hade i måndags ånyo extra sammanträde för undertecknande af den böneskrift till regeringen om anslag af statsmedel till reparation och förstärkande af vågbrytaren, hvilken skrift med dagens post afgår.
Efter en erinran om den kostnadsberäkning öfver hamnbygnadens iståndsättande, som af löjtn. Husberg uppgjorts, slutande på en summa af 88,500 kronor, från hvilket belopp de för reparation af den inre hamnens norra brohufvud beräknade 600 kr. dock torde böra utgå, fortsätta. petitionärerna:
Visby stadsfullmäktige måste, med hänsyn till kommunens hårdt betryckta finansiella ställning, för hvilken nedantöre skall redogöras, inför e. k. m:t öppet och underdånigt förklara, att staden beklagligen ingalunda mäktar, att anskaffa de medel, som för nyss nämda reparations- och förstärkningsarbeten äro oundgängligen af nöden.
I sammanhang härmed torde det tillåtas oss att i underdånighet få anföra, attstaden allt ifrån år 1842, då vågbrytaren började byggas, har med alla sina krafter troget och nitiskt ansträngt sig för att medverka till det vigtiga arbetets utförande och till botande af de skador, för hvilka detta mot alldeles öppet haf anlagda, och derigenom uti sitt slag i ek, m:ts rike ensamma, utomordentligt svåra bygnadsverk tid efter annan har varit utsatt.
Vi våga här äfven nämna, att staden, vid erhållna statsunderstöd, hittills alltid har fullgjort hvad som den har ålegat, samt att den till och med, enligt vitsord af besigtningsmannen vid en 28 Augusti 1863 hållen afsyning, majoren A. Remmer, hade utöfver faststiäld plan och ingånget kontrakt på eget initiativ och med egna medel vidtagit »särdeles välbetänkta arbeten», hvilka kräft icke obetydlig kostnad.
Visby samhälle har icke förgätit och erkänner äfven nu med ödmjuk tacksamhet den välvilja och frikostighet, hvarmed e. k. m:t och riksdagen omfattat och befordrat stadens hamnarbeten. E. k. m:t har ur handels- och sjöfartsfonden beviljat förmånliga amorteringslån, af hvilka nu återstår en ogulden summa af 22,500 kronor, och riksdagen har, på e. k. m:ts nådiga förord, af statsmedel anslagit, på olika tider, tillsamman 434,437 kronor 50 öre till yttre hamnbygnaden.
Å sin sida har staden under åren 1842 —1881 för samma yttre hamnbygnad untgifvit summa 782,518 kronor 33 öre, således nära dubbelt så mycket som statsanslagen —, samt för inre hamnen, med muddring och öfriga omkostnader, sammanlagdt 341,960 kronor 16 öre, så att staden sjelf under den nämda tiden för yttre och inre hamnen utgifvit den stora summa af 1,024,478 kronor 49 öre. Och i sanning, nog har staden sålunda för denna sin vigtiga angelägenhet gjort allt hvad den har kunnat. Men dermed är också, som redan i underdånighet är antydt, dess förmåga uttömd; dess före 1840-talet från äldre tider i flere kassor egda, icke obetydliga behållningar äro längesedan medtagna; den häftar nu — oberäknadt den ofvan nämda återstoden af skulder till handelsoch sjöfartsfonden — för ett med e. k. m:ts nådiga bifall år 1876 hufvudsakligen i och för deltagande i en jernvägsanläggning, men också till en mindre del för hamnen och några andra stadens behof upptaget obligationslån stort 800,000 kronor, hvaraf 32,000 kr. äro afbetalda. Af detta lån återstodo — sedan stadsfullmäktige under nysslidet år för uppförandet af en behöflig ny fattigvårdsbygnad beslutit anvisa 20,000 — vid innevarande års början endast omkring 20,000 kr.; men detta belopp har, enligt årets utgiftsstat, till följd af der upptagna, inkomsterna öfverskjutande, hamnnutgifter beräknats komma att vid årets slut nedgå till 13,650 kr., en summa som staden väl behöfver till några snart förestående brobygnads- med flere arbeten i inre hamnen.
Hvad vidire den kommunala ekonomien beträffar, torde utskyldernas dryga belopp vara kraftigt upplysande. Från år 1874, då kommunalskatten var 3 kronor 54 öre för bevillningskronan, hade den år 1881 stigit till 6 kronor 31 öre och utgår för innevarande år med nästan samma belopp: Det är i sanning tvifvelsamt, om samhället förmår bära tyngre bördor, och om det, med tanke på sitt sjelfbestånd, skall våga underkasta sig ytterligare skuldsättning.
Det finnes i alla timliga förhållanden en gräns, utöfver hvilka ansträngningar och uppoffringar icke, ens med den bästa vilja, kunna gå.
Vid denna gräns befinner sig säkerligen Visby stad.
