Förr i tiden var Gotska Sandön en av de bästa platser i Östersjön för bedrivande av säljakt. Gotlänningarna, speciellt fåröborna, ansågo sig ensamma hava rätt till att jaga säl vid Gotska Sandön.
Men de hade svåra konkurrenter i rospiggarna. Dessa amsågo, i likhet med fåröborna, att endast de siälva hade rätt till att fånga säl vid ön ifråga. När så någon gång rospiggar och fåröbor möttes på Sandön, blev det ofta strid på liv och död. Men nu, då fåröbor och rospiggar sedan länge upphört att fara till Sandön för att »skjuta kut», som termen lyder, går det betydligt. lugnare till vid säljakterna.
Jag vill nu berätta om en säljakt, som jag själv var med om för ett par år sedan. \”En solvarm junidag rodde Rosenberg, fyrbiträde på Gotska Sandön, och undertecknad ned till Österbod, som är beläget vid Säludden, där sälarna pläga hålla till. Komna halvvägs upptäckte Rosenberg en stor gråsäl liggande på stranden i solgasset cirka femtio meter innanför oss.
Att skjuta honom från båten gick inte utan vi måste försiktigt söka komma därifrån, utom synhåll för honom. För att årorna ej skulle skramla i klykorna lindade vi våra skjortor om dessa och begynte så försiktigt »stryka» båten baklänges, ty vi vågade ej vända den om, cirka en halv kilometer från den plats där sälen låg. Komna så utom synhåll sade Rosenberg: »Sätt iland mig här, så skall jag försöka smyga mig inom skotthåll för honom, du får stanna här med båten, när jag skjutit kan du ro dit», Jag satte iland honom, och stannade kvar vid båten, ehuru jag gärna velat följa med, medan Rosenberg i skydd av marhalmskullarna lyckades smyga sig inom skotthåll och med ett välriktat skott nedlägga grå sälen.
Det var den största säl, som jag sett, den mätte över två meter i längd.
Vi läto den ligga kvar på stranden och fortsatte till Österbod, där det vid Säludden, på en av stenarna låg en vikaresäl uppe. Vikarsälarna äro mindre än gråsälarna, men kvickare och mera vaksamma än dessa. Eftersom vi ei behövde ta vindriktningen med i beräkningen, gick det ganska lätt att smyga sig inom skotthåll för vikaren, som låg helt nära stranden.
Eljest är det, när vinden är från land, ganska svårt att komma inom skotthåll, ty sälarna ha mycket fint väderkorn, och genast som de få den svagaste vittring av en människa ge de sig av för att vanligen ej komma tillbaka samma dag. Som jag då hade ett dåligt gevär, fick jag ej skjuta annat, än när det var fler än en säl uppe, men som nu var fallet, var det Rosenberg som sköt, och han fick även vikaren. Efter att ha bärgat densamma, stannade vi ett par timmar vid Säludden, men så upptäckte vi med tillhjälp av kikare, att det låg säl uppe vid Kyrkudden, som ligger fyra kilometer öster om Säludden. »Dit måste vi ro», sade Rosenberg, »för där ligger det flera uppe och du kan ha tillfälle att skjuta också». Sagt och gjort. Vi begåvo oss i väg och efter en halv timmes rodd toga vi iland, ty vi vågade ej ro närmare, för då kunde vi skrämma ner sälarna, som voro åtta till antalet och lågo på stenar en bit från stranden.
Även här var vinden gynnsam, och vi kunde smyga oss inpå djuren till en femtio—sextio meter. Två stora vikare lågo närmast. och vi skulle skjuta på var sin. Rosenberg skulle skjuta först, jag på smällen av hans skott. Vi lade oss tillrätta i gräset och sköta, och de båda vikarna sjönko samman på sina stenar. De övriga försvunno när vi sköto. Det var den första säl jag skjutit, varför jag var glad åt mitt skott, ty för att skjuta en säl med det geväret jag då hade, fordrades det även lite tur.
Vi stannade kvar vid Kyrkudden till kvällen, dock utan att någon mer säl visade sig. Därefter begåvo vi oss på hemväg med vårt byte, en gråsäl och tre vikare. På hemvägen diskuterade vi ingående dagens fångst och skjutmöjligheter.
H. E—n.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 december 1932
N:r 282
