Södra Gotland, 26 Maj.
Ur djurens lif. Då eder meddelare i fredags eftermiddag vistades å sjöstranden å östra kusten, mellan Öja och Fide, observerades en hafsörn som i täta kretsar svingade sig öfver de upprörda böljorna, strax inne mot landbacken, på en alns djupt vatten. Plötsligt slog fågeln ned med fart så att vattnet yrde om honom. Men der måste den träffat på något föremål, som var honom öfvermäktigt, ty i stället för att höja sig ur det våta elementet måste den följa med utåt, dragen af någen osynlig makt under vattnet, hvarför han förtviflat piskade böljorna med sina vingar och lät höra sina vilda skrän. En kvarts timme fortgick »simningen», derunder gjordes flere lofvar och girades hit och dit, men till sist förevann den med ett sista klagande läte under vattnet och syntes ej mer till.
Troligen skulle örnen försöka sin lycka på fiskafänge, men dervid påträffat för stor fångat som då han slagit sina klor i så djupt att ban ej mäktade frigöra sig med den starkes rätt bäddat en graf åt honom på hafvets botten, dervid kanske såväl fisk som fångaren fingo förlikas i döden.
Slutet godt, allting godt. I en vacker löfdunge i södret lefver ett äkta par. Stina var ett fagert vif. Lorens älskade sin Stina, skötte förresten både hacka, korp och spade och dagarne runno bort i en stilla huslig lycka som ej stördes af någon obehaglig vindfläkt. Men så kom ormen in i paradiset, kom i skepnaden af en ung och ståtlig »ralle» från Gestapuliens land, hvilken blef inlogerad på stället och hvilkens väl våråade och pilformade ekorrsvansar isynnerhet, satte Stinas hjerta i brand.
De vanliga don-juanistiska konsterna började öfvas och snart var Stina på villovägar. En vacker kväll nu på våren, då jorden grönskar och fruktträden blomma, öfverraskade mannen de bägge, då de kuttrade kärlek, i lunden bakom trädgårdstäppan. Han var af en sansad natur och tillstälde ej nu några uppträden utan låtsade om ingenting, låtande de älskande ostörda njuta de ljufliga ögonblicken. Men han tänkte derför ej låta sin falska hyresgäst, som stulit hans lycka, ostraffad framfara, utan tvärtom mognade tanken på hämd allt mera hos honom. Dagar gingo och de älskandes kurtis bevakades omsorgsfullt af den till utseendet lugne maken, hos hvilken dock svartsjukans eld rasade med förfärande låga. En natt vid fyratiden på morgonen hemkom rallen från ett supgille öfverlastad och raglande, men hjelptes af den tjenstvillige värden, som allaredan var på benen, till sängs, der han genast föll i sömn. Piötsligt hör Stina, som sysslade i köket, hjerteskärande rop från kammaren der hennes älskade hvilade och skyndade med hjertat i halegropen dit för att efterse hvad som var på färde, men då hon kommit till kammardörren, stöttes denna häftigt upp och ut störtar älskaren alldeles blå och blodig i ansigtet, i farten stötande till sin hjertanskär så att hon gick öfver ända och i fallet stötte hufvudet mot väggen, under det hennes man med en grof rotting i handen var den flysnde i hack och häl och utdelade slag så fort han kunde på dennes blottade lekamen. Hämdens dag var nu kommen för den förorättade mannen. Hyresgästens kläder samt annat pick och pack utkastades i skogen der han fick tillvarataga dem. Inom dörren fick han ej komma mera, ej heller brydde sig mannen Lorens om att fordra betalning för vivre blott har blefve honom kvitt.
Lorens hade när rallen somnat hemtat in en mugg full med myror från en myrstack i närheten och tömt i sängen vid den sofvande samt sedan i kammaren inväntat dennes uppvaknande. När så den gofvande uppväckts af de små plågoandarne hade Lorens med med några ord gjort saken klar för honom, då genast afstraffningen börjat.
Stina togs derefter i skola och förhölls allvarligt, men då hon bekände sina fel och ångerfullt bad om förlåtelse öfvervann mannens kärlek alla betänkigheter samt gaf han henne full absolution och då slutet blef godt är ju allting godt.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 Maj 1894
N:r 81