Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Hustru Kristina Andersson fäldes att för anställande af olofligt lotteri böta 20 kronor och för olaga utskänkning af maltdrycker 10 kronor; maskinisten Konrad Landegren, å hvilken ansvar yrkats för delaktighet i det af hustru Andersson anstälda lotteriet, kunde ej fällas till något ansvar.

Till skilsmessa i äktenskapet dömdåes mellan artillerikonstapeln Holmqvist och dennes hustru.

För olaga utskänkning af maltdrycker yrkades ansvar å biljardegaren Svanberg af allmänna åklagaren, som förmälde, att Svanberg sålt maltdrycker å sina enskilda rum och i biljardrummet å tider, då den lokal, hvilken med skylt utmärkes såsom Svanbergs utskänkningsställe, varit stängd. Svanberg medgaf genom ombud att så varit förhållandet och sade sig hafva varit okunnig om att detta vore lagstridigt. För närmare utredning af målet erhölls uppskof.

För snatteri stod tolfårige gossen Albert Vilhelm Knut Valberg anklagad; han erkände att han tillgripit ett kopparrör samt sill och brissling, hvilket allt värderadrs till 2 kronor 50 öre. Gossens fader, muraren Valberg, har ungefär ett år varit bosatt i Stockholm och hade enligt hustru Valbergs utsago hemsändt endast 10 kronor till underhåll åt sin hustru och sina fem barn, af hvilka det äldsta är 17 år gammalt; vidare npplystes att fattigvården härstädes lemnar i bidrag åt familjen 2 kronor i månaden och 4 portioner mat dagligen. Gossen fäldes att för sin förseelse agas i hemmet.

För våld å slagtaresonen Otto Ölander yrkades ansvar å muraren Karl Rosenlund. Tvänne vittnen intygade, att Rosenlund tilldelat målsegaren tre sparkar å benen, Rosenlund nekade och sade sig ej ens vilja peka på en dylik pojke, som för öfrigt ofredade alla personer han träffade. Utslag annan dag.

För förargelseväckande uppförande och fylleri å allmän plats var ynglingen Nils Svensson tilltalad. Fyra vittnen berättade, att Svensson å Adelsgatan i berusadt tillstånd knuffat flere landtbor, hvarför han intagits å vaktkontoret. Den tilltalade ville ingenting erkänna.

F. landtbrukaren och bagaren J. Sjöberg har, såsom förut omnämts, angifvit stadsgevaldiger Hallgren för fylleri. Ett vittne hör des i måndags och sade sig ej hafva sett Hallgren berusad. Åklagaren, som förut afstått från all ansvarstalan, anhöll att få slut i målet samt yrkade ansvar å Sjöberg för falsk angifvelse. Sjöberg ville hafva flere vittnen hörda, men blef denna hans begäran af rätten afslagen, hvaröfver han anmälde missnöje. Hallgren vidhöll sina förut mot Sjöberg gjorda ansvarsyrkanden och fordrade 150 kronor i ersättning. Utslag i målet afkunnas 11:te nästkommande April.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Från Storsudret.

Nykterhetsifvern
tyckes att döma af de sällan förekommande nykterhetsihötena vara i aftagande här på landet. I städerna torde det väl vara annorlunda. Allmänheten mottog också denna nya sträfvan med ovilja att börja med; nu torde dock densamma betraktas i ett annat ljus. Nykterhetens vänner skämde ock i början ut sin sak genom för stort pietistiskt svärmeri. Deremot är det ett erkändt faktum, att rätt bedrifven nykterhetsverksamhet är god och vinner praktik utan något hemligt ordensmakeri. Detta bevisas bäst deraf att öfver ett hundratal riktiga slafvar under fyllerilasten blifvit nyktra genom den verksamhet, som nu på en 3 till 4 år bedrifvit här på söder, ehuru den dock varit särdeles matt. Man väntar till våren grosshandlare K. O. Berg till Gotland. Vi få väl se; man har väntat så ett par vårar förut, men väntat förgäfves.

Val af två nämdemän
för Hemse och Hablinge ting kommer väl snart att ega rum. Det vore hugneligt, om dessa val fölle på personer, som liknade en af de nyligen aflidne nämdemännen och äro i besittning af det klara förstånd och stora sakerfarenhet, som denne egde. Den gamla seden att i häradsrätten insätta personer, rika Å verldsliga men fattiga på andliga gåfvor, orde väl engång kunna brytas, Och detta emedan vår tids rättsväsende är så förändradt mot föregående tiders.

