af A. T. Snöbohm.
Illa står det till i ett land, der forntida minnen ej högt skattas, der man ej värdar sig om huruledes förfädren lefvat och verkat; men väl är, när yngre slägten akta på det, som före dem varit hafver och deraf hämta sina lärdomar. Vår tid har att berömma sig af en sådan sträfvan och det ser ut som det svenska folket nu, mer än någonsin förr, blifvit bågadt att känna sig ejelft» Med dessa ord inleder en författare, Maximilian Axelson, en liten, uti Familj-Journalens 14 band införd, skildrivg. Denna skildring afhandlar en »död» fornlemning; jag vill med samma ord inleda det anspråkslösa lilla föredrag jag bär ärnar hålla om en »lefvande» fornlemning, som dagligen framstår för vårt öra; men som vi, just emedan den är så vanlig, så föga aktgifva på, så litet undersöka och som likväl så högligen förtjenar att beaktas, Denna lefvande fornlemniog är våra urgamla märkliga gutniska, d. v. s. forngotländska, ortnamn, i hvilkas språk forskaren ännu en gång hör ljuåa emot sig toner af hans fosterlands äldsta modersmål, eljes förvaradt blott i sagans dunkla skrifter. Dessa ortnamn stå i samband med landets äldsta historia. Den, som älskar Gotlands forntid, dess ära och minnen, bör ej vara likgiltig för våra ålderdomliga ortnamn. Kärlek för forntiden och landets historia är det kraftigaste medel att lifva och underhålla nationalandan.
Ämnet är så rikt att, om jag ville någorlunda fullständigt behandla detsamma, skulle jag komma att taga edert tålamod alldeles för mycket i anspråk och långt öfverskrida den tid som här är mig tillmätt. Jag måste derför behandla det med lätt hand och endast utp\’ocka ett oci annat, utan att ingå i lingvistiska undersökningar. Jag kommer att fullständigare behandla blott ex namnflock och lätt vidröra en annan. Jag vill i förväg fästa uppmärksamheten på, att, om man vill forska efter ortnamns betydelse, bör man icke hålla sig så särdeles vid huru namnen nu för tiden skrifvas, men så mycket mera gifva akt på huru de af gammalt uttalats af allmogen. Visserligen hafva under tidernas lopp namnen uti folkets mun blifvit vridna och ändrade, men något af namnens rot och ursprung finnes vanligen qvar och denna lemning förtjenar att tillvaratagas. Kan man lyckas påträffa gotländska ortnamn i handlingar, som äro äldre än 1645, bör man uppmärksamma huru de stafvas, de äro då vanligen så stafvade som allmogen brukade uttala dem. Efter nyssnämda år, då Gotland genom Brömsebro freden blef en svensk provins, hitkommo en stor mängd prester och ämbetsmän från svenska fastlandet, hvilka gode herrar voro alldeles obekanta med gotlandsmålet och derför stafvade namnen så, som de ansågo rättast. Hvad våra socknenamn beträffar hafva vi en gammal handling från katolska tiden, som upptager dem; det är den förteckning på Gotlands kyrkor, fördelade i 6 »divisioner», (2 i hvarje treding), efter hvilken visitationerna på Gotland verkstäldes af biskoparne i Linköping, men, tyvärr, bafva genom felaktiga afskrifter somliga af namnen blifvit förderfvade. I fråga om sådana socknenamn, som tydligen äro äldre än kristendomen på Gotland, (senare hälften af 1000-talet), får man ej fästa sig vid begreppet socken och anse dessa namn ursprungligen hafva betecknat alldeles samma område som nu socken eller kyrkosocken betydde från början en kyrklig kommunitet, icke, såsom nu, derjämte en kommun i borgerligt hänseende. Socknar uppstodo i och med kyrkorna på 10 och 1100-talen, men långt dessförinnan hade Gotland folk och bygder, hvilka bildade kommuner. Dessa urgamla kommuner, äldre än kristendomens införande här, bibehöllo sig långt ia i den kristna tiden, ja ända till midten af 1600-talet, i bredd med och oberoende af den kyrkliga indel ningen i socknar och pastorater, till bevis hvarpå jag kan åberopa Revisionsboken öfver södra Gotland, när hemmanen, åren 1653 och 54, blefvo satta i mantal i stället för den äldre uppskattningen i »markeley» (marketal, markeland).
