Kategori: 1883

Visby rådhusrätt.
Stämning, den tredje i ordningen, hade till i förgår genom f. artilleristen Flygare uttagits af f. restauratriserna Beckman & dennh tidnings utgifvare med anledning af vår uppsats i nr 81 1/2. Svaranden instälde sig och inlemnade följande skrift:

Till Rådhusrätten i Visby !
Då uti den mot mig såsom utgifvare af Gotlands Allehanda af f restauratriserna E.
och H. Beckman i Stockholm till denna dag uttagna stämning icke göres något yrkande om ansvar efter tryckfrihetsförordningen — och för öfrigt icke heller efter strafflagen — men då för att ett mål må kunna lagligen handläggas såsom tryckfrihetsmål hittills både teoretiskt och praktiskt oeftergifligen fordrats, att det eller de lagrum i tryckfrihetsförordningen, efter hvilka ansvar yrkas, skola vara i stämningen klart och bestämdt angifna, eå får jag härmed vördsammast bestrida målets upptagande till vidare behandling på den uttagna stämningen.
Visby d. 17 Dec. 1883.
Ossian Jeurling.

Sedan svaranden derefter i ett muntligt anförande närmare utvecklat de skäl, på hvilka han stödde förestående uppfattning, godkändes \”densamma efter enskild öfverläggning af rätten, och svaranden tillerkändes 10 kronors sg för inställelsen jämte protokollslösen,

För olaga gästning fäldes källarmästare Ågren till tio kronors böter.

För förseelse mot bygnadsordningen dömdes handlanden Axel Sjöström att böta tjugu kronor.

För olaga utskänkning af maltdrycker och kaffe var enkan Auna Blom instämd. Svaranden erkände att hon serverat kaffe mot betalning men sade sig endast hafva bjudit en väninna på en butelj öl. Målet uppsköts till 7 instundande Januari, då svaranden vid tio kronors vite skulle komma tillstädea.

Ersättningsmål. Handlanden J. T. Jakobason i Burgsvik yrkade, att skepparen Karl Svensson måtte åläggas till honom utgifva 320 kronor såsom ersättning för dynamit och knallbattar, som Svensson å sitt fartyg, slupen Fortuna, intagit här i Visby för att frakta till Burgsvik men hvilka under resan kastats öfver bord. Svaranden genmälde, att varorna under den stormiga resan kastats i hafvet på befallning af mästerlotsen Vigsten, emedan man befarade, att dynamiten, om fartyget stötte på grund, skulle explodera. Nämde lots intygade, att bård sjögång varit rådande vid ifrågavarnde tillfälle och att han gifvit befallning om dynamitens öfverbordkastande.

Kärandens ombud, v. häradshöfding Karl Herlitz framhöll, att lotsen T egt rätt gifva en dylik befallning och att i hvarje fall skepparen stode i ansvar för hvad som företagits på hans fartyg. Vidare anfördes att varorna, om det verkligen hade behöfts att kasta dem i hafvet, bort med tåg nedsänkas och att man på något sätt bort utmärka det ställe, der redsänkningen egt rum. Från ett par personer i Vamlingbo företeddes ett intyg, hvari nämdes, att ett sjödugligt fartyg väl kunnat angöra land vid nämda tillfälle.
Svaranden, som ansåg sig ej vara pliktig utgifva någon ersättning, enär kan lydt den fartyget förande lotsens befallning, begärde uppskof för vittnens inkallande. Målet utsattes till 21 instundande Januari.
— Det förut omnämda målet mellan bryggare Vedin, \’kärande, samt kronolänsman Eneman och Lindström, sjökapten O. F. Borg i Levide och f. hemmansegare A. E. Jakobsson, Smiss i.Grötlingbo, förekom i förgår till förnyad behandling, då fem vittnen hördes. De af käranden åberopade vittnena intygade bland annat, att hr Vedin i höst ej köpt något annat kornparti än det ifrågavarande af bröderna Bokström i Hemse och att nämda parti hitförts å jernväg, hvarefter en del å ångbåt förts till Stockholm samt en annan del magasinerats i Visby och sedan sålts härstädes å stadens auktionskammare, Ett vittne berättade derjämte, att samtal före fraktafslutningen egt rum med svaranden Borg om att redaren Jakobsson var sökt i konkurs.
Kronolänsman Eneman bestred all ersättningsskyldighet så väl för sig som för konkursboet; kapten Borg inlemnade en längre skrift hvari han framhöll, att han först då han delgafs stämningen i målet fått säker kännedom om yrkandet af Jakobssons försättande i konkurs, hvarjämte han bestred de vittnesberättelser, som intygat att han egt förut kunskap om förhållandet.
I målet, som öfverlemnades af samtlige parter, afkunnas dom 14 instundande Jan.

