Kategori: 1879 01 Januari

Af Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Forts. fr. föreg. nr.)

(4.)
Medan den hurtige bröllopsbjudaren flackar omkring från gård till gård, skola vi för läsaren föreställa de officianter eller tjenstförrättande, som icke få saknas vid ett hederligt bondbröllop.
Bruttebonden är brudgummens ledsagare och gästabudets högste styresman. Ofta anmodas presten eller, om denne är gammal eller eljes olämplig, någon »rigål u gladmältur» (dugtig och språksam) man i trakten att fullgöra detta vigtiga uppdrag. Om brudgummen, såsom stundom händer, gör utridning, d. v. s. lemnar sitt hem för att bosätta sig hos svärföräldrarna, så är det bruttebonden, som vid affärden och den måltid, som då för närmaste anhöriga eger rum, å brudgummens vägnar tolkar dennes afskedshelsning till föräldrar, syskon och barndomsvänner. Och efter ankomsten till bröllopsgården får han ånyo ofta höja sin stämma, hvarom nedanför skall talas. Vid bröllopsbordet föreslår han de förnämsta skålarna. Med munter myndighet dömer han till s. k. sakerskål den bland sällskapet, livilken på något sätt gjort sig saker till någon förseelse mot skick och sed: ungmansdrängarne, som äro hans adjutanter, fylla den felandes glas och se till, att det tömmes i botten.

Bruttöfverskan (bruttöfverstan, brudhöfverskan *) eller brudfrämjan) beledsagar bruden, har näst bruden öfversta platsen vid bordet, befrämjar alla brudens bröllopsangelägenheter. Hon klär bruden först i bruddrägt och sedan i ungmorsdrägt, och till den förra utlånar hon behöfliga nipper och grannlåter, såsom guldkedja, perlband, spetsar, slöja m. m., lemnar mot ersättning ett och annat tillbehör samt binder krans och krona. Vid bordet fullgör hon en värdinnas åligganden. Till denna befattning utses vanligen prestfran, någon af prestdöttrarna eller annan förnämlig qvinna i socknen.

Svaromannen besvarar å brudens vägnar bruttebondens tal, när denne med brudgummen ankommit tiil bröllopshuset. Denna post innehafves af någon »gildr, snaksam u miälifsam» (skicklig, talför och belefvad) anförvandt till bruden. Han företräder hennes faders eller giftomans ställe och förer, såsom antydt är, hennes talan.

Föraren af värningskistan innehar en befattning, som räknas till ett stort förtroende, och dertill utses någon rask och ansedd man, som tillika är nära anhörig till den at brudparet, som lemnar sitt barndomshem, och hvars lösören qvällen före brölloppet under hans värn och på hans ansvar föras till det nya hemmet, sedan de förut blifvit värderade och upptecknade på en s. k. medföljs-lista till framtida efterrättelse vid bouppteckning och arfskifte. Dessa lösören kallas värningskista. När foran eller fororna nalkas gårdarna i socknen, brukar man der såsom hedersbevisning lossa gevärsskott, och fororna stanna då, emedan skyttarna och andra bekanta, som samlats, skola undfägnas med öl, som i stora byttor medföreg.

Kunämädru *) må här nämnas, ehuru hennes befattning på de flesta ställen har upphört. Dertill utsågs en aktad qvinna i slägten: hennes plats vid bröllopsbordet var närmast bruttöfverskan och prestfrun (hvilka stundom voro en och samma person). Hon bestod till kalaset antingen den s. k. »fladen» (den stora bröllopshvetekakan) och skar den vid bordet, eller ock en stor stek-ost. För öfrigt ålåg det henne att uppvakta bruden, hvilket visserligen tillhörde brudtärnorna, men, såsom unga och glada »tösar» (flickor), voro de ofta ej särdeles att lita på.

Skaffarfolket eller Skaffaren och Saffarmor sköta ett högvigtigt och mödosamt kall, nämligen att duka borden, att mottaga gästerna och genast bjuda dem traktering, att bära in maträtterna och ölkannorna m. m. samt att för öfrigt-passa upp vid måltiden, dervid ungmansdrängarnå och brudpigorna biträda. Skaffaren åligger det att bestämma gästernas plats vid bordet, allt efter skyldskap, rang, ålder och värdighet, hvilket är en mäkta grannlaga och kinkig befattning. Till skaffarfolk utses inom slägten eller vänkretsen en karl och en qvinna, som nyligen blifvit gifta och som äro rådiga, krya och raska i vändningarna, dock sällan tvänne makar. På somliga ställen biträdas de af ett par ogifta personer, som kallas. Ungskaffare och Skaffarjungfru. Under skaffarfolket står Öltapparen, hvars befattning nogsamt angifves af namnet.

