Konsul Ekman uttalar sig med anledning av debatten i stadsfullmäktige.
I anledning av att Ångbåtsbolaget på ett markant sätt skjutits i förgrunden såväl i de offentliga som i de privata debatter, vilka i dagarna förts rörande Visby stads insats för ett gotländskt flygfält, hava vi hemställt till Ångbåtsbolagets verkställande direktör, konsul Carl E. Ekman, att göra ett uttalande rörande bolagets syn på saken. Vi sammanfatta här hans svar.
Att ett större flygfält kommer att anläggas på Gotland, är ju givet. Redan i den utredning av gotländsk flygtrafik, som jag med stöd av fackmän utarbetade 1925 och tryckte i bolagets styrelseberättelse, skrev jag: ”och den dagen kommer säkerligen, då den reguliära flygtrafiken mellan Stockholm och Gotland blir en verklighet”. Så detta är intet överraskande eller något att strida emot. Oavsett vårt bolags egenskap av skattedragare i Visby, hava vi ej det minsta intresse av att lägga oss i frågan om flygfältets förläggning till Visby eller Roma. Från den av hrr stadsfullmäktige livligt senterade konkurrenssynpunkten är detta fullkomligt likgiltigt. Erfarenheten från otaliga andra håll har visat, att ett avstånd på 15 å 20. km. icke inverkar på frekvensen.
Om utsikterna för bärigheten av en daglig flygtrafik året om på Stockholm kan jag ej yttra niig; då denna beror på subventionens storlek, d. v. s. på huru mycket statsmakterna vilja betala för varje person, som önskar begagna sig av flyget. Detta skall dock vara bra mycket, om flygtrafiken skall bliva av allmän nytta, ty endast 18 proc. av våra passagerare bekagna sig av I kl., under det att 25 proc yä på vanlig III kl. och 30 proc. på olika slag av billigare biljetter. De återstående 27 proc. gå på II kl. Talet om transitotrafik är ett nonsens med den fart och aktionsradie, som trafikmaskinerna nu ha. Däremot har ett nödlandninksfält för Rysklandsflyget sitt berättigande; om och när denna trafik återupptages.
Vilseledande uppgifter dementeras.
I anledning av de dels osanna och dels dunkla yttranden, som förekommit i stadsfullmäktige och annorstädes, kunna några fakta vara påkallade. Det sades, att Ångbåtsbolaget hade 10 kronor för varje flygbiljett, och att vi förtjäna på transporten till och från Tingstäde. Ingendera är sannt. Vi liksom resebyråer och” andra uppbära 10 proc. på de biljetter, vi sälja, men det är givetvis endast ett mindre antal, som säljas här på Gotland. Under de 5 år, som flyget gått, ha vi härför uppburit kt: 5,942: 06 och icke haft någoik sona helst annan inkomst därifrån. Våra prestationer hava dels varit desam, ma som de vilka resebyråerna göra för samma provision, och dels och dessutom hava vi utfört stationstjänst i avseende på resgodset, dess polletering, vägning, registrering och ombärning. Slutligen hava vi anlagt och underhållit bryggan i Tingstäde och bekostat markorganisationen. Utgiften tör dessa två sistnämnda prestationer har uppgått till kr 7,689: 05. Istället för vinst håva vi alltså satt till 1,700 kronor plus ett ganska omfattande kontors och stationsarbete samt under de första åren även ett drygt administrationsbestyr.
Vad transporterna angår, så utförde vi dem, under den första sommaren, men gratis. Då passagerarne emellertid voro missnöjda med vägdammet, har sedermera järnvägens motorvagn engagerats av Aerotransport. Detta har dock icke föranlett någon höjning av biljettpriset.
Det sades med tydlig adress icke blott till drätselkammaren utan även till oss, att man här nere förhalat och motarbetat utredningen om flygfältet. Även dessa påståenden äro enligt min mening snarare grundade på ett polemiskt behov än på verkligheten. Jag kan anföra ett exempel på huru lätt missförstånd uppstått i denna sak. Jag fick en dag ett brev från flygintressert håll i Stockholm med begäran att försöka påskynda stadsfullmäktiges svar på en remiss, som socialdepartementet ”för någon tid sedan” översänt till länsstyrelsen på Gotland. Genom mina efterforskningar i drätselkammaren och hos länsstyrelsen fastställdes emellertid, att den omskrivna remissakten icke ännu hitkommit. När så skedde tio dagar senare, inhämtade vederbörande här av handlingarna, att ärendet, när det angivits för min korrespondent såsom liggande sedan någon tid i Visby, i själva verket befann sig hos överjägmästaren i Linköping.
Hur Ångbåtsbolaget ser saken.
Att våra priser skulle vara höga är ett gammalt klagomål, som säkerligen icke skulle komma att annat än för stunden tystas genom nedsättningar; ty det grundas icke på erfarenheten om våra prestationers värde eller uppskattningen av sådana på annat håll, utan på den avund, som vår goda affärsställning framkallar. Hr Söderdahls förhoppning, att flygtrafiken skulle leda till en katastrof för bolaget, torde knappast komma att fyllas. Som bolaget har en värdefull materiel samt annan egendom, som aktiekapitalet är relativt ringa och utdelningen bibehållits vid vad den var för 20 år sedan, förefaller det mig sort. om en luftkönkurrens ej skulle allvarligt påverka aktieägarnas säkerhet.
Däremot måste inskränkning ske i den allmängagneliga verksamhet, som bolaget utövar, allt efter som överskotten skulle kunna krypa ihop. Jag vet mycket väl, att denna verksamhet enligt hr S:s och ett mindretal andras mening är av ondo, men den har skaffat gotlänningarna en utmärkt båtmateriel för deras resor: Därjämte dyrbara arrangemang i land som ingen annan velat eller mäktat åstadkomma, som vid tillblivelsen berett och alltjämt för underhållet och Moderniseringen bereder otaliga arbetstillfällen. Dessa arrangemang attfahera årligen tusentals turister, Som befolka andra anläggningar och sprida penningar till andra än dem, som beredas utkomst genom Ångbåtsbolagets direkta verksamhet. Vi hava från Visby stads axlar avlyftat bördan av ett stadshotell som på. Många håll öka de kommunala myndigheternas bekymmer. I mångs, kuststädet har även badortsfrågan vållat stöta uppoffringar från det allmännas sida. I Visby hava vi ensattima löst denna och det så, att vår anläggning tillhör de förnämsta r sitt slag i Norden. Vi hava varit banbrytare på folkresornas bfriråde, bch vi ha lett färdelivet ut till förut otillgängliga trakter av våt ö. Så snart det gällt att skafM pekuniär hjälp, där inåt Varit nödsakad att ställa, anspråken högt, har det varit Ångbåtsbolaget, som i förstå rumffiet kommit i åtanke. Jag får icke och begär ej heller något tack härför, jag vill blott antyda vad man förlorar genom att realisera hr Söderdahls idé om Ångbåtsbolagets krossande. Jag har för övrigt hört det talet flera gånger förut, om ock i andra tonarter, och det påminner mig om Catos monomana: ”och i övrigt anser jag, att Kartago bör förstöras.”
Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 april 1938
N:r 87