Ärekränkning. Som förut nämts, har judiske handelsbiträdet Markus Zacharias yrkat ansvar å handlanden K. J. Ohlsson, emedan denne beskylt Z. att hafva förfalskat en vittnesstämning, Då handl. O. till allmänna åklagaren anmält Z. till åtal för nämda förfalskning, förklarades målet hvilande, tills åklagaremålet blifvit utfördt.

För ofvannämda förfalskning voro makarne Zacharias och deras 16-årige son Bernhard Leopold, lärjunge vid härvarande högre allmänna läroverk instämda af åklagaren. Sonen Z. var ej närvarande; hans föräldrar sade sig ej veta hvar han befunne sig, men förmodade att han vistades å läroverket. Läroverkskollegiets ombud, rektor Hernlund yrkade att gossen måtte vederbörligen hämtas till rätten, hvilket yrkande domstolen biföll.
Målets behandling uppsköts nu på en stund. Emellertid var gossen ej tillstädes på läroverket och kunde ej anträffas af polisen, som vid besök i makarne Z:s bostad fann denna tillstängd.
Då målet åny; ropades, inlemnades från svarandesidan en skrift, hvari sex veckors uppskof begärdes, emedan mannen Z. skulle företaga en affärsresa, hvarjämte uppgafs att svarandena hos justitieombudsmannen hade till 2tal anmält de personer, som med gossen anstält förhör, under uppgift att de skulle hafva tubbat och pinat honom till att bekänna, att han på fadrens begäran skrifvit det ifrågavarande namnet å stämningen. Svarandena, hvilkas beteende i allmänhet föreföll oroligt, stundom – otillständigt, sparade icke på tillmälen mot de personer, inför hvilka gossen gjort sin bekännelse.
På grund af dessa makarne Z:s angifvelser redogjorde läroverkets rektor fullständigt huru vid sagda förhör tillgått, hvaraf framgick, att gossen, efter att en stund hafva nekat, i enrum uppriktigt erkänt sitt fel, hvilken bekännelse gossen derpå inför rektor, stadsfiskalen och två konstaplar vidhöll och upprepade.
På e. m. kom gossen, åtföljd af sina föräldrar, till rektorn, då han tog tillbaka sitt erkännande. Inför sin klassföreståndare, adjunkt Berglund erkände gossen sedan, att han begått förseelsen, Hr rektorn framhöll slutligen, att både han och adjunkten B. samt stadsfiskalen under förhören behandlat gossen på det mest vänliga sätt, Stadsfiskalen hade vid förböret försåkrat gossen, att ingen på något vis ville skada honom utag tvärtom söka ställa allt till det bästa möjliga för honom. Rektorn sjelf hade yttryckligen lofvat honom att, om ban uppriktigt bekände sanningen, söka ställa så, att hans förseelse ej skulle inverka menligt för hans framtid.
Enär svarandena jäfvade såsom vittnen de två poliskonstaplar, i hvilkas närvaro förfalskningen egt rum, afstod åklagaren för det när varande från deras hörande, Genom två andre konstaplars vittnesberättelser styrktes dock, att ett nytt namn skrifvits å stämningen, sedan den undertecknats af borgmästaren.
Målet uppsköts till 7 ipstandande Januari, då makarne Zacharias vid bämtnings äfventyr skulle komma tillstädes, hvarjämte gossen Z. genom åklagarens försorg skulle hämtas till rätten.

Svea hofrätt har faststält rådhusrättens dom, hvarigenom hustru Brita Helena Erlandsson ålagts att med ed, om hon det gitter, betyga, att ej någon del af till afhämtning sålda maltdrycker blifvit vid åtalade tillfället med hennes vetskap tömd på trappan till bryggeribolagets utskänkningsställe utanför Söderport. Målet utsattes till 7 Januari, då hustru E. vid tio kronors vite skulle infinna sig.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1883
N:r 101.