Ungmansdrängarnas och Brudpigornas**) (marskalkernas och brudtärnornas) befattning är af mångfaldigt slag. De förre, tvänne till antalet, uppvakta brudgummen; de senare, likaledes tvänne, tjenstgöra, hos bruden. En af ungmansdrängarna verkställer, såsom redan är nämdt, bröllopsbjudningen ; båda tillsammans hämta och beledsaga prestfolket till och från brudhuset samt biträda, när brudgummen kläder och afkläder sig. Sedan brudgummen lagt sig, skola de hafva noga vård om hans kläder m. m., så att intet må bortsnappas, t.ex. af brudpigorna, hvilka gerna vilja spela de glada gossarna ett och annat vänligt spratt. Om det lyckats brudpigorna att smyga undan något af brudgummens tillhörigheter, så framsättes andra dagen ett tennfat med en granruska och deruti ett brinnande ljus, några blommor, en tobakspipa o. s. v.: i följd af visad försummelse blifva sjelfvaste ungmansdrängarna då af bruttebonden, under allmän glädje, dömde till sakerskål. — I forna tider tillhörde det ungmansdrängarna, när vigseln skedde i kyrkan, att, förr än den till häst ankomre brudgummen inträdde i helgedomen, afknäppa hans sporrar, och att före afresan spänna på dem igen, samt att vid återkomsten till brudhuset åter afknäppa dem, afdamma brudgummens stöflar och emottaga hans och bruttedondens hästar.

Brudpigorna biträda vid brudens klädsel och afklädsel, anordna i nystugan (det stora rummet) den s. k. brudhimlen i taket öfver »främlo» (främsta platsen; der brudparet skall sitta under den på fönstersidan alltid befintliga spegeln). Denna himmel består af ett lakan, som prydes med krona och krans af lingonris eller annat grönt, och der omkring fästas bladguld samt blommor och band i lysande färger. En sådan mindre himmel plär ock flerestädes uppsättes i taket af ett mindre rum, dit efter måltiden brudparet, prestfolket och andra förnäma gäster draga sig undan trängseln, dammet, tobaksröken, »ban-kråäjlet> (barnvimlet) och stojet, som fyller alla vinklar och vrår i den stora gäststugan. Vidare är det brudpigornas syssla att i god tid städa och pryda samtliga rummen, att bädda brudsängen, att hålla reda på brudens kläder och smycken, samt att, för öfrigt, biträda skaffarfolket. — De voro fordom klädda i hvita drägter, med granna s. k. bröstdukar, men i senare tid uppträda de svartklädda.
Till dessa tvänne befattningar utses bröder och systrar till brudparet, eller, om sådana icke finnas, ungdomsvänner och väninnor.

Kokarmor anses naturligtvis för en mycket vigtig person, ty af hennes verksamhet, som merendels börjar en vecka före bröllopsdagen, beror till stor del festens heder, nämligen att maträtterna blifva riktigt aptitliga eller »munsamma», såsom det heter på gutaspråket. Under henne står Kärvaskerskan, hvilken vaskar alla kärl talrickar, glas m. m., och hvilken det tillhör, att efter de blifvande gästernas antal beräkna, hur mycket silfver, porslin, glas m. m., som kommer att behöfvas, samt att genom lån anskaffa hvad som icke finnes i huset och att sedan återbära det lånta. Under bröllopsdagarna skall hon ansvara för allt silfver, med mera.

