De gamle.
När man reser med Gotlands jernväg söderut, ångar tåget i närheten af Sylfaste förbi ett litet hemman till venster om vägen från Visby. Går ånghästen med riktig fart, darra rutorna iden lilla bygnaden och stenkolsröken sveper den i sina svarta moln. Det är Norrbys lilla hemman i Barlingbo, ägdt af enkan Hallgren här i staden.
På detta lilla hemman har i många år bott ett gammalt par, ägarinnans föräldrar, Karl Gustaf Wiberg, 78 år gammal, och hans hustru Katarina Viberg, 79-årig. Afskildt ha de lefvat. Norrbys ligger afsides från vägen, hvarifrån leda några qvior ditned, gårdsmännens delar af hemmanet ligga ett godt stycke derifrån och dagar kunna gå, utan att grannarne besöka hvarandra.
De gamla redde sig godt. De hade sparpenningar på kistbottnen och för någon tid sedan hade gubben varit inne i staden och gjort rätt ansenliga uppköp för den kommande vintern.
Det var lugnt och fredligt vid Norrbys. Vandrare togo sällan vägen ditåt och mor, som var en bestämd gumma, hyste inte alls några sympatier för främlingar af det slag, som plägar drifva vägarne omkring. De fingo af henne vanligen godt besked om, att de gerna kunde gå hennes stuga förbi; der var ingenting för dem.
Och så skötte de gamle sina sysslor utan att bry sig om andra, utan att andra brydde sig om dem — tills för några dagar sedan.
Första besöket.
En morgon, medan de gamla ännu ligga i sin bästa sömn, väckas de af dunkande slag på stugdörren. De bli en smula oroliga, men då ingenting vidare höres af, lugna de sig, och vid vanlig tid stiger gamle Viberg upp och ger sig af ned i stallet för att se till kräken. Då varseblir han någonting ovanligt. Låset för dörren är frånbrutet, mot den samma äro för att stötta den uppstälda ett par störar. Viberg ser detta med förvåning och påminner sig slagen på dörren i den tidiga morgonen. Har här försiggått någon stöld? Nej, allting befinner sig i ordning, ingenting i stall eller fähus är borta.
Underligt tycker dock den gamle att det är. Landtmannen har dock ej för vana att hängifva sig åt onödiga farhågor, han uträttar sitt arbete och-tänker ej vidare på saken. Dagen går, och det blir afton.
Mordförsöket.
Klockan är nära 6 på aftonen. Det börjar bli mörkt. Viberg har just stått ute på gården och sett ånghästen ila förbi, med de glänsande röda och hvita ögonen. Så går han in i stallet för att se till kreaturen för natten. Han går der och pysslar om dem utan att ha ens den aflägsnaste tanke på någon fara.
Då hör han plötsligt ett prasslande bakom sig. Han står i begrepp att vända sig om, då han i venstra sidan af hufyudet träffas af ett våldsamt slag, som kommer honom att segna till marken. Sansen har han dock ännn ej förlorat. Men ånyo faller det hvassa tillbygget — troligen en yxa — uppe i hufvudet, framme i pannan, han känner blodet forsa ned öfver ansigtes — han blir medvetslös.
Mördarens första offer har fallit. Med några steg är han från stallet inne i bygningen. Han stiger in i köket.
I kammaren håller mor just på att bädda, sedan hon styrt iordning aftonvard åt gubben, hvars säng på ena långväggen hon nyss lemnat för att bädda sin egen midt emot. Hon hör ett steg i köket och i tanke att det är mannen, säger hon:
— Hvad, är du allt inne igen, gubben?
Men hon hinner knapt uttala orden förrän äfven hon får ett dråpslag i hufvudet, så att hon dignar ned. Så falla hugg på hugg mot den arma qvinnan. Gapande sår i hufvudet, hjernan blottad på ett ställe, pannbenet krossadt — mördaren nöjer sig ej förrän han så tilltygat sitt offer.
Ändtligen har han nått sitt mål. Gubben ligger der — död eller bedöfvad — ute i stallet — gumman är ej längre något vittne till brottsliga handlingar.
Mördaren ser sig om i stugan. Der står fars kista. På knä lägger han sig, bryter upp den, rifver om dess innehåll och får fatt på penningar — sedlar och klingande \”mynt. Sjuttio kronor så nära som på 30 öre stoppar han på sig. Men han är ändå ej nöjd. Vid genomsökandet af de gamlas gömmor finner han dessutom ett silfvercylinderur med förgyld kedja, en guldring, en silfverbeslagen sjöskumspipa, ja han försmår ej ens en literbutelj med sirup, några paket kaffe och socker, konjak och diverse andra saker, deribland en mängd gamla mynt.
Sedan mördaren roffat åt sig så mycket han kunnat, försvinner han.
Utan all hjelp!
