Gotland ett idogt och arbetande folks hembygd.
Landshövding Rodhe har i ”Med folket för fosterlandet” — det till konungens jubileum utgivna stora bokverket — medarbetat med en synnerligen intressant och belysande uppsats, i vilken han redogör för förhållandena i det län, vilket han nu står i begrepp att lämna. Vi tillåta oss härnedan återge den läsvärda artikeln in extenso.
Gotland, den minnesrika ön därute i Östersjön är nog för de flesta icke mycket annat än en turistort, dit man gärna reser om sommaren, njutande av hav och sol och leende natur och kanske också beundrande den gamla hansestadens medeltida gator och ruiner och landsbygdens många minnen från forna tider, då Gotland var medelpunkten för handeln kring Balticums stränder, varifrån vägarna ledde till Europas sydligaste herradömen och till Orientens avlägsna länder. Men Gotland är icke bara ett museum med gamla minnen från svunnen storhetstid, det är därjämte hembygd för ett idogt och arbetande folk. Storhetstiden, som vi kunna säga varade knappt 200 år till mitten av 1300-talet, är ju länge sedan förbi och efter den kom en period av nedgång och isolering. Väl torde därunder kunna konstateras kortare mellanrum av en viss lyftning i affärslivet, men utan tvivel var Gotland under en lång tid en kanske nästan bortglömd landsända, där folket levde under mycket blygsamma villkor. Uppsvinget kan man säga kom så sent som i slutet på 1800-talet, och det är två faktorer, som härvid voro särskilt verksamma, dels utvecklingen av förbindelserna med fastlandet och dels sockerbetsodlingen, som började i mitten på 90-talet.
Utmärkta kommunikationer ha brutit isoleringen.
Kan man alltså säga, att vändpunkten för det ekonomiska livet på Gotland daterade sig ungefär till sekelskiftet, är det å andra sidan under de sista årtiondena, som utvecklingen gjort de mest påtagliga framstegen. Det ligger i öppen dag att en första förutsättning för Gotland att över huvud få vara med i det ekonomiska samlivet ,är att den naturliga isoleringen brytes och kommunikationerna med yttervärlden ordnas på ett tillfredsställande sätt. Så har också skett. Angfartygsaktiebolaget Gotland, som ombesörjer den regelbundna trafiken mellan Visby och fastlandet, har genom anskaffande av nya båtar, ”Visby”, ”Drotten” och år 1936 det med dieselmotorer drivna, ståtligt inredda fartyget Gotland förstått att tillfredsställa de krav å förbindelsernas modernisering och snabbhet, som den nya tiden kräver. Genom att numera daglig båtlägenhet finnes till Nynäshamn, och större delen av året flera turer i veckan till Kalmar, har Gotland förts betydligt närmare fastlandet. Därtill komma genom A.-B. Aerotransport sedan ett par år under sommarmånaderna anordnade dagliga flygturer till Gotland. Nu pågående utredning om anläggande av flygfält på Gotland hoppas man skall ytterligare öka möjligheterna att genom luften få en verkligt snabb förbindelse med fastlandet.
Gotland ett överskottsland.
Som nyss nämnts, innebar odlingen av sockerbetor en märkbar uppryckning av det gotländska jordbruket. Att enbart denna odling spelar en allt större roll i jordbrukarnas ekonomi, framgår därav att betskörden, som under år 1908 uppgick till icke fullt 50,000 ton, år 1937 steg till 109,000 ton, vilket allt förvandlades till råsocker vid Roma sockerfabrik. Gotland är även beträffande övriga jordbruksprodukter ett överskottsland. Då alla varor, som komma till Gotland eller utföras därifrån, gå över hamnarna, kan därigenom för länet åstadkommas en ganska tillförlitlig import- och exportstatistik, något som icke torde vara möjligt i något annat, av våra svenska län. Tack vare denna kan man erhålla en god avläsare av jordbrukets produktion eller snarast dess överskott, sedan den inhemska konsumtionen förbrukat sin del. För att nämna några siffror beträffande de viktigaste exportartiklarna i fråga om jordbruksprodukter må följande sammanställning göras, varvid påpekas, att ”exporten” huvudsakligen avser utförsel till fastlandet.
Export från Gotland 1907 1937
Nötkreatur 925 st. 2,500 st.
Kött 525 ton 2,500 ton
Ägg 12 milj. st. 33 milj. st.