Postmålet
har nu ändtligen afgjorts af södra häradsrätten. Domen lydde såsom man kunde och äfven icke kunde ana. Dock en fråga: Månne domens rättvisa icke kan vara blott skenbar ? Vi tro, att det finnes två sidor i hvarje sak. Vi tro äfven, att i detta mål den sida, som har kommit inför allmänheten och vederbörande, är den skenbart verkliga, under det sjelfva sanningen fått krypa ned på djupet, d. v. s. der hvarken sol eller måne lyser. Emellertid torde ej behötva döljas, att kommissarien Eneman är förföljd. Hur så? torde någon fråga. Vi kunna för denna gång ej svara mera härpå än att han fått detta hat »åtjenstens vägnar», Vidare en annan gång, då det troligen blir »ljus, mera ljus».

Ok eller sele.
En hemmansegare här på söder begagnar för sina oxar numera sele i stället för ok. Jag framhöll för honom det kloka i denna förändring och sade, att jag ville nämna hans namn för Gotlands Allehandas läsare. »Gör ej det», svarade han, »de tro då att jag är galen, ty så mycket motstånd, som denna sak rönt af dem jag talat med, har väl ingen nyhet rönt; oxarne äro dock bäst af alla nöjda med förändringen».
Att begagna sele till oxarne är redan erkändt såsom mycket fördelaktigt. För att bevisa detta återgifva vi följande ord ur »Djurvännen»: Som hvar och en vet begagnas i vårt land oxarne och på några ställen äfven korna som dragare; men det kan väljej hafva undgått någon, att detta såsom det nu sker måste betraktas som djurplågeri och som ett ingalunda lindrigt sådant. Se vi på ett par förspända oxar, finna vi dem långsamt framskrida med lyftade mular väftdande sin lidande blick till alla förbigående liksom anropande om hjelp utan att det faller någon in att lemna den. Säkerligen tänka de allra flesta icke på detta, icke ens att något grymt ligger i den behandling oxen undergår.»
Oket kan skryta af en hög ålder. Det finnes afbildadt på hällristningar från brons t. o. m. stenålderns tid. Det har med en seghet, som skulle hedra hvem som hälst, motstått alla nyhetsmakare. Nu lär dock dess gyllene tid vara slut, selen kan lätt åstadkommas och det för ytterst billigt pris. En vanlig sele utan hintertyg är det enklaste, samt för plog och harf och vanliga körslor allt hvad som behöfves. Under bogträden (lokorna) läggas putor, som förfärdigas af grofva, sydda halmflätor. För uppehållandet af vagnsstången använder man s. k. halsok, som i gamla tider användts å hästar, eller ock vanliga ståndkoppel. Djuren arbeta sedan ledigt och beqvämt. Skaffade man sig sedermera äfven grimmor, sluppe man att hafva tömmarne om örat, hvilket alltid måste blifva djurplågeri och borde så fort sig göra låter afskaffas.

Fåglarne,
vårens glada budbärare, hafva i år anländt i god tid. En sädesärla var synlig i Hemse 24 dennes, hvilket är ovanligt, enär denna fågel annars ej brukar vara här förrän i slutet af April; Lärkorna kommo i år ej särdeles tidigt, fastän det dock varit blid vinter. De voro synliga först i slutet af Februari. De kunna äfven taga miste på väderleken, dessa små vingade sångare. En lärka (troligen ett enstaka exemplar) syntes här förra året redan 9 Februari, ehuru det då var sträng vinter i nära tre månader derefter (notis derom stod i Gotlands Allehanda förra året).
Svanar, gäss och änder hafva i stora flockar begifvit sig i väg mot norden. I Ronemyr slog 16 dennes ned en flock svanar, hvilka, spatserande der med uppsträckta halsar, lätt kunde betraktas från närliggande gårdar. Hvilan räckte ett par timmar, hvarefter de, 16 till antalet åter fortsatte sin färd.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Från sjön.