Spelmännen få framför allt icke glömmas, ty de bidraga i synnerlig grad till gästernas fröjd. Liksom ett gästabud hos de gamle atenienserna icke kunde vara utan musik och dans, så har i långa tider intet bröllop på Gotlands landsbygd varit möjligt utan fioler och klarivetter, polska och vals. Musiken utföres vanligen af ett par fiolspelare — ett par så att säga sjelflärda musikidkare, som eljes merendels syssla med spade och plog eller med klockringning och barnundervisning, men som stundom äro riktiga »öfverdängare> i att lika uttrycksfullt som oförtrutet återgitva de för ön egendomliga polskorna och valserna. Till spelmännen, liksom och till kokarmor och kärvaskerskan, upptagas vid bröllopsbordet, i särskilda omgångar, sammanskott, hvartill bruttebonden med glada och lämpliga ord uppmanar, innan han sänder utinsamlingstalricken, och sedan sammanräknar han och tillkännagifver beloppet, som insamlats. Räcker brölloppet i flere dagar, så sker sådan insamling vid hvarje middagsmåltid.
Värdfolket som består kalaset, räknas alls icke bland officianterna. Värden med sina drängar är mest sysselsatt med att taga hand om och sörja för de talrika gästernas hästar: han är nu hufvudsakligen stallmästare och fodermarsk. Under det att alla andra äro klädda i sina »gästbudsrockar», är det hans rättighet att gå i sticktröj-ärmar, utan rock eller tröja, hvarmed betecknas, att han nu har ett verkligt arbete att akta på. Då och då slinker han dock in bland gästerna, för att i lag med dem få sig en styrkedryck, men återvänder snart för att se till hästerna och de många främmande drängarna, som också skola undfägnas. — Värdinnan, mor i huset, har ännu mindre ro eller rast : med kropp och själ är hon än här, än der — i köket iskafferiet, i källaren, på loftet, ty kokarmor, som är främmande i huset, behöfver naturligtvis upplysningar om mycket.

*) Brudhöfverskan = den som pryder bruden. Ifr de gamla orden »hofva» och »hofvera». En brud hofverar i sin skrud. Esajas 61: 10. I Rimkrönikan förekommer »hofva = uppträda med ståt.

*) Af gotländska ordet »kunä» = hustru (det danska »Kone») och »med»: en hustru som skall vara med och hjelpa till. (?)

**) »Ungman» i gotländskan = brudgum (i Gotlands-lagen) »ungi madr». — »Dräng» = ung karl. — Päjkä— flicka. Jfr de danska rden Dreng (gosse) och Pige (flicka).

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Januari 1879
N:r 7

Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
»Jag älskar seder från fädernas tid och grönskande glädjen på landet,»
Tegnér; Kronbruden.

(1.)
Att ett förbund, som för den enskildes lycka och för samhällets bestånd är så vigtigt och betydelsefullt som äktenskapet, i alla tider varit utmärkt genom heliga plägseder och glädjerika fester, är lätt förklarligt. Man finner hos alla folk talrika, merendels särdeles märkliga, för olika orter olika högtidligheter, hvarmed denna familjefest firats och ännu firas. Och ej minst i högra Norden, Dess friska, lifskraftiga folkpoesi förnekade sig icke då det gälde att fira bröllop: hon förlänade åt denna akt en ståtlig utstyrsel, hon införlifvade dermed ett snart sagdt dramatiskt skaplynne genom en mängd vid tillfället tjenstgörande personer, af hvilka enhvar hade sin särskilda roll att utföra, hvartill kom en stor och verklig »pomp», i detta ords gamla grekiska betydelse af »fest-tåg». Denna pomp var också här synnerligen på sin plats med hänsyn till festens namn, som, enligt sitt isländska ursprung (»brudhlaup», »brullaup», på gotländska tungomålet »bryllaup») just betyder sammanlopp kring en brud eller högtidlig brudfärd. Och vidare hörde till det nordiska bröllopets verldsliga del: tal, sång, musik och dans, blommor och grönska samt hederlig förplägning och i allmänhet riklig och mångfaldig gästabudsgamman.
Hvad Sverige beträffar, veta vi, att det gamla, rikt poetiska folklynnet i olika landskap och härader, till och med i olika socknar, skapat och stadgat olika bröllopsseder. Mycket deraf har i senare tider kommit ur bruk och tillhör nu endast minnet.
Vi skola här berätta, hur det bland allmogen på Gotland i icke så aflägsna tider tillgick vid frieri och bröllop. Och många af dessa högtidliga bruk påminna lifligt om förhållandena i en aflägsen forntid. Enär en och annan af dessa plägseder ännu fortlefver, och dessutom för att vinna någon liflighet åt det säkert enformiga ämnet, begagna vi i följande skildring äfven för de plägseder, som upphört, »praesens» eller språkformen för närvarande tid.

