Fårösund.
När trädens knoppar börja svälla, när det begynner bli ljumt i luften, när himlen mist sin vintriga färgton och det börjar torka upp på vägarne efter vårfloden, då käns det skönt att en dag eller ett par få slå sig riktigt lös från hvardagslifvets mångahanda och knoga af ut åt den fridfulla landsbygden. Om solen för tillfället svept sig i en lätt slöja, om ett smattrande vårregn natten förut gjort de billiontals damkornen litet mindre lifliga af sig — så mycket bättre. I annat fall knäpper man till damrocken, drar den bredskyggiga hatten ned öfver ögonen — och det är så bjertinnerligt roligt ändå.
En sådan der härlig vårdag var det här om sistens, då ett sällskap — jag citerar den gamle klassiske lektor E. af stadens maskulina invånare — jag vill precis inte nämna hvilka de voro — alltnog: hrr X. och Y. och jag beslöto oss för att kuska af utåt landet. Den här gången gälde färden Fårösund, denna för vårt godtländska försvar så vigtiga punkt utan telegrafstation, denna den bästa hamn i hela Östersjön, som af strategiska skäl absolut inte får bli djupare i norra inloppet. Det var inte alls meningen att företaga någon slags inspektion af befästningarna — ty deinspekterades så grundligt i fjor — nej, våra syften voro, utom det att roa oss litet, helt fredliga.
Färden i den tidiga morgonstunden var särdeles angenäm. Vägen låg jämn och damfri som en jättelång kägelbana, luften var mild och solvärmen ej tryckande; Vägen norrut från Visby kan iallmänhet ej skryta med någon större skönhet. Den är mestadels kal och enformig. Här och der träffar man emellertid på en liten skogsdunge, som till och med kan vara så inbjudande, att man rent af slår sig ned i gröngräset under några skuggiga tallar, slår upp matsäcksskrinet och tar sig en liten frukostrisp. Det smakar så innerligen skönt i vårmorgonen och gör att man med mera jämnmod sedan uthärdar vägens enahanda.
Sex timmar tar den fem och en half mil långa vägen till Fårösund och då får man ändå lof att ha ett par goda hästar. Vid middagstiden ankommo vi till vår resas mål.
»Ändå något» — sa han som fick se Åmål. Om Fårösund kan man, efter våra gotländska förhållanden, med fog säga »mer än något». Ty det är ju en hel liten köping man har framför sig med sin »storgata» sina vackra och solida hus, handelsbodar och industriela anläggningar. Och läget är verkligen härligt, vid det vackra sundet med dess djupblå vatten, på hvars andra sida köjer sig den skogiga, långsträckta Fårön.
Man har under senare tider här på Gotland börjat tala om Fårösund som lämplig plats för en badort, och deri torde man ej ha så orätt, Flereafvestkustens nu mycket besökta badorter ha bestämdt börjat med mindre resurser och ej på långt vär så gynsamma förutsättningar. Rundt omkring, ej allt för långt borta, en härlig, änuu ej sköflad barrskog, vackra promenader — och så sundet, pulsådern för ortens lif.
Dessa förutsättningar ha också insetts af en bland Fårösunds fastighetsägare och affärsmän, handl. Axel Sjöström, hvilken under förra året der började åtskilliga anläggningar, afsedda just att göra platsen till såväl badort som en industriel punkt för norra delen af vår ö.
Dessa anläggniogar, ehuru ej ännu fullbordade, äro ändå tillräckligt intreseanta för att förtjena en närmare beskrifning ander rubriken »Gotlands näringslif».
Herr Sjöströms possession, som omfattar en areal af flere tunnland, bar ett ypperligt läge invid sjelfva Fårösundets strand. Den omfattar en stor och rymlig handelslägenhet, varmbadhus och ångqvarn samt är ämnad att upptaga äfven en ångsåg.
Hvad först qvarnen beträffar, torde den vara en bland de största på Gotland. Den innesluter fyra par stenar, grynverk och alla öfriga af qvarnindustriens ryaste och bästa maskiner, bland dessa en s. k. »hevrekamaskin», hvilken har till uppgift att innan förmalningen sker befria säden från smuts och dam. Och på resultatet af dess arbete synes nogsamt att en sådan process är behöflig. Verket, som arbetar väl, drifves af en 25 hästars lågtrycksmaskin.
Derna maskin förser också genom komplicerade och sinnrika rörledningar badhuset med dess behof af såväl varmt och kallt vatten som ånga. Badhuset, som för närvarande endast har en del badrum iordningstälda, är en smakfullt uppförd bygnad med plats äfven för blifvande societetssalong och konversationsrum. Sjelfva badrummen äro elegant inredda och äro redan nu i stånd att servéra varmbad, ångskåp och varmluftbad af fullgod beskafferhet. Kallbadhus finnes ännu ej, men lämplig plats för sådant saknas ej, när behofvet så påkallar.
Invid badhuset är anlagd en park med flere hundra löfträd samt trädgård med en mängd fruktträd och buskar, det hela lofvande att med tiden blitva en vacker och behaglig plats. Lägger man nu härtill att Fårösund ingalunda saknar bostäder för badgäster, så torde ej vara tu tal om att orten har alla förutsättningar för att bli badort. Luften är ren och frisk såväl från hafvet som från skogen, luga och frid råder i den lilla köpingen, tillförseln på lifsförnödenheter god, och kommunikation finnes on gång i veckan med våra gotlandsbåtar. Utom allt detta är Fårösund en verkligt vacker plats och sundet mellan »storön» och Fårön torde söka sin like. Som ett bredt band af djupaste blå färg stryker det fram mellan å ena sidan den sluttande, stenbundna stranden och å andra sidan Fåröns lummiga furor, i norr och söder hejdadt på sin färd af några holmar och skär. Och är man i tillfälle att se det en morgon, när solen går upp, förgyllande vatten och stränder, då är det en syn värd att skåda.
Man kan ej annat än önska, att Fårösund verkligen måtte blifva hvad det har så stora förutsättningar för.
Sedan vi ou vandrat igenom hr Sjöströms solida och dyrbara anläggningar styra vi kosan söder ut efter strandbrädden bort till batterierna, som virka fjärran i skogsbrynet. Ja, de. äro ju ganska försvarliga dessa vallar med sina pressenningtäckta kanoner och, »enligt vår åsigt», fullt ut tillräckliga att försvara vår väpnade neutralitet.
På aftonen företedde köpingen mera lif än under den solvarma middagen. Då kommo fåröbor, som varit in Åt storön, tillbaka och färjade öfver sundet. Egendomligt var att se, hur de kloka bästarne kunde praktisera sig ned i båtarne utan att bryta benen af sig. Men det gick sakta och vackert. Och köpingens egen befolknivg slog sig lös, lustvandrade arm i arm i den ljumma qvällens skymning. Allt var fridfullt och stilla och tystnaden stördes endast då och då af ett par idkeligt fram och åter skramlande velocipedryttare med några ilskna hundrackor efter sig.
Man sof godt i den friska fårösundsluften och man vaknade lätt om hjertat när morgonsolen började sticka in genom fönstret och fåglarne qvittra. Då gjorde man ännu en promenad genom den helgdagsklädda köpingen och det goda intrycket man fått af densamma stärktes än mer. Och när vi sedan lomnade den bakom oss, var det med minnet af en angenäm utflykt till en af de vackraste punkter på Gotland.
Gotlands Allehanda
Fredagen 17 Maj 1889
N:r 56
