Kategori: 1875 04 April

Sedan hrr Dassow och Heitman å arrendeauktion blifvit innehafvare, Dassow af kronolägenheten Visborgs Kungsladugård; och Heitman af kronolägenheten Vestergarnsholm samt den 14:de sistlidna mars tillträdt desamma, hafva de anhållit om laga af- och tillträdessyn, i anseende till, så väl att de, enligt lag, måste hafva de lägenheterna tillhörande hägnader före den 15:de maj i fullgodt stånd, som ock att för jordbrukets ordentliga bedrifvande” få lagligen utrönta andra bristfälligheter å egorna; men, då t. f. Domhafvanden i häradet, v. häradshöfdingen Våhlin, till följd af andra tjenstegöromål icke kunnat utsätta synen förr än till den 8:de juli, hafva hrr Dassow och Heitman den 24 dennes ingått till kongl Svea Hoträtt med anhållan om att för verkställande af den begärda synen ”så fort som möjligt och senast inom maj månads utgång”, annan Domare mötte förordnas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 April 1875
N:r 33.

Angående denna fråga läses i Oskarshamnsposten för den 21 dennes följande märkliga uppsats:
”I ett föregående n:r omnämnde vi de hinder, som då nekade postångaren Polhem att här angöra, dervid vi äfven omtalade att befälhafvaren å Polhem några gånger synts göra försök att genomgå det drifisband, som sedermera af dykeriängbåtarne Poseidon och Neptun i fredags genomträngdes. Vi uttalade äfven det hopp, att om dessa fartyg lyckades i sitt arbete, det vore antagligt att Polhem på sin nästa resa skulle hit kunna inkomma, eller såsom i söndags. På morgonen samma dag syntes också Polhem vid Furön, utan att närma sig staden, hvarföre, då fartyget återvände och ej hit inkom, man tvingades att tro, att det vid Furön synliga isbandet ej kunnat genomträngas. Lyckligtvis kom ett för kapten Höggren ej påräknadt ljus i saken i måndags, eller dagen efter Polhem var synlig vid Furön, då Transit N:o 2 företog en prof- och besigtningsresa utåt sundet. Dervid utröntes af de ombord varande, att de små isband som här och der kringflöto voro af den beskaffenhet, att Transit alldeles obehindradt genomgick de samma. Vid framkomsten till Furön befanns hela norra sundet isfritt. Med anledning bäraf uppsattes ombord å Transit efterstående intyg, hvilket, då det är undertecknadt af allmänt välkända och fullt trovärdiga personer, här återgifves.
”Undertecknade, i dag inbjudne att öfvervara prof- och besigtningsresan med ångfartyget Transit N:o 2, intyga sanningsenligt att inga ishinder från Oskarshamn till Furön och vidare norrut förefinnas, hvarföre vi anse att postångfartyget Polhem i går obehindradt kunnat inkomma till staden med posten, utan att, som skedde, vid Furön vända och gå till Westerviks skärgård, för att der aflemna densamma. Sundet norrut isfritt.
Ombord å ångfartyget Transit N:o 2 den 19 April 1875.
C. O. F Sewerin. Boktryckare. Carl Falk. v. konsul fr. Visby. C. J. Rosengren. Handlands. Gustaf Sandell. Bokhandlare. Ernst Gyllsdorff. Skeppsklarerare.
C. Thorén. Skeppsbyggmästsre. Martin Ohlson. Sjökapten. Carl Aug. Ideström. Handlande. Anton Radhe. Handlande. J. J. Carlström. Handlande. Gustaf Walin. Apothekare. S. Malm. Arkitekt. Edvard Juréen. Skeppsklarerare.”

Som synes af förestående, har kapten Höggres, enligt vår åsigt, ej mot den riktade styrelse, under hvilken han subordinerar, eller mot den korresponderande allmänheten gått så tillväga, som han bort. Att låta Polhem förgäfves gå den långa vägen från Visby till Furön blott för att synas vilja inkomma hit, utan att något derför blifvit gjordt, är vill att uppenbart drifva gäck med såväl poststyrelsen som ännu högre stående, hvilka beslutat att, då så ska kan, skall postbåten angöra Oskarshamn. Hittills hafva vi trott att kapten Höggren handlat oklanderligt, en tanke som vi äfven helt nyligen, då omdömena här om kapten Höggren syntes oss för stränga, uttalat, men nu kunna vi ej annat än med ledsnad se att vi misstagit oss härutinnan. Det finnes intet som talar till kapten Höggrens fördel, då han i söndags återvände från Furön till Westerviks skärgård. Natten till måndagen var lugn och några isförändringar kunde alltså ej hafva uppstått.
