En ny Grace Moore-film är alltid ett evenemang för biobesökaren, och det var också en förväntansfull publik, som vid premiären i går samlats på Hansa-bio. Man har även all anledning förmoda, att belåtenheten med \”Cissy\” blev tämligen enhällig, trots att det givetvis finns rum för en del anmärkningar. Detta gäller framför allt sången, som icke kom fullt till sin rätt, tack vare att högtalaren betänkligt svävade på målet vid de Mooreska höjdtonerna. Musiken, som komponerats av Fritz Kreisler, var kanske inte heller alltid lämpad för sång —mästaren har nog mera tänkt på sin fiol Vid komponerandet. I övrigt är \”Cissy\” en utomordentligt rolig och välgjord film med ett humör, som oemotståndligt smittar av sig på publiken. Grace Moore och Franchot Tone — den senare spelar ingenting mindre än kejsare av Österrike — ge den rätta stämningen åt filmen, i vilken det f. ö. vimlar av festliga typer t. ex. konungen av Bajern och värden på \”Gyllene Oxen\”. En film av det rätta slaget.
En trevlig vintersportfilm och en tecknad färgfilm inleda programmet.
Filmen ges även om söndag kl. 1,30 som matiné Filmen är barntillåten.
— Victor Hugos gripande samhällsskildring Les Miserables har ju varit föremål för en mängd olika bearbetningar för scen och film, och den allra senaste amerikanska filmversionen av sagda verk, betitlad Polisprefekten, som hade sin premiär på Roxy i går afton, var i stort sett sina föregångare lik, endast med den skillnaden att Javert, representanten för den stränga, oblidkeliga lagen, som icke vet av något förbarmande med överträdaren, här fått en rollframställare, för vilken till och med berättelsens hjälte fått träda tillbaka. Denna roll tolkas av en av filmvärldens bästa karaktärsskådespelare Charles Laughton på ett sätt, som står över all kritik, och typen harmonierar fullständigt med rollen. Frederic March som Valjean var måhända mindre lyckad, enligt vår mening något för vek och spröd för sin roll. Det faller sig svårt att tänka sig honom som den kraftkarl, både kroppsligen och andligen, som bokens hjälte enligt Hugo måste ha varit, även om intet kan anmärkas på själva spelet. Filmen verkar dock i sin helhet äkta och är väl värd att se.
Reginabiografens film har det lockande namnet \”Älskog\”, vilket är ägnat att framkalla små glada förväntningar på ett mera pikant filmskådespel. Förväntningarna bli dock i så fall icke helt uppfyllda, ty filmen visar sig vara en ganska strikt kärlekshistoria i nytysk regi. Under filmens handling, som för all del icke saknar intensitet, möter man ett påtagligt ideelt patos i \”folkgemenskapens\” anda — här sammanpressat i käriekshistorien mellan den unge baronen Gustaf Frölich och den hemlösa unga kvinnan Renate Müller. För övrigt äro scenerierna växlande med vackra bilder från arbetet på åkerfälten, glada skördefester och trista bilder från storstaden.
Däremellan möter man en humor, som är ganska bullrande och uppsluppen. En rätt bra publikfilm, som säkerligen kommer att tilltala mången.
Gotlands Allehanda
Fresdagen den 19 februari 1937
N:r 41