Skonerten »Trio», kapten Gudmundson, hitkom 25:te dennes från Köbenhavn med last af styckegods.
— Skonerten »Karl», kapten Petterson, afseglade härifrån 26:te dennes till Lübeck med last af trävaror.
— Skonerten »Fru Lona», kapten Landström, afgick härifrån 27:de dennes till Vestergarn med last af trävaror.
— I Mönsterås hamn råder stor liflighet.
Flere större och mindre segelfartyg ha inkommit för att intaga laster och ångbåtar ditkomma från Kalmar hvarannan dag och från Oskarshamn en gång i veckan.
— Från Oskarshamn skrifves i fredags: »Ehuru hafvet och vår hamn varit isfria hela vintern, har dock först under de sista veckorna sjöfarten varit i gång, då flere större och mindre segelfartyg inkommit till och utklarerats från vår stad. I onsdags kom ångfartyget Transit I från de södra hamnarne och atgick efter några timmars uppehåll norrut. Ångf. Göthe, som intagit last af trävaror härstädes, afgick i onsdags till Köbenhavn.» — »Transit nr I» var den första ångare, som under det nu ingångna seglationsåret angjort Vesterviks hamn (med undantag af postångaren Sofia); den ditkom 22 dennes på resa från Köbenham till Stockholm.
— I Gamleby ligga 2:ne fartyg under lastning till Rio, samt ett till norra Frankrike.
2:ne intaga vid Högö stenhuggeri, laster af gatsten till Danzig.
Från Högö stenhuggeri kommer att på våren utskeppas en stor mängd sten, enär arbete för fullgörandet af en leverans till Danzig oafbrutet med en ganska stor arbetsstyrka, under hela vintern pågått.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Uttärdade patent.

(Meddelande från Stockholms Patentbyrå),
24 Mars.
Nr 85 Danielsen, Joh., 6 år å gödselspridare.
Nr 86 Engström, Joh., 3 år å sätt att tillverka hålkar till knifvar.
Nr 87 Larsson, A. 0., 8 år å skodon, benämda Normaltricot-skodon.
Nr 88 Liljecrantz, K. F., 4 år å signalklocka för tamburlås,
Nr 89 Lindström, Fr., 8 år å förbättrad tegelugn.
Nr 90 Thermenius, Edvard, 6 år å förbättrad sädesrensningsmaskin.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Egendomshandel.

Å utmätningsauktion såldes i torsdags arbetare K. P. Petterssons fastighet hus och gård nr 91 i Klinterotens 4:de qvarter, värderad till 1,300 kronor, till bandlånden K. J Ohlsson för 656 kronor.
— Landtbrukaren P. Andersson tillhörige 15/16 mantal Suderbys, 3/8 mantal Botmunds och 1/4 mantal Hallbos i Vesterhejde socken samt 1/2 mantal Forsa i Stenkumla socken har å utmätningsauktion inropats af direktör K. V. Gardell för 45,000 kronor. Egendomarne voro salnvärderade till 85,000 kronor.
— Å utmätningsauktion såldes landtbrukaren Johan Karlsson tillhörige 1/4 mantal Lillåkra och 3/32 mantal Digeråkra i Barlingbo, värderade till 18,740 kronor, till direktör K. V. Gardell för 6,200 kronor.
— Å utmätningsauktion såldes i tisdags f. polisbetjenten K. J. Vestbergs och hans omyndiga dotters fastighet nr 64 i Norderrotens 3:dje qvarter, värderad till 600 kronor, till kakelugnsmakare K. I. Berg för 500 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Skenande hästar.

Tvänne fabrikör Fornell tillhörige hästar kommo i dag i vildaste språng öfver stora torget, der de rusade på ett par andra hästar, tillhöriga husbonden Högberg från Tystebols i Stenkyrka, med den påföljd att dessa senare störtade omkull, hvarvid den ene hästens framben afbröts, Som skadan, enligt tillkallad veterinärs uppgift, förklarades obotlig, blef djuret nedslagtadt och har dess egare gjort ersättningsanspråk på 250 kr.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Gotländska fornlemningar.