Ombord å Polhem befann sig i söndags en fartygsbesättning som passagerare hit, men hvilken måste medfölja till Westervik. Dessa personer lära också kunna intyga att Polhem gjorde så svaga försök som möjligt att ingå till Oskarshamn.
Finner kapten Höggren sig föranlåten att bemöta denna vår uppsats, eller söka att vederlägga de ofvan uppgifne personernas sanningsenliga intyg, äro vi beredda att hilka ett genmäle, då vi måhända blifva i tillfälle att något vidare orda i saken.
Från enskild person afgick i måndags till generalpoststyrelsen följande telegram:
”Kongl. Poststyrelsen. Stockholm.
Ångaren ”Transit” gick gårdagen obehindradt ut- och åter och kan således ”Polhem” äfven obehindradt angöra här”.
Så långt Oskarshamnsposten. För egen del anse vi oss böra i allmänhetens intresse yttra några ord i det i sanning bedröfliga ämne, som här ånyo föreligger.
Af Oskarshamnspostens ofvanförda, skarpa, men i stöd af det åberopade intyget välberättigade klander mot kapten Höggren framgår tydligt, att några ”naturhinder” icke mött för angörande af Oskarshamn på resan dit den 18 dennes, men att kapten H. det oaktadt fann för sig beqvämast att styra kurs på Westervik. Det var sålunda tydligen, såsom ock O.-P. anmärker, endast för syns skull hr H. ”visade” sig utanför Furön, ehuru han, till sin otur, den gången hade uppgjort räkningen utan värden. Denna nu konstaterade omständighet leder oss, och torde äfven leda kongl. generalpoststyrelsen till åtskilliga betraktelser med afseende å ”Sofias” infrysande i Oskarshamn, hvarvid den frågan oafvisligen framställer sig, huruvida icke denna inisning kunnat
undvikas om kapten Höggren så velat. Denna fråga är af allra största vigt, och vi anse oss böra rent ut uppfordra kongl. generalpoststyrelsen att i denna dunkla punkt begära icke allenast kapten Höggrens utan jemväl besättningens, redogörelser, hvarvid ett laga förhör naturligtvis bättre skulle leda till en fullständig upplysning, än skriftliga förklaringar, hvilka, hvad särskildt besättningens beträffar, icke kunna tillmätas något högre värde, då de måste uppsättas af annan än i frågan fullt opartisk person. Vi ega all anledning tro, att ett sådant laga förhör skulle leda till öfverraskande upptäckter beträffande kapten Höggrens förfarande i fråga icke allenast om Sofias inisning i Oskarshamn, utan jemväl i fråga om hans sätt i öfrigt att fullgöra det honom at kongl. poststyrelsen lemnade, ansvarsfulla uppdrag, m. m. dithörande. En sådan, af oss nu föredagen laga undersökning, borde för kapten Höggren sjelt vara högst kärkommen enredan han då blefve satt i tillfälle att annorledes än genom fåfänga tryckfrihetsåtal visa att han i alla stycken fullgjort sin pligt som befälhafvare på ett kronans fartyg. Skulle det deremot genom en dylik allvarlig undersökning framgå, att Sofias ryktbara inisning kunnat undvikas, hvaraf följer, att de dryga omkostnaderna för Polhems utrustning icke framkallats af nödvändigheten — då se vi ingen annan utväg för kongl. generalpoststyrelsen än att, såvida den vill beakta allmänhetens intressen, för framtiden ställa sina postfartyg under befäl af män, som icke allenast äro fullt vuxne sin uppgift, utan dertill förmå underordna sina egna intressen det allmännas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 April 1875
N:r 33.

