som i våra dagar lifligt sysselsätta tankarne och delvis oroat samhällena, är den, som rör striden mellan kapitalet och arbetet, mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren. Med denna står i närmaste sammanhang en annan fråga om förhållandet mellan samhället och individen och särskildt om det förras skyldigheter mot den senare i ekonomiskt tryckta och bekymmersamma tider. Ämnet är långt ifrån så nytt, att icke historien derom redan har mycket att tälja, och äfven inom vårt land har det under de senare åren inom stadskommunernas representationer ofta dryftats.
Hvad särskildt angår Visby stadsfullmäktige, bragtes frågan der allvarligen på tal af herr Bokström, som i tisdags inlemnade följande motion, hvilken af fullmäktige bordlades:
På stadens bekostnad hafva under flere föregående år vintertiden anordnats åtskilliga arbeten i syftning att derigenom bereda någon förtjenst åt härvarande arbetsbehöfvande.
Om sådana anordningar under då förhanden varande förhållanden varit af oafvisliga behof påkallade, hvarom jag icke vill yttra mig, så torde det emellertid anses vara synnerligen maktpåliggande, att så utomordentliga åtgärder under vanliga förhållanden och särskildt sedan de större arbetsföretagen, härstädes med hamn- och jernvägsbyggandet torde få anses såsom afslutade, icke må få upprepas.
Att samhället icke har någon laglig skyldighet utöfver den, som fattigvårdsstadgan omförmäler, att anskaffa uppehälle åt en hvar som behagar här bosätta sig eller här qvarblifva, behöfver knapt ens påpekas. Samhällets moraliska förpliktelser att underlätta de enskilde, har ock sin naturliga begränsning i samhällets förmåga att dertill bidraga.
Bland de samhällsmedlemmar, som plikttroget utgöra sina bidrag till kommunen — énligt sista debetsedeln efter 6 kronor 31 öre för hvar kronas bevillning jämte personella utskylder — finnas emellertid ganska många och bland dem talrika arbetare, som endast med största ansträngning och genom umbäranden af mångahanda slag förmå fullgöra detta åliggande, under det att andra, mindre plikttrogna såväl emot sig sjelfva och sina närmaste som mot samhället i öfrigt, icke allenast icke hidraga till bärandet af de gemensamma samhällsbördorna, utan ock derjämte hafva större eller mindre anspråk på att samhället skall med arbete eller i annan mera direkt form understödja dem och deras familjer.
Ju villigare samhället är att erbjuda sådana understöd, dess mera skola anspråken derpå växa, och det vore då lätt förklarligt, om de betalande samhällsmedlemmarnes antal skulle komma att i en större proportion minskas och de derefter qvarståendes skattebidrag att ökas utöfver rimlighetens och förmågans gränser.
Det torde emellertid tillhöra stadsfallmäktige att taga jämväl dessa sistomförmälde, de betalande samhällsmedlemmarnes ömmande omständigheter i öfvervägande och, i hvad på stadsfullmäktige beror, tillse att deras skatteförmåga icke ställes på allt för hårda prof.
Amvordnandet af s. k. nödarbeten åt personer, som icke höra under fattigvårdens husbondevälde, förekommer mig veterligen icke i någon annan af länets 92 kommuner och troligen mycket sällan å andra orter inom riket.
Vid sådant förhållande är ingenting naturligare, än att kännedomen om denna kommuns särskilda ömsinthet i detta hänseende blir, om ej en lockelse till inflyttningar, så åtminstone en anledning till att flere arbetare, än hvad ortens förhållanden eljes kräfva, här qvarstanna, i stället för att å annat håll söka sin utkomst. Detta öfverskott af arbetssökande blir lätt på ett kännbart sätt menligt i första rummet för arbetarne sjelfve, — för hvilka icke heller rågot samhällets förmynderskap, vare sig med anskaffandet af >arbete, för att bereda arbetsförtjenst>, eller i andra hänseenden, kan bereda den bergning och verkliga lättnad i existensvilkoren, som egen skärpt omtanke, sträfsamt arbete, måttlighet och sparsamhet vida lättare och naturligare kan åstadkomma — och sedan på samhället i öfrigt.
Af dessa skäl tillåter jag mig hemställa, att stadsfullmäktige ville taga i öfvervägande om det kan anses vara med arbetarens och samhällets i öfrigt väl förstådda intresse och bästa förenligt, att några s. k. nödarbeten under nästkommande vinter och framgent här, såsom förut öfligt varit, anordnas och att stadsfallmäktige, derest beslut skulle fattas derom, att sådana anordningar icke böra vidtagas, ville i god tid och på lämpligt sätt tillkännagifva sin mening derom, att några s. k. nödarbeten för arbetare, som icke stå under fattigvårdens husbondevälde, icke vidare lära komma att härstädes på samhällets bekostnad anördnas, på det att de, som med stöd af erfarenheten från föregående år derpå tilläfventyrs sig förlita, må bereda sig på att sjelfve, här eller annorstädes anskaffa sig den sysselsättning äfven under vintermånaderna, som de för sitt uppehälle behöfva.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 23 Juni 1881
N:r 50