Vid Vitterhets-, historie och antiqvitets-akademiens sammanträde 21 sistl. Okt. redogjorde riksantiqvarien H. Hildebrand för sina iakttagelser under ett besök i Visby, och lemnade akademien honom uppdrag, att pröfva och eventuelt antaga ett förslag öfver kostnaderna för reparationer å strandmuren i nämda stad, af koren i Helgeands och Sankt Karins kyrkor samt tornet af Sankt Lars kyrka.
Vid akademiens sammanträde 21 sistl, Nov. beslöts inlösen af icke mindre än 27 gotländska jordfynd, bestående af fornsaker af siltver, brons, messing, jern och sten, från skilda delar af ön.
Vid sammanträdet 6 sistl December föredrogs en al hemmansegaren Johan Nilsson, Lilla Åby i Bro, gjord anhållan, att få borttaga två i en hans åker befintliga stenrösen, som förmodades vara fornlemningar, men bifall dertill kunde icke lemnas, förr än dessa fornlemningar blifvit undersökta. Samma dag föredrogs hemmansegaren Karl Magnussons, Bjefstafs i Sanda, anhållan om tillstånd att få borttaga ett å hans hemmansdel befintligt minnesmärke, bestående af åtta omkring 4 fot höga gråstenar, stående i krets kring ett mindre stenröse; men som för det begärda tillståndet intet annat skäl anförts, än att den ifrågavarande fornlemningen ligger i en åker, ansåg sig akademien icke kunna lemna bifall till denna ansökan.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Visby stads taxeringskomité

hade för år 1881 påfört medicine doktor A. F. Melander bevillning för 6,000 kronors inkomst. Under förmälan att han alltsedan år 1847 varit och fortfarande vore mantals- och skattskrifven i Stockholm samt äfven vore derstädes beskattad för sin inkomst såsom badhusläkare i Visby, öfverklagade Melander berörda beskattningsåtgärd hos Gotlands läns pröfningskomité och yrkadso dervid att från utgörande af inkomstbevillning i Visby varda befriad. Enär likväl den inkomst, som härflöt af praktik inom läkareyrket, borde beskattas, der detta yrke hufvudsakligen idkades, och klaganden, hvilken såsom läs kare ej åtnjöt någon lön, sjelf uppgifvit, att hans praktik såsom läkare i Visby vore hans »numera egentliga och i det närmaste enda praktik», fann pröfningskomitén skäligt att den öfverklagade beskattningsåtgärden fastställa.
Kammarrätten, der Melander häröfver besvärade sig, ansåg åter, act bevillning för den inkomst, klaganden beredt sig genom utöfvande af verksamhet såsom läkare, bort honom påföras i hans mantalsskrifningsort; hvadan och då klaganden var för år 1881 mantalsskrifven icke i Visby utan i Stockholm klaganden befriades från den honom härstädes påförda inkomstbevillning för samma år.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Olof Immanuel Fåhræus,

född i Slite 1796, fylde 23:de dennes 87 år. Den vördnadsvärde stats- och vetenskapsman: nen är, i förhållande till sin höga ålder, ganska kry och följer ännu med stort intresse företeelserna inom det politiska och vetenskapliga området. Hr Fåhræus är af nu lefvande män, som varit ledamöter af konungens råd, med hänsyn till utnämningsåret den äldste, Han erhöll nämligen redan för 42 år sedan sin fullmakt som rådgifvare hos konung Karl 14 Johan.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25