(2.)
Då en ungkarl gifver sig åstad på friarefärd, kommer han antingen ensam, vanligen ridande och rökande, till flickans hem, eller ock medtager han såsom »förtalsman» en gift slägting eller annan i socknen ansedd man, som i skickliga ord kan tala för honom och framställa hans ärende. Och blir underhandlingen ej genast afbruten i följd af bristande tycke hos flickan, så gör hon strax derefter i sällskap med någon af sina närmaste ett återbesök, hvilket kallas: resa att se sig före, d. v. s. att bese friarens hem, för att hon der må inhämta, hur den blifvande svärmodern (ifall friarens mor lefyer) är till lynnes, eller om Hon såsom hustru genast kommer att bli sin egen (sjelfrådande husmoder); vidare: om friaren har många syskon att ge ut (gifva »äutlåjsen» (utlösning) af hemmanet och boet), om der finnas goda beten, goda kor, någon sågqvarn, och mera dylikt. Är allt detta henne till lags, och eger friaren fortfarande hennes »hyllest» (ynnest), så får han ja.
Sedan sker trolofningen eller handslaget, vanligen någon högtidsafton, då friaren kommit med sina gåfvor, bestående af ring, bok och duk, d.v.s. förlofningsring, psalmbok (å hvars främre perm vanligen är pressadt ett hjerta med underskrift: tag detta af en trogen hand I) samt duk eller sjal, och dessutom klädningstyg, m. m., allt efter råd och lägenhet. — På några ställen brukas det, att de förlofvade följas åt till »böjn» (staden”), der gåfvorna inköpas. Numera fästman och fästmö, åtföljas de nästa söndag till kyrkan, för att offentligen göra förlofningen bekant för »insocknes» (till socknen hörande) vänner och bekanta.

(3.)
Sedan lysningen för sig gått kommer bestyret att »bjaudä till bryllaups» (bjuda till bröllop). Detta sker åtta dagar före brölloppet genom en af de tvänne s k. Ungmansdrängerna, som blifvit utsedde att tjenstgöra vid den blifvande festen.
I fullaste fart kommer ungmansdrängen ridande in på gården till det hus, der någon skall bjudas, och gifver med väldiga klatschar af den sping spångande nya läderpiskan sin ankomt tillkänna. Att så der med fart komma i gård, liksom ock att sedan på samma sätt komma af gård, hörer ovilkorligen till »stassen» (ståten). Derpå träder han in; med blottadt hufvud och med piskan under armen går han omkring och slår alla dem i hand, hvilka skola bjudas, drager sig sedan tillbaka till dörren; betäcker sitt hufvud och uppläser ur minnet ett långt och rörande bjudningstal. Detta kallas att bjuda med text, i hvars ställe skrifna korta bjudningsbref i senaste tid flerstädes blifvit brukliga. Det högtrafvande talet, för att nu derom nämna några ord, börjar vanligen med en skildring af Adams och Evas i paradisets lunder stiftade förening, och fortsättes med erinringar om patriarkernas giftermål, om Eleazar och Rebecka, om Tobias och Sara, m. m., hvarefter han slutligen förkunnar, att husbondesonen redlige och välförståndige N. N. och husbondedottern ärbara och dygdesamma N. N. beslutit att följa så lofvärda föredömen och att ingå en äkta förening, hvarför talaren såsom brudens föräldrars ringa sändebud inbjuder N. N.
med hustru, barn och hemmavarande anförvandter att nästkommande fredag kl. 10 f.m. infinna sig i bröllopshuset. Skall brölloppet räcka i flere dagar, så sker nu bjudningen äfven till fortsättningen af gästabudet. — Det långa med bibliska ordasätt späckade talet åhöres med stor uppbyggelse af husets församlade hjon. Husfadern tackar med ord och handslag för sig och de sina. Efter erhållen förfriskning afträder bjudaren, stiger till häst och skyndar, under starka pisksmällar, åstad för att på andra håll utföra sitt ärende, som, när bruden tillhör ett rikt bondehus, kan upptaga ett par hela dagar.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 18 Januari 1879
N:r 6