Kategori: 1938 04 April

I går inkom ms. Duvan, Vikström, från Gävle, tom, samt avgingo ms. Käthe, Johansson, till Södertälje med cement och ms. Siri, Johansson, till Burgsvik med olja.
I dag inkommo ms. Iolanthe, Persson, från Stockholm med bensin och ms. Alice, Johansson, från Köping, tom.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 april 1938
N:r 91

Vittberest norsk tidningsman ser på vår Ö.
Sedan några veckor tillbaka har Visby gästats av en. mycket vittberest norsk tidningsman, mr John E. B. Gasmann. Denne har många intressanta upplevelser bakom sig: han har tidigare varit bosatt i Amerika, där han i S:t Louis var redaktör för en schweizisk-amerikansk tidning, men har sedermera rest som \”free lance\” och skrivit artiklar för tidningar i England, Amerika och andra länder. Bland hans mest minnesvärda upplevelser räknar han en privataudiens och intervju med Hans helighet påven, en ära, som icke bestås många tidningsmän. Men så hade han också personligt introduktionsbrev från furst-ärkebiskopen av Salzburg. I österrike fick han för övrigt vid tiden för mordet på Dollfuss en mycket obehaglig känning både av bombexplosioner och andra attentat på nära håll.
Sina intryck från Visby kommer mr Gasmann att skildra bl. a. i Morgenbladet i Oslo. Gotlands Allehanda har haft nöjet att emot-taga en artikel, i vilken mr Gasmann skildrar de intryck vår stad och vår ö gjort på den vittbereste journalisten:
I omkring en härlig månad har jag varit i tillfälle att besöka Gotland, att bo i Visby och — det bästa av allt —att vistas här just den tid, som jag helst skulle ha valt: tiden före turistströmmens ankomst.
I 35 år har jag nästan oupphörligt rest kors och tvärs genom alla europeiska länder, icke blott för att studera och skriva om kända och berömda städer utan lika mycket för att komma bort från \”the beaten track\”, som befares av de flesta turisterna, och komma till mindre kända eller helt okätda platser.
Det enda jag nu är förvånad över är att jag låtit så många år förgå utan att jag besökt Visby. Efter vad jag sett av staden är den en av de intressantaste, vackraste och fridfullaste städerna i Europa, ja, kanske också i, hela världen.
York och Chester, Carcassonne, Avignon och Reims, Rothenburg a. d. Tauber, Dinkelsbühl, Bacharach Oberwesel, ha alla sin egenartade charm som medeltidsstäder med ringmurar, och lika säkert har Visby sin särskilda charm för den som ej förut sett staden.
Aldrig glömmer jag den första anblicken av Visby från fartygsdäcket. Jag vaknade lyckligtvis i god tid och fick därigenom se Visby som det låg där, solbelyst, strålande och muromgärdat, som en äventyrsillustration eller ett Fata Morgana.
Medan stadens borgare ännu sovo, gick jag omkring i staden för att få bättre tillfälle att studera murarna, de många tornen, brescherna i murarna och det måleriska men fullt konsekventa förfallet hos en del murar och torn. Bara d e t är något att vara tacksam för: detta att man ej \”restaurerar\” de gamla byggnaderna och murarna, allteftersom de förfalla utan i stället sörjer för att vidmakthålla dem. En felaktig restaurering är ibland något av det, sorgligaste och profanaste man kan få se.
I denna tidiga morgon återfann jag stämningen från Carcassonne, vilket i motsats till Visby är en \”död\” stad (staden Carcassonne har flyttat utanför den äldre. inedeltidsstaden). Visby däremot är så oändligt levande och vitalt och tian upptäcker snart att här är det inte fråga om någon död stad trots att medeltid och modernitet marschera sida vid sida!
denna morgonstund låg Visby i dvala och jag fick därvid det rätta intrycket av medeltid. Tills med ens staden
blev levande, vilket blev en ny, stor upplevelse.
När Visby sålunda fullständigt kan bergta en besökare under denna förhållandevis ogästvänliga årstid, hur skall det då icke hänföra de strömmar av turister, som senare på sommaren få se staden i dess sprudlande, levande ram av grönt löv och dess mängder av de praktfulla doftande blomster, som givit Visby namnet \”Rosornas stad\”. Ett vackert, men banalt wmn. Ett bättre namn tror jag \”De stolta minnenas stad\” skulle ha varit.