Landets urgamla hufvudindelning var Tredingar och Tingslag, de förra voro 3, de senare 20, men lära ursprungligen varit 21. Tingslagen hade sina underaf: delningar och dessa utgjorde kommunerna. De flesta tingslagen hade 4 underafdelningar, »fjerdingar», hvaraf namnet fjerdingsman, såsom än i dag den lägsta polis- och administrativa tjenstemannen på landsbygden benämnes. Var tingslaget litet, delades det, ej i 4 fjerdingar, utan i 3 tredingar, såsom Burgs ting (till hvilket Lau socken då icke hörde), eller i 2:ne hälfter, såsom Dede och Eke tingslag. Hurn töga den urgamla kommunalindelningen öfverensstämde med sockneindelningen vill jag visa med några exempel. Alfva socken, som nu hör till Hemse ting, hörde fordom dels till Eke ting, dels till Hablinge. Sistnämda tingslag bestod af 4 fjerdingar, nämligen Landby fjerding innehöll 19 Hablinge gårdar och 5 Hafdhem gårdar ; Silte fjerding hela Silte och 8 Hablinge gårdar, Habo fjerding innehöll 2 gårdar i Hablingbo, 8 i Hafdhem, 3 i Hemse, 8 i Alfva, Näs fjerding socknen af samma namn och 12 Hafdhem gårdar. Sistnämda sockens gårdar hörde till 4, Hablingbo sockens till 3 fjerdingar. Så olika var ännu 1653 och 54 fjerdingsindelningen med sockenindelaingen. Det var först på 1720 talet som fjerdingsindelningen upphörde och den forna tingsindelningen ändrades, så att Tingslagen blefvo öfverensstämmande med socknarne och pastoraten. Under hedna tiden hade, enligt Gutasagan, hvarje tingslag sitt ting, följaktligen ock sin tingsplats och denna liggande i tingslagets midt var, så länge tinget stod, helig.! För att bättre hålla den i helgd var den, under det tinget hölls, omgifven af snören eller band, »bönd»; »band» tyckes ock betyda sjelfva tingsplatsen, hvilken, till följd af sin runda form, äfven kallas »ring». Den fredskrets, som, enligt Got lands gamla lag, »>Gutalagen>, biltog eller fredlös man var berättigad att uppdraga åt sig i skogen, fjerran från menniskors boningar och inom hvilken han var berättigad njuta frid, kallas också Band. Vi finna här betydelsen af namnen Bönda, Bönders, Bander, Bandelunda, Banda ting. Nämda tingslag består nu af socknarna Sanda, Mästerby, Vostergarn, Eskelhem och Tofta. Gården Bander i Mästerby, som säkerligen fått sitt namn deraf att han legat i tingsplatsens grannskap, ligger i utkanten af nu varande Banda ting; men efter gamla indeloingen bestod Banda ting af socknarna Sanda, Vestergarn, Mästerby, Atlingbo, Hogrän och Björke. Då utgjorde Mästerby socken tingslagets midt och här ha: säkerligen tingsplatsen varit i närheten af gården Bander. I grannskapet af nämda gård ligger i samma socken; gården Ringume, ett namn, som visserligen kan härledas från mansnamnet Ring och betyda Rings hem, ty um ären förvridning af hem, men. ock kan häntyda på »ringen>, d. v. s. tingsstället och betyda hemmet vid tingsstället. Sockennamnet Mästerby skrifves i det gamla registret öfver Gotlands kyrkor, som förut omnämts, »Meystabye», som betyder stor ansenlig by, hufvudbygd. Säkerligen bar den trakt, hvilken blifvit så benämd, ansetts som tingslagets hufvudbygd, att här varit tiogets heliga domsplats, derom vittna namnen Bander och Ringume.
Tredingarne hade sina tinogs- och domsplatser, sina högtidliga ting, hvilka utgjorde det föreningsband, som omslöt och sammanhöll de tingslag, hvilka hörde till Tredingen. Tredingens tingsplats låg i tredingens medelpunkt. – Hvar Nordertre dingens varit, derom vittnar sockennamnet Tingstäde, d. v. s. tingsstället. Namnet Romma tyckes vara en förändring af »räumä», rummet, d. v. s. planen eller platsen, ty öppna, allmänna platser benämnas på Gotland rum. Landets högsta ting, »Gutn-al-tinget» (alla gutars ting), der landets\” riksdag hölls och dess vigtiga angelägenheter afgjordes, lär hållits i Romma och der har väl ock Medeltredingen haft sin tingsplats. Ungefär i medelpunkten af Södra Tredingen, i gränsen mellan socknarna Alfva och Hemse, ligga gårdarne Stora och Lilla Ringume, ett namn, hvilket, såsom redan nämts, bäntyder på ett hem i närheten af »ringen», tingsplatsen. , Det är högst sannolikt att en forntida tingsplats funnits här. Denna tingsplats kan ej varit för Hemse tingslag, som innefattade socknarna Hemse, Rone, Fardhem, Linde och Löjsta, men icke Alfva, i hvilken socken nämda går dar ligga; det tingsställe, som varit här i midten af tredingen, har nog varit Södra Tredibgens domställe. Ett annat ortnamn, som häntyder på tingsplats, är gårdsnamnet Mäl-städe, (icke Mällstäde, eller Milstäde). Mäla betyder tala eller framföra sitt ärende och fortlefver ännu i samman sättaingarna förmäla (andraza), genmäla (besvara) och anmäla (omtala). Mälstäde betyder ett ställe, der man mäler, d. v. s.
andrager, framför sin talan, således ett tingsställe. Gården ligger i Hablingbo socken, Hablinge ting. Detta tingslag innefattar nu sockvarna Hablingbo, Silte, Ejsta och Sproge. Enligt gamla indelningen hörde icke de 2 sistnämda socknarna till Hablinge ting, utan bildade, jämte Levide och Gerum, ett särskildt ting, Ejsta tiog. Hablinge ting bestod då af socknarna Näs, Hablingbo, Silte, 8 gårdar i Hafdhem, 8 i Alfva, 3 i Hemse.
När man aktgifver på Hablinge tings forna areal, skall man finna, att gården Mälstäde ligger något när i midten deraf. Så är äfven förhållandet med gården Tings i Kräklingbo. Kräklinge ting består pu af socknarna Kräklingbo, Ala, Anga, Östergarn, Gammalgarn och Ardre.
Efter gamla indelningen hörde äfven Buttle socken till Kräklinge ting och gården Tings låg då något när i dess medelpunkt.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 1 September 1885
N:r 70.
