som under sommaren vistats eller vistas härstädes, gafs i onsdags afton i badhusparken en enkel fest, som var besökt af omkring 300 personer.
Man började vid 6-tiden på kvällen med ett trefligt kafferep, hvarvid badintendenten dr. Kallenberg hälsade de närvarande, särskildt gästerna, välkomna.
En tredubbel kvartett N. N.-sångare sjöng härefter »Vårt Land», och från kristallsalongen lät direktör Lambere höra några känsligt utförda sånger vid piano.
Talet för aftonens hedersgäster, som uppgingo till ett 20-tal, hölls derpå af hr Algot Sandberg med ungefär föjande ord:
Mina damer och herrar!
Man har lemnat mig det hedravde uppdraget att vid denna lilla festlighet särskildt yttra några ord till våra finska gäster. Det var mig ett kärt uppdrag. som det är en glädje att fylla, ty det är ju icke alltid som det är festtalaren förunnadt att helt och hållet få lägga bort alla granna och sirliga, men måhända iunehållstomma oratoriska fraser för att helt enkelt låta hjärtat styra tungan. Men så har jag åtminstone alltid känt det vara, när jag stått ansigte mot ansigte med döttrar och söner från Auras strand för att bringa dem en hälsuing, ett tack eller ett färväl. Det har då alltid varit så, att man känt en sympatiens värmande ström gå från bröst till bröst och man har sett in i hvarandras ögon med ett uttryck som icke varit svårt att tolka, ty det har sagt: »Broder, käre broder!»
Säg mig då, hvarpå beror denna sympati? Icke torde jag bättre kunna för eder tolka grunden härtill än genom att minna eder om de ord, som en annan svensk man en gång för något år sedan yttrade vid ett högtidligt afsked på Finlands kust, de orden som aldrig gå ur mitt minne, ity att de äro så sällspordt varma och sanna. Han yttrade nämligen: »Låtom oss komma ihåg, att hvad som skiljer oss är vattnet, hvad som förenar oss är blodet.»
Ja så är det. Blodsförvanter genom sekler glömma icke lätt hvarandra, äfven om den historia, som ristats med svärd och blod, aldrig så mycket fjärmar dem som nationer från hvarandra. De. ha dock alltid oförytterligt sina gemensamma minnen kvar, minnen icke alltid leende. utan fastmera vintriga måhända, minnen af frost och nöd och svält, men ock seger tillika. Ja, kanske det i allmänhet är just sorgen som knyter vänskapsbanden starkare samman. Det är den omgifvande naturen som i främsta rummet dinar folklynnet. Derpå beror väl, att vi svenskar och finnar äro i så mycket lika hvarandra till kynnet. Sedan komma de yttre förhållandena till och gifva en olika riktning åt karaktärerna och intressena. Äfven detta afspeglar sig hos de båda nationerna. Mot 0ss svenskar har lyckans huldgudinna under decennier visat sitt leende anlete. I frihet, icke klafbundna af någon yttre makt, hafva vifått utveckla oss. Detta har gjort oss glada och sorglösa, ja, hvarför icke lättsinniga? Vårt finska broderfolk har fått trampa en annan stig. Jag vill icke orda derom, en hvar vet, hvarpå jag syftar. Detta har skapat ett betänksamt, försiktigt folk, ett folk som aldrig kunnat slumra med mer än ett öga i sänder, som fått lära sig att sätta värde på hvad det äger, då faran att förlora det aldrig är aflägsnad. Derför ger ock det finska folket ett sådant lefvande intryck af vakenhet för hvad som rör sig i tiden, af nationell vederhäftighet. Ja, hur har icke den finske mannen mången gång kommit mig att blygas och rikta den frågan till mig själf: »Älskar du som han ditt laud och din härd?» Denna själfpröfning är nyttig för oss och vi ha att tacka Finlands folk för stora lärdomar i fråga om fosterlandskärlek och själfförsakelse. Lär man känna det finska folket, skall man helt visst såsom en fast tro tillegna sig skaldens ord om de tusen sjöars land:
»Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp».
Tack derför, finska vänner, för allt hvad I lärt oss.