Stadsfullmäktige

hade i måndags ånyo extra sammanträde för undertecknande af den böneskrift till regeringen om anslag af statsmedel till reparation och förstärkande af vågbrytaren, hvilken skrift med dagens post afgår.
Efter en erinran om den kostnadsberäkning öfver hamnbygnadens iståndsättande, som af löjtn. Husberg uppgjorts, slutande på en summa af 88,500 kronor, från hvilket belopp de för reparation af den inre hamnens norra brohufvud beräknade 600 kr. dock torde böra utgå, fortsätta. petitionärerna:
Visby stadsfullmäktige måste, med hänsyn till kommunens hårdt betryckta finansiella ställning, för hvilken nedantöre skall redogöras, inför e. k. m:t öppet och underdånigt förklara, att staden beklagligen ingalunda mäktar, att anskaffa de medel, som för nyss nämda reparations- och förstärkningsarbeten äro oundgängligen af nöden.
I sammanhang härmed torde det tillåtas oss att i underdånighet få anföra, attstaden allt ifrån år 1842, då vågbrytaren började byggas, har med alla sina krafter troget och nitiskt ansträngt sig för att medverka till det vigtiga arbetets utförande och till botande af de skador, för hvilka detta mot alldeles öppet haf anlagda, och derigenom uti sitt slag i ek, m:ts rike ensamma, utomordentligt svåra bygnadsverk tid efter annan har varit utsatt.
Vi våga här äfven nämna, att staden, vid erhållna statsunderstöd, hittills alltid har fullgjort hvad som den har ålegat, samt att den till och med, enligt vitsord af besigtningsmannen vid en 28 Augusti 1863 hållen afsyning, majoren A. Remmer, hade utöfver faststiäld plan och ingånget kontrakt på eget initiativ och med egna medel vidtagit »särdeles välbetänkta arbeten», hvilka kräft icke obetydlig kostnad.
Visby samhälle har icke förgätit och erkänner äfven nu med ödmjuk tacksamhet den välvilja och frikostighet, hvarmed e. k. m:t och riksdagen omfattat och befordrat stadens hamnarbeten. E. k. m:t har ur handels- och sjöfartsfonden beviljat förmånliga amorteringslån, af hvilka nu återstår en ogulden summa af 22,500 kronor, och riksdagen har, på e. k. m:ts nådiga förord, af statsmedel anslagit, på olika tider, tillsamman 434,437 kronor 50 öre till yttre hamnbygnaden.
Å sin sida har staden under åren 1842 —1881 för samma yttre hamnbygnad untgifvit summa 782,518 kronor 33 öre, således nära dubbelt så mycket som statsanslagen —, samt för inre hamnen, med muddring och öfriga omkostnader, sammanlagdt 341,960 kronor 16 öre, så att staden sjelf under den nämda tiden för yttre och inre hamnen utgifvit den stora summa af 1,024,478 kronor 49 öre. Och i sanning, nog har staden sålunda för denna sin vigtiga angelägenhet gjort allt hvad den har kunnat. Men dermed är också, som redan i underdånighet är antydt, dess förmåga uttömd; dess före 1840-talet från äldre tider i flere kassor egda, icke obetydliga behållningar äro längesedan medtagna; den häftar nu — oberäknadt den ofvan nämda återstoden af skulder till handelsoch sjöfartsfonden — för ett med e. k. m:ts nådiga bifall år 1876 hufvudsakligen i och för deltagande i en jernvägsanläggning, men också till en mindre del för hamnen och några andra stadens behof upptaget obligationslån stort 800,000 kronor, hvaraf 32,000 kr. äro afbetalda. Af detta lån återstodo — sedan stadsfullmäktige under nysslidet år för uppförandet af en behöflig ny fattigvårdsbygnad beslutit anvisa 20,000 — vid innevarande års början endast omkring 20,000 kr.; men detta belopp har, enligt årets utgiftsstat, till följd af der upptagna, inkomsterna öfverskjutande, hamnnutgifter beräknats komma att vid årets slut nedgå till 13,650 kr., en summa som staden väl behöfver till några snart förestående brobygnads- med flere arbeten i inre hamnen.
Hvad vidire den kommunala ekonomien beträffar, torde utskyldernas dryga belopp vara kraftigt upplysande. Från år 1874, då kommunalskatten var 3 kronor 54 öre för bevillningskronan, hade den år 1881 stigit till 6 kronor 31 öre och utgår för innevarande år med nästan samma belopp: Det är i sanning tvifvelsamt, om samhället förmår bära tyngre bördor, och om det, med tanke på sitt sjelfbestånd, skall våga underkasta sig ytterligare skuldsättning.
Det finnes i alla timliga förhållanden en gräns, utöfver hvilka ansträngningar och uppoffringar icke, ens med den bästa vilja, kunna gå.
Vid denna gräns befinner sig säkerligen Visby stad.