Smör 430 ton 1,800 ton
Vete och råg 5,600 ton 6,000 ton
Att det gotländska jordbrukets produktion under de tre sista årtiondena avsevärt höjts, kan ju delvis förklaras av att åkerarealen under samma tid utökats från 69,000 hektar till 83,000 hektar eller alltså med något mer än 20 proc. Men framför allt är produktionsökningen beroende på tillämpningen av moderna, mera rationella jordbruksmetoder, något som är särskilt glädjande med hänsyn till den på grund av det avskilda läget lättförklarliga, svårigheten för den gotländske bonden’ att följa med sin tid. Länets hushållningssällskap ävensom jordbrukarnas egna sammanslutningar, vilka särskilt de senaste åren vuxit starka, ha därvid utfört ett betydelsefullt upplysningsarbete. Säkerligen återstår härutinnan ännu mycket att göra. Sålunda torde kreatursaveln och därmed mjölkproduktionen kunna ej obetydligt uppdrivas. Nötkreaturens antal uppgick år 1907 till 35,000 och har 1937 icke stigit till mera än 45,000, en i förhållande till åkerarealen låg siffra även om mjölkavkastningen de senaste åren betydligt stegrats. — Hästavel har sedan länge intresserat gotlänningen och trots traktorerna och konkurrensen med bilarna är det anmärkningsvärt att hästarnas antal under de senaste 30 åren ökat från 12,000 till närmare 16,000. Får ha sedan urminnes tid haft hemortsrätt på Gotland, och fåraveln har fortfarande sin betydelse såsom en icke föraktlig binäring för den gotländske jordbrukaren, särskilt i de delar av länet, där jordmånen är karg, men där utegångsfåren uppskatta de rikliga betena å mager skogsmark och ängar. Överallt annorstädes i vårt land har fårens antal minskats, men på Gotland är antalet nu ungefär lika stort som för 30 år sedan.
Det är självklart att fiske idkas runt Gotlands kust. Strömming, torsk, lax och ål utgöra de största och värdefullaste fångsterna, och tack vare de många nya hamnar och hamnförbättringar som tillkommit genom statsbidrag, ha motorbåtar i allt större utsträckning kunnat komma till användning. Bland nybyggda fiskehamnar må nämnas Herrevik, Hertha, Gnisvärd, Lickershamn, vilken sistnämnda väntas bli färdig i år.
Gotland har mera skogsmark och skog, än främlingen i allmänhet föreställer sig. Skövling av skog har tidigare i stor utsträckning förekommit, men 1908 års skogslag, enligt vilken ingen saluavverkning fick äga rum utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, gav ett verksamt skydd för skogen. Avverkningen, i den mån den ej avser husbehov, uppgår årligen till omkring 85,000 kbm. och konsumeras i huvudsak inom länet.
Naturen själv ger industrien råvara.
Gotland saknar så gott som all annan större industri än sådan, som sammanhänger med vad naturen själv kan åstadkomma av råvara. Förutom rå-sockertillverkningen, förut berörd, är det kalkstenens brytning ur den gotländska kalkklippan och kalkstenens bearbetning till cement och därav frambragta artiklar, som äro föremål för den gotländska industrien. Ett stort antal kalkbrott på det delvis så karga och ofruktbara norra Gotland ger goda arbetstillfällen åt befolkningen i dessa trakter och kalksten exporteras i ständigt ökad utsträckning framför allt till massafabrikerna i Norrland. De stora cementfabrikerna i Visby och Slite, den förra anlagd redan på 80-talet, den senare år 1917, hade år 1937 en tillverkning som uppgick för den förra till omkring 300,000 fat cement och för fabriken i Slite till icke mindre än 800,000 fat. Ruteverkens cementfabrik i Rute tillverkar huvudsakligen cementtegel, trottoarplattor m. m. Den urgamla bearbetningen av sandsten på södra Gotland, som varit upphovet till alla de under Gotlands glansdagar tillkomna altartavlor och dopfuntar i kyrkorna och de många vackra spisarna, inriktar sig nu på en mera trivial men kanske mera lönande tillverkning, särskilt av slipstenar.
Kommunikationerna inom länet ombesörjes först och främst av järnvägarna, som under den här avsedda perioden utökats med nya linjer, Klintehamn—Hablingbo (1924) och Tingstäde —Lärbro (1921). Tack vare sockerbetsodlingen och det ökade varuutbytet ha järnvägarna kunnat ordna sin ekonomi och den konkurrens, som mött från bilar och bussar, har delvis neutraliserats tack vare att järnvägsbolagen efter hand fått övertaga den ena busslinjen efter den andra. Av de 25 koncessionerade busslinjerna drivas icke mindre än 22 av järnvägsbolagen. Om länets vägar kan man säga, att de under de sista årtiondena tack vare stora ombyggnader och ett rationellt underhåll genomgått en fullständig förvandling.
Kreditväsendet och den ekonomiska utvecklingen.