Under långliga. tider har hvarje år en liten skara från edert land sökt sig hit öfver till ön i Österhafvet för att finna hvila och förströelse. Att I kommit åter och åter igen deri vilja vi gerna se ett bevis på att I hafven haft trefnad bland oss, att de känslor, för hvilka jag här sökt göra mig till tolk, delas af eder, att äfven I kännen, att blodet före nar oss, att när I dväljens i vår krets, I ären såsom bland edra egna Åtminstone ville vi det så gerna, och vi ha också i dag genom denna anspråkslösa fest velat visa eder att vi mena hvad vi säga. Jag vet, att somliga bland eder stå i begrepp att redan i dag lemna oss, de öfriga af eder draga väl ock snart sin kos.
Då vilja vi att I skolen föra med eder hem minnen af broderlighet och vänskap, minnen som kanske kunna än en gång locka eder hit.
Välkomna då. Vi skola alltid mottaga er med öppna armar.
Dessa afskedets ord hafva alla dessa, som stå omkring mig, derom är jag förvissad, genom mig velat säga er Tagen mot dem så ärligt och vänfast de äro menade, och till deras bekräftelse höja vi till sist, svenske män och kvinnor, för våra finska bröder och systrar vårt fria, svenska fyrfaldiga hurra. Lefve de finska gästerna. Lefve de!
Härpå sjöngs »Suomis sång».
När bålar sedan hunnit framsättas, äskades ljud af doktor Bergbobm från Helsingfors, schef för den finska inhemska teatern, hvilken med hänvisning till det föreningsband, som svenskar och finnar äga i Runeberg, tackade för all vänlighet som kommit de finska gästerna till del i Visby. Omedelbart sedan fru Helga Wickström föredragit ett par sånger framsade en finsk dam, fröken Lagus, nedanstående med stort bifall mottagna verser:
Afskedsord till våra svenska vänner.
Till Visby vattenkaranstalt
Badgäster samlats hundrafaldt
Från när och fjärran. Finnar ock,
Vi vistats här en liten flock.
Vi njutit ha i falla drag
Af ortens fägring och bebag.
Af rika forntidsminnens makt,
Af sol och luft och blomsterprakt,
Af härligt haf, af sköna bad.
Med hågen fri och lätt och glad,
I glömska af allt.-arbetstvång,
Vi ströfvat sommardagen lång,
Bestigit palissaderna.
Och klättrat i ruinerna;
Med stämning andaktsfull och from
Vi svunna tiders helgedom
I dem beundrat. Sällan man
En syn så härlig skåda kan.
Men framförallt här nämnas bör
Det, som vår största trefnad gör
Och gjort: — den stora vänlighet,
Välvilja, godhet, gästfrihet
Vi här ha rönt. I Svea land
Man sträckte varmt en broders han i
Emot oss. Ja, på egen jord
Ej större vänlighet var spord.
Vi sett, att det föreningsband,
Som sammanbinder strand med strand,
Ej lossas kan af våldets hand;
Det trotsat sekler, trotsar än,
Med Svensken Finnen städs är vän.
Nu hjärtlig tack vi säga er,
Vi veta ej. om nå’n gång mer
Vi ses igen, men hoppas att
Vi skola er få hälsa gladt,
Då I till Finland kommen. När
Få vi välkomna eder der?
Låt det bli snart! Kom nästa vår,
Då Finland i sin fägring står.
Kom, lyss fill våra furors sus
Och njut af sommarnatten ljus!
Låt os3 få gälda godt med godt,
Låt oss få ge hvad här vi fått!
Till sist — ett »lefve» för Visby,
Må ljus en framtid för det gry!
Ett »lefve» för dess badanstalt,
Må känd den blifva öfverallt! 2
Ett lefve för vår doktor! Må
Han här med framgång verka få.
Nu tonade från kvartettsångarne »Björneborgarnes marsch», som lifligt applåderades, och ännu ytterligare några sånger. Stämningen var den allra hjärtligaste under hela festen.
Med båten kl. 9 afreste två af de finska familjerna. Badsällskapet följde dem till hamnen och då båten gled ut, uppstämde sångarne »Sätt maskinen i gång».
Viftningar i oändlighet! Samtidigt tändes i badhusparken bengaliska eldar och tjogtals kulörta lyktor, och sedan båten försvunnit, återvände man dit och lustvandrade en stund i den stilla, härliga aftonen under de illuminerade träden, medan musiken tonade från societetspaviljongen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 Augusti 1895
N:r 117