Här ofvan är sagdt, att den sak, i hvilken vi med anhållan om understöd vågat underdånigt vända oss till e. k. m:t, är af största vigt närmast för Visby\’ samhälle. Men den torde ock, med fullt skäl, kunna anses ega en betydelse, som gäller för hela riket och för sjöfirten på Östersjön i allmänhet. Det kan nämligen icke gerna vara för fäderneslandet likgiltigt, om Gotlands enda stad och sätet för öns administrativa verk och inrättningar, för dess försvars-, undervisnings-, sjukvårdsoch fångvårdsväsende med dertill hörande dyrbara bygnader — om denna stad med sitt läge på den kust, som ligger nära och gent emot moderlandet och som för öfrigt är nästan centralt mellan öns nordliga och sydliga delar, skulle genom möjlig förstöring af dess hamn upphöra att vara hvad den hittills varit, nämligeu utgångspunkten för så väl samfärdseln med svenska fastlandet, för hvilken trenne tidsenliga ångbåtar anskaffats, som ock för samfärdseln landvägen med öns inre och sydliga delar, för Hvilken staden i en jernvägsarvläggning nedlagt öfver en half million kronor. Och hvad angår sjöfarten på Östersjön, har Visby redan ofta visat sig vara en vigtig plats, såsom erbjudande en vanligen isfri vinterhamn och en behöflig nödhamn. I detta afseende har k. m:ts väg- och vattenbygnadsstyrelse redan 3 Febr. 1868 i ett utlåtande om ifrågasatta arbeten vid Visby yttrat:
»Styrelsens underdåniga åsigt är . . . . dels att, enär genom vågbrytarens tillbygnad en för sjögång och strömsättning skyddad bassin åvägabringes utanför Visby” last- och lossningshamn, en gagnelig nödhamn sålunda bildas, dels ock att, på grund häraf, det allmänna mer än den enskilda kommunen kommer att vinna på ifrågavarande anläggnings utförande.»
Och flera år förut, år 1839, hade den man, som uppgjorde första planen till yttre hamn” arbetet, nämligen d. v. öfverdirektören A. E.
Vv. Sydow, i ett underdånigt betänkande uttalat samma åsigt om Visby såsom nödhamn.
Han yttrade, bland annat:
»En god och säker hamn i Visby, belägen vid Gotlands vestra, flacka och oftast isfria kust, midt emot den farliga småländska skärgården, skulle blifva ganska nyttig för svenska sjöfarten i allmänhet, emedan den kunde föniba tillflygt å en mängd tartyg, som nu för motvind eller storm måste länsa undan dels mot pommerska vallen, dels mot Landsort. Den skulle erbjuda ett goåt tillfälle till reparationen å lidna skador och, i detta senare fall få företräde framför Slite, ty Visby är en stad med betydlig folkmängd, har skeppsvarf, förråder, magasiner, m. m.» Härtill kan nu läggas, att, i staden, hvars folkmängd, handel och industri sedan år 1839 icke obetydligt har tillvuxit, hvars inre hamn blifvit utvidgad och på sin östra sida med stenkajer försedd, numera finnes telegrafstation samt en större mekanisk verkstad, hvilken skall bidraga till att göra staden till en alltmer eftersökt haveri-plats. — Och ofta har, såsom nämdt är, Visby\’ yttre hamn såsom nödhamn visat sin lämplighet: till och med under den orkan, som senast rasade, låg der en fransk vinddritvare i allsköns lugn och trygghet.
Att emellertid så betydande uppoffringar hittills blifvit gjorda såväl af staten som af staden, utan att ändamålet ännu blifvit till fullo vunnet, och att nya åtgärder äro af nöden, såvida icke långt mer än en million kronor möjligen förr eller senare skall befinnas vara fruktlöst kastadt i hafvet — detta är högligen att beklaga. Men hörtill är Visby samhälle oskyldigt, Det är från många ställen i och utom vår verldsdel ett bekant faktum, att hamnbygnader mot helt och hållet öppet haf, der det menskliga arbetet haft att strida mot ett lika väldigt som vildt, nyckfollt och opålitligt element, hvars styrka först efter längre tids iakttagelser kunnat utforskas och beräknas, hafva måst gång på gång göras om, innan man, efter utlagda dyra lärpenningar, af sjelfva det fientliga elementet lärt sig bästa sättet för utförandet och slutligen lyckats att se företaget krönt med varaktig seger.
Men Visby lilla kommun är för sin del icke i tillfälle att till sådana lärpennigar bidraga med mer än hvad den redan har erlagt. Emellertid är härstädes en dyrbar erfarenhet insamlad — en erfarenhét, som tvifvelsutan kommit och kommer hela rikets vattenbygnadskonst till godo. Äfven i detta hänseende torde arbetena med anläggandet af en vågPre vid Visby hafva en allmännare betylelse.
Med stöd af hvad här blifvit anfördt, anhålla nu Visby stadfullmäktige underdånigst, det täcktes e. k. m:t till årets riksdag göra nådig framställning, att den för reparationen af de nyligen skedda haverierna å Visby hamns vågbrytare och för denna bygnads behöfliga förstärkning måtte bevilja så stort anslag, som knagl. väg- och vatteubygnads-styrelsen efter pröfning af ofvannämde ingeniörs arbetsförslag och kostuadsberäkningar kan finna för denna Lögrigiga sak vara af nödvändigheten påalladt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25