Senare har jag använt varje dag till promenader kors och tvärs genom staden, genom trånga och slingrande gator, in i mystiska bakgårdar, portar, kolonnader, valvbågar tvärs över gatorna och in i ruiner av de vackraste kloster, slott och kyrkor, varifrån legender om kostbart kyrkoguld blivit till lokal historia, som burits fram genom seklerna från mun till mun — ja, kort sagt, jag har sett staden från nästan alla vinklar och har fått tillfälle att se något av dess historia, sådan den framträder i stumma murspillror märkliga byggnader och inte minst i Fornsalens utsökta samlingar. En psykolog ser inte på ett hus som bara en fasad utan som en fysionomi. Varje hus i denna stad har både sin egen och en slags kollektiv fysionomi, som mycket intressant att studera. Till och med stora moderna rödtegelshus, som liksom genom ett felgrepp ha kommit in i denna egenartade miljö utplåna icke huvudintrycket.. Det är svårt att uttrycka hur hörest och vacker den gamla S:ta Karin vid Stora. Torget verkar i skymningen. Den är då ej längre en ruin utan en levande kyrka och till och med när det indirekta skenet från gatlyktorna belyser den gamla portalen, så ligger kyrkan där lika levande. Mörkret skyler det genombrutna taket; de två triangulära gavlarna likna torn och man glömmer att de stora fönstren sakna glas.
Från balkongen på Kruttornets pensionat har jag många gånger stått och spejat ut över Östersjön; detta stora mäktiga hav som så ofta kan bullra och ryta, men som också kan ligga som en spegel, på vilken solen breder de vackraste färgschatteringar. Vid soinedgån:en har jag sett den glödande solskivan sjunka i havet, så som jag har sett den uppe i Lofoten och Kirkenes: från Högklint har jag fått en benådad utsikt över Visby och den vackra gotländska kusten, som länge skall stanna i minnet. Mycket har jag ännu ej fått se av Gotland, men det har mest förorsakats av att vädret varit dåligt; Roma kloster såg jag i en förblindande snö- och hagelstorm, den iskalla vinden nästan kastade mig över ända på vägen, tills jag fann skydd mot ovädret i klostrets ruiner. En vackrare ruin kan man knappast tänka sig, men borde man här inte göra något innan hela ruinen vittrar sönder? Det föreföll mig också en smula underligt att klostrets närmaste grannar utgöras av gödselhögar, stallar och ladugårdar! I utlandet värnar man om sådana ruiner såsom om en helgedom. Men kanske det är så här på Gotland att man har så många av dess egendomliga minnesmärke att det spelar föga roll om en går den fullständiga undergången till mötes?
Tyvärr — måste jag väl säga — har jag också här i Visby, liksom i speciellt de latinska men mindre i de germanska länderna, funnit en del vandalism, vilken stadens styrelse väl också har en liten del i: ruiner och gamla ärevördiga minnesmärken borde få stå i fred och orörda. Tyvärr är det ej alltid så. Också här i Visby finner jag att tätt invid en gammal kyrka eller ett kloster har man byggt — närmast utan någon plan — ett eller annat rysansvärt hus eller skjul, som lutar sig mot kyrkan. De ha intet arkitektoniskt berättigande och skulle väl närmast kunna benämnas \”architectonic monstrosities\” — för mig störa de i varje fall helhetsintrycket. Föga bättre är det att se att tillbyggen till någon av kyrkorna användas som garage eller varuskjul. Detta påminner mig om en av våra härligaste gamla stenkyrkor i Norge, vilken ej längre kunde brukas som kyrka men som därvarande präst fann vara ett ypperligt stall!!
En helt annan företeelse är att stadens murar här och där blivit använda som ett slags extra mur för småhus. D e t kan ursäktas och är ett lindrigare utslag, av \”private enterprise\”, men kyrkorna borde ej vanhelgas genom ett profant utnyttjande som stödjepelare för privathus.
Jag är glad att jag följde mitt hjärtas ingivelse och kom hit under denna tid. Jag kom för att se \”Friihlings Erwachen\”, och jag har sett det: den gradvisa utvecklingen i naturen, som långsamt lägger av sin vita och gråa skrud och iför sig en vacker sommardräkt.