Gumman låg fortfarande i sitt blod invid sängen inne i stugan, men var ej död.
Trots de gapande såren, återfick hon efter en stund sansen, men förmådde ej röra sig, Hennes ögon sökte mannen.
Äfven han hade, om ej återfått medvetandet, dock vaknat ur sin bedöfning så att han instinktlikt började försöka krafla sig hän mot stugan. Det lyckades honom, huru det vet han icke. Ej heller har han en aning om hur lång tid det tog, men han tror att han flere gånger förlorat medvetandet under den korta vägen. Han lyckades dock slutligen nå stugan, komma igenom köket och in i kammaren. Der såg han hustrun ligga bjelplös i sitt blod. Den gamle förlorade ånyo sansen.
En gräslig syn.
Det blef natt. I den mörka kammaren dvaldes ensamma de båda gamla utan den ringaste hjelp. Ingen som skötte om de gapande såren ingen som befriade dem från det sipprande blodet.
Natten gick. Det blef morgon. Men det var tyst och stilla vid Norrbys. Eljes plägade de gamla vara ganska tidigt på benen.
När det slutligen led mot förmiddagen och ingen ännu syntes, började en af grannarne, båtsmannen Händigs hustru, ana oråd, hvarför hon gick ned till Norrbys.
Då hon steg in i stugan mötte henne en gräslig syn. Hela rummet var nedstänkt af blod. Det hade sprutat ut öfver golf och väggar. Nedanför sängen, der gumman låg, var en riktig blodpöl. Hon låg stönande deri.
Midt emot henne, nedhukad på golfvet, satt gubben. Hela hans hufvud var täckt af lefrad blod. Man visste ej, om han var död eller lefvande.
Hustru Händig fasade. Något sådant hade hon aldrig anat. Hon rusade efter folk, uppståndelsen blef stor. Man fick tvätta blodet af såren — nu såg man hur många och gapande de voro, ja mordvapnet hade till och med skurit sönder den tjocka mössa gubben hade på sig. Så fick man de gamla till sängs samt de första förbanden på, så sändes bud på dottern från Visby, hvarpå de fördes hit för att erhålla nödig läkarevård.
Gamle Viberg går nu uppe. Han har hufvudet ombundet, har fått ansigtet förlamadt, så att han endast med svårighet kan intaga någon föda. Hustrun är ännu ytterst svag. Hela öfre delen at hennes hufvud är så godt som krossadt. Om lifvet kan räddas, vet man ännu ej.
Hvem var rånaren?
Derom vet man ingenting. Några personer sågo vid 1/2 7 tiden samma afton dådet föröfvades en skjuts med en förspänd rödbrun häst köra upp qviorna och landsvägen framåt från Norrbys. På skjutsen sutto tvänne karlar, hvilka tycktes vara berusade. På grund af mörkret kunde man ej skönja hvilka de voro. Hästen kände man dock igen.
Under de sista dagarne, då gumman Viberg återfått sansen, har hon berättat, att hon trott sig igenkänna rånaren.
Omkring åtta dagar före det hemska dådet hade förre straffången Fohlin, nu häktad för stöld, kommit ner till Norrbys en eftermiddag och begärt logis der under natten. Han sade sig för sin husbondes, bagare Wallins, räkning ha kommit ut till Barlingbo för att köpa säd af prosten Bergvall. Som han ej hunnit med tåget hade han gått ut från staden.
Hustru Viberg hade nekat att herbergera Fohlin. Hon sade sig ej ha så stäldt att hon kunde taga emot främlingar, men hur det var, lyckades Fohlin få löfte af gubben Viberg sjelf attstanna öfver natten vid Norrbys. Han bjöds på kaffe och aftonvard samt på morgonen åter på kaffe och frukost. Under sin vistelse hos det gamla paret hade han visat stort intresse för deras tillhörigbeter, följt gubben ut i stallet gång på gåog samt bedt att få stanna qvar äfven under dagen, Detta hade dock förvägrats af hustru Viberg, som väntade brandsyn under dagen och derför ville vara ensam för att putsa och feja. Han hade då utan vidare aflägsnat sig.
En kort stund efter det gumman Viberg erhållit de våldsamma slagen och låg nedanför sängen i sitt blod, hade hon för ett ögonblick vaknat till medvetande. I det hon då sökte kasta ögonen kring rummet, varseblef hon rånaren på knä, sysselsatt med genomsökandet af kistan. Hon såg honom visserligen endast på ryggen, men hon säger sig dock ha igenkänt den karl, som veckan förut ??? hus vid Norrbys!
Sådant är i korthet förloppet af detta hemska dåd, lyckligtvis ganska enastående i våra bygder. Man bör hoppas att våldsmannen, hvem han må vara, måtte bli uppdagad och få sitt välförtjenta straff.
Gotlands Allehanda
Måndagen 11 November 1889
N:r 130