På af hr doktor Leijer genom ombud framställd begäran göra vi i dag början med införande af det yttrande, hr L. hade under debatten i Andra kammaren rörande anslaget till Wisby vågbrytare. Ehuru detta anförande ensamt inkräktar väl mycket på tidningens utrymme, se vi oss dock nödsakade att derefter, jemväl ordagrannt efter protokollet, införa de yttranden som i anledning af hr L:s klander mot utskottet afgåfvos af hrr J. Rundbäck och O. B. Olsson samt hr Leijers genmäle å hvad den förre af desse talare hade att andraga, hvarefter vi hoppas att alltvidare ordande i vår tidning angående denna redan afgjorda fråga må kunna undvikas. Hr Leijers anförande lyder sålunda:
“Herr Talman! Ehuru grundlagen föreskrifver att ledamot af denna Kammate skall väljas af och inom kommunen och det derigenom synes mig klart att representanterne af denna Kammare ega både rättighet och skyldighet att i riksförsamlingen försvara dessa kommuners rättigheter, så har jag likväl gjort den sorgliga erfarenheten i Kammaren att, så snart en fråga i ringaste mån berör lokala intressen, den blir misshandlad eller åtminstone misstänkt att strida mot det allmänna intresset. Jag hyser likväl den förhoppningen, att jag förut tilläckligt styrkt att jag för min del alltid sätter det allmänna framför det enskilda, äfven om jag anser mig berättigad att framhålla den enskilda rätten.
Hvad föreliggande fråga beträffar, så berör den visserligen lokala intressen, men i ännu högre grad det allmänna intresset. Derföre att en ort råkar att ligga vid en hamn är det alldeles icke gitvet, att uteslutande den orten har nytta af hamnen eller skyldighet att ensam underhålla den. Staten anser för sin skyldighet att bidraga till andra kommunikationsmedel, att bygga ena jernvägar och understödja privata jernvägsföretag. Årligen utgå äfven statsanslag till väg- och brobyggnader, barn nar m. Hvarföre? Helt naturligt derföre att staten derigenom anser sig tillgodose ett allmänt intresse, det nemligen att för militära, postaliska, han- dels- och sjöfarts ändamål underhålla kommunikationen. Jag hoppas att Kammaren skall erkänna att älven med af-seende å Wisby hamn gäller att tillgodose ett sådant allmänt intresse och kanske i betydligare mån än med af-seende på andra dylika anläggningar. Dessutom torde böra ibågkommas, att icke blott staden har nytta af hamnen, utan älven hela landsbygden, ehuru staden, ej landet har bördan. Wisby är ej längre den rika hansestaden och icke heller är den någon fabriksstad. Jag skulle knappast tro att den kunde existera, om den icke vore mellanlänken mellan den gotländska landsbygden och fasta landet. Wisby hamn är således af stort intresse för Gotland i allmänhet, en provins, som ej fått någon del af jernvägsmillionerna eller anslagen till väg- och brobyggnader, ehuru Gotland i sin mån bidragit till alla dessa anslag. Dess begäran om ett godt handtag af staten för att fullborda Visby hamnanläggning torde derföre ej vara oberättigad, och Riksdagen har äfven vid föregående tillfällen visat, att den delar en sådan uppfattning. Jag skall ej uppehålla Kammaren med någon historik i detta utseende, titan endast påminna om, att när den vågbrytare, byars fullbordande det nu gäller åstadkomma, påbörjades, så iklädde sig staten hela ansvaret för arbetets utförande. Det förslag, som då förelåg, var icke uppgjordt genom staden Wisbys försorg utan af statens embetsmän, och staden Wisby fick dermed låta sig nöja. Sedermera har byggnadsförslaget vid utförandet visat sig vara otillfredsställande och otillräckligt, och jag kan icke föreställa mig annat än att Riksdagen, då den åtog sig hela kostnaden för hamnarbetet, gjorde det i afsigt att bereda Wisby en duglig hamn, och att han således icke bör stanna på halfva vägen och kasta kostnaden tär arbetets lullbordande ensamt på Wisby stad. Jag föreställer mig att det vore Riksdagens mening att lemna tillräckliga medel för arbetets ordentliga fullbordande, så att det icke lemnades odugligt för att sedermera på stadens bekostnad göras dugligt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 April 1875
N:r 33.