Tack vare de många privilegier jag åtnjutit blev månaden oförglömmelig, jag är mycken tack skyldig konsul Ekman, ångbåtsbolagets geniale ledare, intendent Beer, min outtröttlige Och oersättlige ciceron, trafikchefen för Gotlands järnväg, trafikcheferna för Klintehamn och Slite järnvägar och min älskvärde landsman, konsul Berner.
Då jag en dag reste ut till Högklint i på den lustiga miniatyrbanan hade jag den intressantaste konversation med konduktören och lokomotivföraren. Vi diskuterade allt mellan himmel och jord: turistkultur, dialekter, turistmentalitet, bönder, arkeologi, jargong, etc. och jag fick till slut en vägledning i vart jag skulle gå och vad jag borde se. Sådant verkar imponerande på en utlänning, fast Gud skall veta att en norrman i Sverige eller en svensk i Norge bör och k a n ej känna sig helt som utlänningar. Min \”philosopher and friend\”, konduktören, delade helt denna uppfattning att svenskar och norrmän nästan voro e t t folk. Men danskar? Uh, ha! Han berättade för mig denna obetalbara anekdot: En dansk skeppare låg i Visby hamn, och, rädd för att bli bestulen, frågade han en vakt om han behövde låsa sin kajuta. \”Långt ifrån\”, svarade visbybon, \”här har inte varit någon tjuv på Gotland sedan Valdemar Atterdags dagar!\”.
Det finns inte många utländska städer som har en så utomordentligt organiserad turistförening som Visby. Det var en av turistföreningens affischer i utlandet — en av de mest konstnärligt utförda affischer jag sett — som ingav mig lusten att komma till Visby. Här har jag sett hur mycket det göres för att vägleda turisterna; skaffa dem logi, hotell, pensionat, privatrum eller \”Jugendherberge\”, orientera dem angående matpriser, arrangera utflykter och tusen andra saker.
Ett annat drag, som bäst bevisar konsul Ekmans ständiga omtanke om turisterna och gästerna i Visby, är detta att han i det härliga Visby gamla apoteks bottenvåning har inrett ett ypperligt läsrum och café, där man kan läsa utländska och andra tidningar och vila. Hur många andra turistbyråer skulle ha tänkt på så mycket för turisterna ?
Intendent Beer har all ära av sitt arbete. Det som mest imponerade på mig var att byrån öppnade sina dörrar kl, halv 7 på morgonen. Ledaren för en tysk Verkehrs Verein eller en fransk Syndicat d\’Initiative skulle säkert få ett apoplektiskt anfall om han bleve beordnad att öppna sin byrå vid denna tid på morgonen! I Avignon och Lourdes var det omöjligt att få tala med direktören för turistbyrån. Han hade bestämd kontorstid, men var ständigt borta från kontoret!
På det hela taget är det: ett mycket imponerande tilltag av Ångbåtsbolaget att transportera hit turister på stora, komfortabla fartyg och att sörja för att staden har ett up-to-date Stadshotell i en mDdeltida inramning, en
strandbadsanläggning som Snäckgärdsbadens och restauranger som Burmeisterska trädgårdens.
Detta alltsammans ger staden en kosmopolitisk och mondän. prägel, ty även om turisterna beundra ruiner så beundra och uppskatta de lika fullt goda hotell, goda kök och god betjäning. Den insats som Ångbåtsbolaget har gjort för Visby och Gotland är verkligen beundransvärd och kan knappast övervärderas. Här i Visby är turistbyrån varje turists \”guide, philosopher och friend\” och en nöjd turist blir en dubbel turist, då han säkert kommer igen.
Det hoppas jag också säkert att få göra. Jag har sett hur vackert Visby är under denna tid på året och glade mig åt att en gång få se det i sornmai dräkt. Ruiner —, det är ett fult ord detta! Det är icke ruiner man ser här i Visby, det är minnesmärken monument, stolta gamla byggnads. verk, som minna om en svunnen tid; en kulturhistorisk bilderbok.
Och det manar till eftertanke. Den högresta domkyrkan pekar med sinad torn och spiror upp mot himlen, som ett utsträckt pekfinger. Den manar till att göra Visby till vad det en gång var en storhetsstad!
J. B. E. G.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 april 1938
N:r 91