Kategori: 1879 07 Juli

Det iär en anmärkningsvärd egenskap hos Edisons uppfinningar, att de allmänhet äro förbundna med någon ny grundsanning, någon ny iakttagelse i den experimentella fysiken och ej äro blott en ändring eller förbättring \”af förut gjorda uppfinninger. Sådant är åtminstone förhållandet med hans senaste uppfinning, d. s. k. Elektromotografen och derpå grundade telefon. Elektromotografen uppfans redan 1874 och innebär ett helt nytt sätt i den elektriska telegrafien. Den vanliga elektriska telegrafen grundar sig på den elektriska strömmens förmåga att uppväcka magnetism hos ett stycke jern, Som ögonblickligen förlorar -sin magnetiska kraft, så snart strömmen upphör, hvarigenom en upp- och nedgående rörelse hos en häfstång eller annan mekanisk tillställning kan frambringas; eller ock kan telegrafering på elektrisk väg åstadkommas förmedels strömmens förmåga att sätta en magnetnål i svängningen, än åt höger än åt venster, allt efter strömmens rigtning.
Edison gjorde nu den iakttagelsen, att en vanlig Morses elektromagnetiska telegrafapparat kan utan magnet fås att skrifva ett telegram. Allt hvad som härtill behöfves, är endast en med koksaltlösning fuktad Pappersremsa, för öfrigt lik den som vanligen begagnas vid Morses\’ apparat för|skriftecknens upptagande, hvilken får glida tätt under en metallspets. När nu en elektrisk ström passerar genom metallspetsen, under det pappersremsan med likformig och \”svag kraft föres framåt, inträffar att remsan med långt mindre friktion och sålunda med större hastighet, liksom med ett ryckande passerar spetsen, men går sin jämna gång, då strömmen upphör. Denna ryckande rörelse meddelas till en häfstång, som förer det vanliga skrifstiftet, hvilket sålunda erhåller sin upp- och nedgående rörelse af pappersremsan i st. f. magneten i den vanliga apparaten. Fördelen af denna slags telegraf, utom sjelfva mekanikens billighet och enkelhet, är den, att han arbetar med långt svagare strömmar och sålunda kräfver billigare underhåll än den magnetiska tillställningen. Han arbetar äfven långt — ända till 5 gånger — fortare än Morses\’ telegraf. Elektromotografens ytterliga lättrörlighet och känslighet för minsta ändring i strömstyrkan kom Edison att sätta sin uppfinning i förbindelse med den af Reiss för flere år tillbaka uppfunna telefonen, hvilken ej grundar sig på alldeles samma princip, som den Bellska, nu vanliga, tillställningen. Den Reisska telefonen var ursprungligen endast afsedd för musiktoners afsändande och uppfattande på längre håll. Uti den Reisska telefonen begagnas den konstanta elektriska strömmen från en stapel, hvilken ström slutes eller afbrytes af en hinna, som af ljudet sättes i dallring, men i den Bellska, nu brukliga telefonen, uppväckas de elektriska strömmarne af den talandes röst, hvilka strömmar äro nog starka att sätta i rörelse en hinna i den mottagande ändapparaten.
Med en sådan Reiss afsöndringsapparat förband nu Edison sin Elektromotograf. Om man i en sådan förbindelses afsöndrings ända sjunger en ton, som t. ex. gör på sekunden 264 dallringar, så uppstår i den elektriska strömmen lika många afbrott på sekunden och lika många ryckningar i pappersremsan i mottagningsändan, d. v. s. i elektromotografen. Häraf uppkommer en svag ton af samma musikaliska höjd eller djuplek som den sjungande. Det gälde nu endast att få denna ton i mottagningsändan så stark, att han af flere personer kunde samtidigt höras och om möjligt af samma styrka, som den sjungandes röst.
Delvis löste Edison denna uppgift på enklaste sätt: En hinna, helst ett tunnt glimmerblad af omkring 4 tums genomskärning är infattad i en ram och försedd med en fjeder, fästad i dess medelpunkt; fjederns fria ända trycker mot en kritcylinder, som sättes i kringgående rörelse, och som är dränkt i någon saltlösning.
Så snart nu en elektrisk ström passerar den mot fjedern gnidande och roterande kriteylindern, minskas genast friktionen, och tvärtom, när strömmen upphör. Sålunda uppkommer en series af dallringar i glimmerhinnan, motsvarande den hastiga vexlingen af ökad och minskad friktion mellan fjedern och kritan, och hvilken noga återger eller härmar dallringarna i hinnan vid afsöndringsändan. Genom förstärkning af den elektriska källan kunna sålunda ganska kraftiga mottagningsapparater (hinna och fjeder) sättas i rörelse äfvensom skilnaden mellan friktionen göres mycket stor och den afsända tonen sålunda bli vid mottagningsändan ganska stark. Den beskrifna tillställningen liknar en liten låda, fästad i väggen och är försedd med en enkel tratt, från hvilken ljudet strömmar ut i rammet. Vid ett förlidne Mars i London gjordt försök med den då för första gången bekantgjorda apparaten kunde sång, tal och hvissling tydligen höras af ett medelstort auditorium. – Såsom bekant lyekas ej detta med den vanliga Bellska telefonen. Vi torde sålunda vara ganska nära den längesedan förespådda tid, då en orkester, sångerskas eller talares föredrag kan göras tillgodo af auditorier, många mil aflägsna från dem.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Juli 1879
N:r 58