Här ofvan är sagdt, att den sak, i hvilken vi med anhållan om understöd vågat underdånigt vända oss till e. k. m:t, är af största vigt närmast för Visby’ samhälle. Men den torde ock, med fullt skäl, kunna anses ega en betydelse, som gäller för hela riket och för sjöfirten på Östersjön i allmänhet. Det kan nämligen icke gerna vara för fäderneslandet likgiltigt, om Gotlands enda stad och sätet för öns administrativa verk och inrättningar, för dess försvars-, undervisnings-, sjukvårdsoch fångvårdsväsende med dertill hörande dyrbara bygnader — om denna stad med sitt läge på den kust, som ligger nära och gent emot moderlandet och som för öfrigt är nästan centralt mellan öns nordliga och sydliga delar, skulle genom möjlig förstöring af dess hamn upphöra att vara hvad den hittills varit, nämligeu utgångspunkten för så väl samfärdseln med svenska fastlandet, för hvilken trenne tidsenliga ångbåtar anskaffats, som ock för samfärdseln landvägen med öns inre och sydliga delar, för Hvilken staden i en jernvägsarvläggning nedlagt öfver en half million kronor. Och hvad angår sjöfarten på Östersjön, har Visby redan ofta visat sig vara en vigtig plats, såsom erbjudande en vanligen isfri vinterhamn och en behöflig nödhamn. I detta afseende har k. m:ts väg- och vattenbygnadsstyrelse redan 3 Febr. 1868 i ett utlåtande om ifrågasatta arbeten vid Visby yttrat:
»Styrelsens underdåniga åsigt är . . . . dels att, enär genom vågbrytarens tillbygnad en för sjögång och strömsättning skyddad bassin åvägabringes utanför Visby” last- och lossningshamn, en gagnelig nödhamn sålunda bildas, dels ock att, på grund häraf, det allmänna mer än den enskilda kommunen kommer att vinna på ifrågavarande anläggnings utförande.»
Och flera år förut, år 1839, hade den man, som uppgjorde första planen till yttre hamn” arbetet, nämligen d. v. öfverdirektören A. E.
Vv. Sydow, i ett underdånigt betänkande uttalat samma åsigt om Visby såsom nödhamn.
Han yttrade, bland annat:
»En god och säker hamn i Visby, belägen vid Gotlands vestra, flacka och oftast isfria kust, midt emot den farliga småländska skärgården, skulle blifva ganska nyttig för svenska sjöfarten i allmänhet, emedan den kunde föniba tillflygt å en mängd tartyg, som nu för motvind eller storm måste länsa undan dels mot pommerska vallen, dels mot Landsort. Den skulle erbjuda ett goåt tillfälle till reparationen å lidna skador och, i detta senare fall få företräde framför Slite, ty Visby är en stad med betydlig folkmängd, har skeppsvarf, förråder, magasiner, m. m.» Härtill kan nu läggas, att, i staden, hvars folkmängd, handel och industri sedan år 1839 icke obetydligt har tillvuxit, hvars inre hamn blifvit utvidgad och på sin östra sida med stenkajer försedd, numera finnes telegrafstation samt en större mekanisk verkstad, hvilken skall bidraga till att göra staden till en alltmer eftersökt haveri-plats. — Och ofta har, såsom nämdt är, Visby’ yttre hamn såsom nödhamn visat sin lämplighet: till och med under den orkan, som senast rasade, låg der en fransk vinddritvare i allsköns lugn och trygghet.
Att emellertid så betydande uppoffringar hittills blifvit gjorda såväl af staten som af staden, utan att ändamålet ännu blifvit till fullo vunnet, och att nya åtgärder äro af nöden, såvida icke långt mer än en million kronor möjligen förr eller senare skall befinnas vara fruktlöst kastadt i hafvet — detta är högligen att beklaga. Men hörtill är Visby samhälle oskyldigt, Det är från många ställen i och utom vår verldsdel ett bekant faktum, att hamnbygnader mot helt och hållet öppet haf, der det menskliga arbetet haft att strida mot ett lika väldigt som vildt, nyckfollt och opålitligt element, hvars styrka först efter längre tids iakttagelser kunnat utforskas och beräknas, hafva måst gång på gång göras om, innan man, efter utlagda dyra lärpenningar, af sjelfva det fientliga elementet lärt sig bästa sättet för utförandet och slutligen lyckats att se företaget krönt med varaktig seger.
Men Visby lilla kommun är för sin del icke i tillfälle att till sådana lärpennigar bidraga med mer än hvad den redan har erlagt. Emellertid är härstädes en dyrbar erfarenhet insamlad — en erfarenhét, som tvifvelsutan kommit och kommer hela rikets vattenbygnadskonst till godo. Äfven i detta hänseende torde arbetena med anläggandet af en vågPre vid Visby hafva en allmännare betylelse.
Med stöd af hvad här blifvit anfördt, anhålla nu Visby stadfullmäktige underdånigst, det täcktes e. k. m:t till årets riksdag göra nådig framställning, att den för reparationen af de nyligen skedda haverierna å Visby hamns vågbrytare och för denna bygnads behöfliga förstärkning måtte bevilja så stort anslag, som knagl. väg- och vatteubygnads-styrelsen efter pröfning af ofvannämde ingeniörs arbetsförslag och kostuadsberäkningar kan finna för denna Lögrigiga sak vara af nödvändigheten påalladt.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25
