Middag på Arbetareföreningen för 287 personer.
Till de gotländska kyrkvärdarnas sammankomst i lördags hade som förut nämnts en talrik skara representanter från öns alla församlingar infunnit sig. Mötets förhandlingar hade som bekant förlagts till Swertingska kapellet i domkyrkan. Där följde tal ’och diskussion till framemot 2-tiden, då församlingen bröt upp och begav sig till Arbötareföreningens lokal, varest middag serverats för samtliga deltagare, inalles 287 personer. Alla utrymmen hade tagits i anspråk för att kunna placera det stora antalet gäster så att ingen behövde sitta trångt. Allt gick väl i lås, mycket tack vare frivillig hjälp från bl. a. ungdomsföreningens medlemmar. Stämningen vid borden var den allra bästa och förhöjdes ytterligare genom biskop Ysanders tal till kyrkvärdarna. Han uttryckte sin glädje över att se så många gotländska kyrkvärdar samlade och berättade se”dan några minnen om kyrkvärdar, som han själv kommit i beröring med under sin prästtid. Å kyrkvärdarnas vägnar talade kyrkvärden Rudolf Bolin, Alva, som vände sig till biskopen med ett tack för denna ur alla synpunkter så givande och lyckade dag.
Den nya psalmboken.
Sedan man åter samlats i Swertingska kapellet i domkyrkan kl. 4 på lördagseftermiddagen – inleddes stunden med psalmen 268: 1 unisont, varpå ordet överlämnades till kontraktsprosten Axel Klint, vilken lämnade en kort orientering angående den nya psalmbokens införande i församlingarna.» Efter många års förberedelse stå vi nu redo att taga emot en ny enhetlig psalmbok, sade därvid tal. bl. a. Må Gud välsigna en sådan händelse. Det är ett nytt bevis för att Herren lever i vår kyrka. Tal; uppmanade därpå de närvarande att stämma in i den nya psalmbokens koral nr 41: 4, vilken är bearbetad av biskop Eklund och vars nämnda strof inledes med orden ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig”.Därefter övergick prosten Klint att ge en liten översikt över den nya psalmbokens tillblivelse; erinrande om huru vissa betänkligheter rests mot densamma men att dessa såsmåningom bortföllo. I vida kretsar i vårt land skall man instämma med kyrkomötets. majoritet. Hädanefter kunna vi alltså i frid studera vår nya pslambok, som ingen kan ta ifrån oss så snart. Det vore lockande, fortsatte tal., att citera en hel del av psalmerna, men i denna stund må jag få mana fram en eller annan vers,. som ger uttryck åt det värdefulla; Tal. föredrog så den Eklundska ps. 531 ”Med Jesus fram i de bästa åren samt den Söderblomska ps. 72 ”Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten.” En annan psalm, som borde bli mycket kär och trösterik är Einar Billings, ni 380, ”Nu gläds dig min ande, i Herran, upp jubla min själ, i din Gud. Väl andra må sucka och kvida, men dig som har Gud vid din sida, Dig höves blott lovsångens ljud”. Bland övriga psalmer tal. framdrog märkes nr 533, lektor E. Liedgrens, de två sista verserna, som börja ”Låt mig bli en pil på din båge…” resp, ”Man söker ej bortskjutna pilar. . .”. Vidare citerades ps. 573: 1, 5 och 6.
Man gör alltflera värdefulla upptäckter, när man studerar den nya psalmboken, och jag är säker på att ni, som äro här församlade, säkert på egen hand skola ge er ut på en dylik upptäcktsfärd, sade tal.
Därnäst kom tal, in på själva frågan, när psalmboken skulle tagas i bruk. Den fick. användas redan första söndagen i advent, men man fick då nöja sig med lösa blad. Det var dock intet tvång, ty enligt k. m:t var det församlingen obetaget att använda 1819 års psalmbok. Här i stiftet är det meningen att boken skall tagas i bruk fastlagssöndagen, vilket föreslagits i ett cirkulär från biskop och domkapitel. Visst betyder den nya bokens anskaffande en merutgift för svenska folket, men denna merutgift må vi kunna bära då vi nu i ersättning får en bok, i vilken vi upptäcka den ena pärlan efter den andra. Varje församling bör sålunda besluta inbördes att ej hålla fast vid den gamla psalmboken. Den nyas såväl format och papper som tryck är väl utfört. Skaffa den alltså utan dröjsmål Vi använda ofta våra utgifter till sämre ändamål.
Slutligen framhöll tal, att övergången till användandet av den nya psalmboken kan ske genom att två nummertavlor uppsättas i kyrkan, den ena för den gamla och den andra för den nya psalmbo psalmer som avses. Metoden torde emellertid endast undantagsvis komma till användning. Har en församling beslutat ta den nya i-bruk från viss dag syftar givetvis de psalmer, som stå upptagna på nummertavlan, på den nya psalmbokens. I fråga om själva insjungningen så nämnde tal. att bl. a. ute i syföreningarna man skulle kunna göra en hel del.Så vare då den nya psalmboken välkommen i församlingarna och Gud välsigne dess ingång!
Må den bli dyrbar och älskad som en av våra trogna följeslagare och heliga böcker, en tröstare och glädjespridare för oss och för våra barn och för dem som komma efter oss, sade tal. till sist.
Efter det psalm 600 sjungits bestegs katedern av biskop Torsten Ysander, som talade över ämnet.
