Kategori: 1886 10 Oktober

har k. m:t beviljat prosten A. J. Lyths enka M. V. F. Lyth, född Epveqvist, och deras två oförsörjda döttrar.
Tvänne extra nådår hade begärts, men domkapitlet hade endast tillstyrkt beviljandet af ett.

Gotlands Allehanda
Måndagen 4 Oktober 1886
N:r 80.

Då detta villebråd nu i dagarne blifvit infördt på Gotland, torde följande upplysningar derom icke sakna sitt intresse.
Rådjuren tillhöra hjortslägtet och äro här i norden den minsta arten af denna idislarefamilj. Hanen kallas räbock och är försedd med horn, som årligen fällas på senhösten, men snart Återigen utväxa. Hondjuret, något mindre än bocken, kallas rå eller råget, uppnår .storleken af ett mindre halfårslam, saknar horn och är, liksom hanen, till färgen rödbrunt, mot hösten och vintern något stötande i grått med ljusare guldhvitakterspegel. Rågeten föder i början af Maj en eller någon gång flere ungar; som kallas kid eller råkalfvar, hvilka vid födseln äro brunröda med ljusa fläckar på sidorna, hvilka dock efter några månader försvinna, så att de antaga föräldrarnes färg. Alla hafva de en smärt, fin och synnerligt skön kroppsform, med klara glänvsande och tilltalande ögon. Hvarje vän af naturen och djurlifvet har derför städse satt högt värde på detta ädla och vackra villebråd. I södra och mellersta Sverige, men förnämligast i Skåne hafva ock rådjuren under senare åren blifvit mycket väl omhuldade, så att de ifrån att för 20 till 30 år sedan hafva varit på väg att dö ut, nu mera ansenligen ökat sig, tack vare några intresserade större jordägares oegennyttiga och kraftiga omvårdnad, hvaribland förnämligast framstår grefvarne Thott och Beckfriis — från hvilken förstnämde vi äfven erhållit de nu hit anlända djuren. På godsen Börringe, Skabersjö och Torup med kringliggande skogstrakter beräknas rådjurens antal ända till 700 st.; på Svaneholm 50 st. & en areal af endast 1000 tunnland bokskog, och kan man i allmänhet säga att knappast någon större skog finnes å skånska slättbygden, der icke en eller annan rådjursfamilj förefinnes, ägaren till både nytta och ögonfägnad. I från Skåne hafva ock rådjuren under senaste årtiondet spridt sig upp åt landet, så att de nu förekomma nästan i hvarje provins ända till Upland och Dalelfven och på flere ställen ganska talrikt såsom i ”Göteborgstrakten, vissa delar af Östergötland och Nerike m. fl. ställen. I forna tider under konung Gustaf den förste voro rådjuren mycket talrika i Vestergötland; likaså under Karl den nionde, som i bref af 28 November 1608 befalde jägeribetjeningen att nere i Vestergötland och i trakten af Jönköping slå 60 st. rådjur och dem för kungliga köket till julhelgen ändteligen uppsända.
Flere af landstingen i riket ha ock med berömvärdt intresse tagit den nybildade rådjursstammen i sitt hägn och utverkat deras fullständiga fridlysning under vissa år, såsom i Göteborgs och Bohus län samt Blekinge län, der all rådjursjagt är förbjuden under åren 1886—1889; i Kalmar läns södra landstingsområde och i Östergötlands län under åren 1886 och 1887. I öfrige delar af riket är rådjursjagt enligt jagtstadgan\’ tillåten från och med 1:ste September till årets slut, med undantag för Gotland, der den nu senast blifvit förbjuden under fem år eller till och med år 1891.
Rådjuren uppehålla sig företrädesvis i täta skogsdungar och buskmarker med löfskog, omväxlande med öppna slätter. Ett lugnt och \’ostördt lif är ett af hufvudvilkoren för deras trefnad. Jagt med stöfvare eller drifvande hundar uttröttar dem svart och\’ omintetgör möjligheten att bilda fasta rådjursstånd, hvarigenom de ock öfvergifva trakten. Äfven räfven är någon gång farlig för de unga kiden, ehuru de merändels förstå att gömma sig. Ostörda lefva rådjuren familjevis under större delen af året, en bock tillsammans med ett eller ett par rån och deras lam. Då det lider mot tiden för lamsättningen på våren, drager sig rået undan i enslighet till de tätaste, skogssnåren. Bocken får då gå ensam och är under den tiden vresigt stämd likasom andra gamla knarriga herrar gräsenklingar. Han sysslar nu med att afgnida den sega och-något ulliga huden ifrån de på vårsidan åter utväxta hornen, hvilket kallas att »feja horn» och uppträder han derefter ånyo i full :manlig skönhet, understundom: svärmande för de: unga fjorårskiden eller smaldjuren, som desse nu kallas. För hvarje gång hornen fällas, utväxer å denya ytterligare enspets, intill dess bocken erhållit sexspetsiga horn, hvarefter de följande blifva likadana. Under bockens-hornlösa tillstånd är han svår att skilja från rået för ett mindre vant öga, men hårpenseln och spegelns storlek röjer honom dock för den uppmärksamme iakttagaren.
Rådjurens föda består af olika slags gräs och löf samt knopp om vintern, och beta de merändels inne iskogen. Någon gång på senhösten händer att de gå ut på grönrågarne, rået och kiden först samt bocken vanligen afslutande det vackra familjetåget. Till och med i Skåne med sitt högt uppdrifna jordbruk anses rådjuren icke oaktadt sin talrikhet göra någon nämnvärd skada, om de ock någongång skulle förirra sig ut på åkerfälten, ty de fina spetsiga klöfvarne kunna ej nedtrampa säden, och lär väl deras behof af föda ej vara stort mera än en bares. Deras nytta såsom ett läckert och värdefullt födoämne och den mjuka huden, som begagnas till finare handskar m. m., äro deremot så öfvervägande, att vi våga hoppas på medverkan till deras skydd, till och med ensamt för den ekonomiska vinst en jordägare eller kommun kan komma att få i deras fortkomst, och önska vi således all framgåog åt denna rådjurs inplantering, öfvertygade att befolkningen här i omvårdnad icke skall stå tillbaka för de öfriga landskapens i Svea och Göta riken, utan med välvilja och intresse omfatta en så värderik till ökning i vår förut nog fattiga villebrådstillgång.
S.

Gotlands Allehanda
Måndagen 4 Oktober 1886
N:r 80.