Japan inför det stora avgörandet.

Våldsfred eller samförstånd — del är frågan.
(Tokiobrev till Gotlands Allehanda.) Tokio i oktober.
Japans erövring av Hankou skulle praktiskt taget kunna betraktas som slutet på kriget i Kina, men situationen har allvarligt komplicerats för den japanska politiken genom det intrigspel, varmed militärjuntan lyckades få general Ugaki avlägsnad från utrikesministerposten. För tillfället saknar man klara riktlinjer för, hur det till sist skall förfaras med rovet.

Naturligtvis stod den frågan under diskussion redan innan kriget utbröt, men händelserna stormade fram så att säga på egen hand, och innan man visste ordet av, stod man redan mitt uppe i krigsoperationerna, och då fick man annat att tänka på. Det blev ingen tid över för diskussioner i det blå. I stället gällde det att slå till så hårt som möjligt, men slaget träffade ändå hårdare än vad man tänkt sig, och helt oväntat stodo japanerna som herrar inom ett område, som de från början aldrig drömt om att kunna ockupera. Det gamla Kina föll i spillror, och det började utforma sig ett nytt Kina, som på något sätt måste bringas under japanskt tak. I Peking och Nanking bildades under japansk egid provisoriska regeringar, som sedan dess fungerat efter bästa förmåga i väntan på instruktioner från Tokio om hur de på lämpligaste sätt skola sam-organiseras med varandra till en gemensam förvaltning. Men — Tokio tvekar.
Så länge general Ugaki satt vid styret, var kursen någorlunda klar. Ugaki hade med det förutseende, som utmärker denne verklige statsman, bildat ett särskilt departement, Kinabyrån, som skulle ta hand om alla oklara problem beträffande den japanska förvaltningen i det erövrade Kina och organisera det nya rikets sammansmältning, ekonomiskt och kulturellt, med det japanska väldet. Men knappt hade Kinabyrån blivit till förrän det blåste upp till strid omkring det nya uppslaget. Det var den oförsonliga konflikten mellan aktivisterna och fredsvännerna, som åter bröt ut i full låga. Ugaki syftade med Kinabyrån mot en samförståndsfred med ett nytt, av Japan uppbyggt Kina, medan aktivisterna fortfarande följde den signalen, att Kina måste krossas, upphöra att leva ett självständigt liv. Här bryter det fram en imperialistisk tendens, som hotar att föra Japan till en fullkomligt ohållbar situation. För de segerrika härförarna kan ju en våldsfred verka ganska bestickande, men även om Japan lyckas att i grunden kuva Kina, skall det aldrig lyckas den japanska politiken att med vapenmakt behålla Kina under japanskt herravälde. En våldsfred med Kina vore liktydig med krig för all framtid i Ostasien.
Det var detta, som den vidsynte general Ugaki hade insett, och han kunde ju också peka på mycket närliggande historiska skolexempel på våldsfredens konsekvenser. Men Ugakisi motspelare hade också sin trumf. De ha förfäktat den asikten, att det blir omöjligt för Japan att förvandla ett område, som sträcker sig från Amur till Nainan och räknar en blandrasbefolkning på e :a 450 miljoner människor, till en under japansk överhöghet harmoniskt fungerande statsenhet. För det första skulle Sovjetryssland, Amerika, England och Frankrike aldrig gå med på en sådan ordning, och även om de skulle göra det, så skulle Sovjetryssland snart svara för att den nya staten lossnade i sina fogar, och i så fall skulle Japan komma att dras med i kraschen. Det har nog sina svårigheter att göra vägande invändningar mot detta resonemang.
Slutet på slitningarna kring Kinabyrån blev alltså, att general Ugaki försvann från den utrikespolitiska ledningen, men man kan knappast påstå, att situationen därigenom blivit klarare — tvärtom ! Det blir kanske lugnt för en stund, om de japanska aktivisterna få sin vilja fram och slutföra ”mandsjuriseringen” av det erövrade Kina, men följderna av systemet Versailles ligga alltför nära i tiden för att man kan känna sig frestad att sätta alltför stora förhoppningar på framtida lugn i Ostasien genom en våldsfred mellan det segrande Japan och det besegrade Kina.
I ansvariga politiska kretsar i Tokio synes man också vara fullt på det klara med att den enda vägen till en varaktig fred i Ostasien är den, som general Ugaki anvisade, då han försökte göra Kinabyrån till organ för ett japanskt-kinesiskt samförstånd och ett ekonomiskt-kulturellt uppbyggnadsarbete i Kina. För den framtida utvecklingen i Kina kommer det att vara av väsentlig betydelse, vilka politiska krafter som till sist få det avgörande ordet i fråga om ledningen av den omstridda Kinabyrån. Japan har ej så många statsmän av general Ugakis mått.
Arvid Balk.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 november 1938
N:r 257