Lekmännens kyrka, det föredrag som avslutade kyrkovärdsdagen i Visby. Tal. förklarade att han endast ville framlägga några tankar och synpunkter som komplettering till vad som förut behandlats under dagens lopp.:. En kyrka kan i nödfall klara sig utan präst, sade tal, men den kan ej vara utan lekmän. Denna synpunkt innebär ej någon undervärdering av det kyrkliga ämbetet, ty en kyrka av idel lekmän skulle för visso ej bli bestående. Låt oss en gång för alla hjälpas åt att utplåna en vanföreställning, som förekommer i vardagens talesätt, nämligen den att kyrkan är något för sig. Kyrkan med dess präster, biskopar, ecklesiastikministrar och kyrkomöten anser man vara något söm ej har beröring med vanliga människor. Men denna synpunkt hör hemma i den romerska kyrkans hierarki.Någon gång får man i talet om kyrkan höra tonfall av försmädlighet och ringaktning och då är man inne på den förut nämnda bestämningsgrunden. Kyrkan är ej lika med prästerna, ty kyrkan skulle ej bestå utan kyrkoälskarna bland lekmännen, som likt fackelbärare föra lågan vidare. Kyrkan bygges dock ej av människor, ty den är evangeliets samfundsskapelse. Gud bygger kyrkan där ordet bäres fram, Sveriges kyrka är instrumentet för evangeliets främjande och där skola lekmän och präster gemensamt slå vakt omkring evangeliets frambärande och frukt.
Jag gav måhända en illfundig formulering åt dagens samtalsämnen, men det finns ingen motsättning dem emellan utan de skulle ur olika synpunkter belysa hur man vill ha kyrkan. Ett måste vi vara överens om. Vi få ej säga och vi utan kyrkan=vi. Det ligger stora uppgifter till reds för kyrkfolket i det fallet. Det inträffar att de därvid komma i motsättning till andra vid utförandet av dessa uppgifter.
En egendomlighet förefinnes numera också i riksstyrelsen, där de reformer, som förr uteslutande hörde till kyrkomötet, nu först behandlas i riksdagen och sedan av kyrkomötet. Kyrkans politisering är av djävulen, ty ofta bli synpunkterna väsentligt olika och svårigheter uppstå.
Ser jag till tidsandan är det uppenbart att likgiltighet är rådande. Vi måste bli en bekännelsekyrka, där skarorna räcka varandra handen och bilda en lång andlig kedja över hela vårt avlånga land.
Har då kyrkfolket kraft och kunskap att behandla de vitala frågorna inom kyrkan? En svensk bonde är den friaste man som jorden bär och rätten att själv kora sin själasörjare har han aldrig ???nat. De senaste årens lagstiftning på detta område ha dock medfört en hel del inskränkningar, som emellertid kompen serats med att lekmän fått delaktighet i biskopsvalen.
Jag frågade en gång en fyraårig pys om vad han skulle bli, Han svarade: ”Bonde och präst”, men ändrade sig se dan till ”Husbonde och präst”. Det var ingen dålig livsuppgift den lille hada i tankarna. Vi behöva på varje gård en bärare av Herrens sinnelag och jag tänker därvid på forna tiders mäktiga gårdskors, där husfadern brukåde läsa Fader vår, Jag önskar att präster och sockenbor inte bara kommo till tals med varandra på stäramor och sammanträden utan också kunde tala om andra ting. Hur skulle det vara att kasta blygheten och gå till prästen och ventilera en del frågor i ett förtroligt samtal.
Under min upplandstid hade jag en kyrkvärd, som ofta gjorde mycket irri terande men hälsosamma besök hos mig. Han kände alla i socknen och frågade mig nu vad jag tänkte göra med folket i den och den byn och om jag hade talat med den och den ungdomen. Jag gick till min predikoberedelse med en känsla av plikt efter ett sådant besök. …
En präst är trots allt en tillfällig ar betare i socknen, en kyrkvärd däremot är förtrogen med förhållandena och har större möjligheter att finna vägen för evangeliets utbredande. I vårt kyrkoliv finns det två linjer, en legal och en fri villig. Den legala omfattar de institutioner, som äro förbundna med kyrkan, t. ex. kyrkoråd och domkapitel och till der senare linjen höra ungdomsföreningar, prästmöten o. s. v. Den legala grenen. kommer väl så småningom att om fatta även den frivilliga, försåvitt bristen på andlig rörlighet ej förhindrar det ta.
En ödekyrka hade återuppbyggts av medel från ”församlingen och klockan skulle så hissas upp. En barnaskara stod samlad omkring den och en flicka strålade av förtjusning, då hon läste: Året — efter Kristi födelse skänkte bygdens folk denna klocka till fädernas kyrka och barnens”. Föredömets gudstjänst och hjärtelagets nit skall för oss vara den klocka, som ringer samman våra fäders och våra barns kyrkor.
Som avslutning på sitt av kraft och livlighet präglade föredrag läste biskopen Välsignelsen och förklarade därpå kyrkovärdsdagen avslutad. Till sist sjöngs psalmen 1: 7.
Hedersplatserna bland församlingarna i fråga om representationen vid kyrkovärdsdagen belades av Eksta, Dalhems och Fårö församlingar.
Gotlands Allehanda
Måndagen 24 Januari 1938
N:r 18