De anstalter som vidtagits för kreditväsendets ordnande äro ett viktigt led i den ekonomiska utvecklingen. Efter att Gotlands Enskilda Bank övertagits av Bank A.-B. Södra Sverige och sedermera med denna bank uppgått i A.-B. Svenska Handelsbanken, har ett gotländskt bankföretag år 1907 nybildats under namnet A.-B. Gotlands Bank. Ar 1933 bildades en länet omfattande Centralkassa för jordbrukskredit. Sparbankernas antal uppgår nu till 26 med en insättarebehållning å tillhopa 19 milj. kr.
På det sociala området innebära här såsom annorstädes de sista årtiondena en revolution genom den nya vittomfattande välfärdslagstiftning som genomförts och därmed omskapat såväl uppfattningarna som förhållandena. Utvecklingen är likartad den i andra delar av vårt land; nämnas må endast, att landskommunerna slagit sig tillsammans i grupper för ordnande av gemensamma ålderdomshem. Sålunda finnas nu i Lärbro, Roma, Stenkumla, Klintehamn och Hemse väl inredda hem för gamla från hela länet.
Fornminnesvården.
Strävandet att samla och bevara minnesmärkena från Gotlands gamla kultur går långt tillbaka. Föreningen Gotlands Fornvänners museum, Gotlands Fornsal, har kunnat avsevärt utöka sina skatter genom ständigt nya fynd i den gotländska jorden. Fornsalen torde numera vara ett av Sveriges större och förnämligare provinsmuseer och tack vare anslag av lotterimedel har det de senare åren varit möjligt att anställa en vetenskapligt utbildad chef för museet, vilken tillika är länsantikvarie och såsom sådan den centrala kraften i gotländsk fornvård. Bungemuseet på norra Gotland, ett gotländskt Skansen, har skapats genom initiativ av en för strävandena att bevara resterna av vår gamla kultur hängiven man, f. folkskolläraren Th. Er-landsson, och ett flertal hembygdsföreningar, numera sammanslutna i Gotlands Hembygdsförbund, ha bildats kring olika intressecentra. Delvis genom dem har folkmusiken åter börjat att ljuda ute i bygderna. Den av Aug. Fredin gjorda stora samlingen ”Gotlandstoner” har nyligen med bidrag från riksdagen kunnat utgivas.
Genom en år 1925 utav grevinnan Wilhelmina von Haliwyl, f. Kempe, gjord storartad donation å 500,000 kr. har det blivit möjligt för Föreningen Gotlands Fornvänner att rädda undan förstörelse en mångfald kulturminnesmärken och att understödja forskningar rörande Gotlands kulturhistoria.
Det är väl i få landsdelar där gammal sägen och gammal sed så lever kvar som på Gotland. Berättarkonsten får man höra många prov på vid somrarnas hembygdsfester och då talas endast gutamål, för främlingen svårt att förstå men alltjämt levande särskilt i vissa delar av ön. En ordbok över detta språk är med understöd av allmänna medel under utarbetande å Landsmålsarkivet i Uppsala, och första häftet av densamma utkom år 1936.
Till gammal sed må räknas de specifikt gotländska idrotterna. Varpa och pärk spelas flitigt runt om på Gotland, och de årligen återkommande tävlingarna på Gumbalde äng i Stånga, anordnade av Föreningen för gotländsk idrott, äro verkliga folkfester, där man även får se sådana för Gotland unika saker som stångstörtning och andra lekar.
Kalkstensgårdarnas byggnadsskick äro föremål för ett klargörande studium och intresserade krafter försöka att finna en form för modern, praktisk bebyggelse med bevarande av den för Gotland naturliga stilen. Den textila hemslöjden har återfått tron på sig själv, och hemvävt har åter blivit ett hedersnamn på många håll. Utegångsfårets ull kommer såsom i äldre tider till användning för de gotländska specialitetsvarorna, filtar, mattor m. m.
Guten är ej rik, men har god bärgning.
Minnen från forntid och verk från nutid ge Gotland sin prägel. Genom gravfält och skeppssättningar, genom Visby ringmur och kyrkoruinerna påminnas vi om tider, då Gotland var rikt och mäktigt. De 91 sockenkyrkorna, alla byggda före 1300-talets mitt, minnande om den tidens skaparmakt och skaparglädje, stå fortfarande såsom centraler en evar i sin socken. Visby domkyrka firade år 1925 sitt 700-åriga jubileum i närvaro av Sveriges konung och drottning.
Men nutiden lever sitt liv jämsides med allt det, som kulturarvet lämnat efter sig. Ärligt och strävsamt arbete skänker gotlänningarna deras välförtjänta lön. Väl kunna de icke yvas över stora rikedomar, men en god bärgning utan alltför stora skillnader mellan den ene och den andre lämpar sig säkert bättre för vår tid. Och mot framtida mål riktar sig arbetet, ett Gotland fast bundet vid moderlandet, ett gott och älskat hem för de efterkommande.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 29 september 1938
N:r 225
