Kategori: 1885

hadei tisdags ordinarie Septembersammanträde, hvarvid till ledamöter i komitén för städernas bolag till försäkring af lösegendom återvaldes hrr Bergenstjerna, Hellgren, S. J. Berg, Kryssell och Palm.
— Till ombud för fullmäktige vid mötet inför länsstyrelsen för att afgifva yttrande i försvarsfrågan utsågs hr G. Kolmodin med 11 föster. Hr Bokström, som enligt hvad bekant Var mötesdagen är hindrad att närvara i staden, erhöll 6 och hr Engström 5 röster. Vid val till ersättare erhöllo hrr Waldenström och Engström hvardera 10 röster, hvarefter lotten utföll till förmån för den sist nämde.
— Kontraktet rörande hyra för navigationsskolans lokal beslöto fullmäktige förnya på tio år; dock med rätt för staden att efter sex månaders uppsägning vara kontraktet fri, för den händelse staden skulle komma att befrias från skyldigheten att hålla navigationsskola.
— En framställning från förvaltarne af läroverkets bygnadskassa om attstaden skulle med hälften bidraga till kostnaden, beräknad till 700 kronor, för anskaffande af ett större ur med slagverk på läroverkshuset, hänvisades till drätselkammaren.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 September 1885
N:r 73.

biskop v. Schéele, har idag på f. m. mottagit uppvaktning af stadens fullmäktige, anförde af sin ordförande, lektor Bergman. De hade kommit, sade denne, för att såsom medlemmar af Visby samhälle omkring dess nye herde sluta en vänlig ring, Hölsande honom välkommen till det nya verksamhetsfältet. Men de komme icke med smickrets och berömmelsens fagra ord. De hade sport om biskop v. 8., att han vore utrustad med en stor förmåga. Derför vore också deras förhoppningar stora, att han skulle varda en nitisk vårdare af samhällets ideela intressen, af religionens och bildningens heliga sak. De helsade honom nu icke såsom biskopen utan såsom den fromme, faderlige, kärleksrike, vaksamme kyrkoherden och själasörjaren. De hoppades, att det en gång i vårt herdaminne skulle om biskop v. 8. heta: han kom hit en främling, han möttes af förtroende och han blef det värdig; han trifdes väl på den ensliga ön, ty sjelf var han aldrig enslig, utan städse omgifven af vänner; han fylde pliktens bud; han var mild och huld, men fast och stark tillika; hans ord voro ej blott behagfulla, formfulländade, utan genomfriska, väckande, varnande; och hans lön vardt kärlek och välsignelse.
Under synbar rörelse tackade biskop v. S. för den vänliga helsningen. Hans ord, hvilka, i hast upptecknade, vi icke göra anspråk på att kunna fullständigt återgifva, föllo ungefär sålunda:

Han räknade denna stund, sade han, till en af de betydelsefullaste i sitt lif. De ord, som här yttrats, hade trängt till hans bjerta såsom mycket få han hört. De närvarande hade kommit med sanningens, icke med berömmelsens ord och det gladde honom särskildt. Han kunde icke annat än önska, att han allt jämt fortfarande måtte få räkna på att mötas af denna kärlekens, hoppets och välviljans sanning, Det vore honom dyrbart att mottagas med sådana känslor. De visade honom vägen och han visste, att,om han än i förverkligandet komme ett eller annat steg under det höga målet, sådant mindre betydde, blott uppsåtet vore redligt och viljan alltjämt riktad på det högsta.
Vid en promenad utefter stranden hade den, som nu fört de närvarandes talan, gjort honom uppmärksam på ett förhållande, som kunde äga symbolisk betydelse. Han hade berättat, hurusom man der med” möda och kostnad bortfört de stenar, som skyddande höjde sig mot hafvets svall, men huru man sedan funnit det nödvändigt att åter ditföra andra. Det vore en bild af den i våra dagar rå: dande sträfvan att, utan att dermed medvetet vilja åstadkomma skada, borttaga den gamla kristligt-kyrkliga grunden. Han hoppades, att sådant icke skulle låta sig göra, men vore viss att, om så skulle ske, man snart skulle komma till insigt af nödvändigheten att återbringa ett dugande skydd mot omstörtnivgens svallvågor. Och skola vi få några skyddande grundstenar för denna ö och för hela vårt fosterland, så dugde det icke att söka dem hvarken uti några tomma hugskott eller några om än så vackra teorier, utan just i de fulla, fasta verkligheter, som innehållas i kristendom och kyrka. Kristendomen vore visserligen allt jämt saken sjelf eller lifvet, men denna sak, detta lif fordrade enligt hans vissa öfvertygelse den skyddande, ordnande form,som den folkkyrkliga institutionen erbjöde. Hans uppriktiga sträfvan skulle derför gå ut på att, så vidt på honom ankomme, göra kyrkan på denna ort, dit Gud kallat honom, till en liffall form, genom att använda och befordra de friska krafter, som här röra sig till det andliga lifvets utveckling, utan att derför någonsin vilja bidraga till formens underkännande eller upplösning. I detta arbete behöfde vi hvarandra, Vi behöfde bringas till insigt om, att vi vore icke blott lösa sandkorn utan bildade tillsammans en organism. Hans allvarliga syftemål vore derför att söka understödja ett friskt och sundt samfundslif, ty förbundna i vår verksamhet kunde vi mycket uträtta, men spridda betydde våra krafter föga.
De närvarande kunde hafva misstagit sig mycket på hans kraft och förmåga, men deremot ville han icke stå tillbaka för follmåttet af de förhoppningar, som uttalats om hans afsigters halt och styrka. Att han älskade den församling, som Her ren hade gifvit honom, det kunde han be: tyga, och han vore ej flyktig i sin kärlek. Fastmer hoppades han, att de band, som fäste honom vid Visby, skulle genom Guds nåd allt mer och mer växa i innerlighet och djup.
— Sedan biskop v. Schéele i onådags tagit sitt inträde i domkapitlet, utdelade han sitt herdabref, med hvars återgifvande vi på annat ställe i dagens nr göra början.
Biskopens talgåfva, känd och erkänd, har för öfrigt under veckans lopp åtskilliga gånger tagits i anspråk, dels offentligen, dels mera enskildt. Så uppvaktades han i onsdags af skolstaten, kyrkoråd och skolråd, igår af lands- och militärstaten och i dag af stadsfullmäktige och magistraten.
Biskop v. s. gjorde igår besök på Fridhem.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 September 1885
N:r 73.