På söndagen ingick underrättelse, att lantbrukaren Johan Johansson, Gardarve i Fardhem, på morgonen avlidit. Han hade för två dagar sedan fyllt 81 år. Under senare tiden hade hans hälsa varit bruten och mot slutet hade han legat allvarligt sjuk någon tid. Dödsbudet kom därför ej oväntat för dem, som stodo honom nära.
Med Johan Johansson, Gardarve, har en av länets mest kända och framskjutna jordbrukare under de senaste decennierna gått hädan. Under en lång följd av år hade han stått i främsta ledet, då det gällt de offentliga förtroendeuppdragen och först under de senaste åren hade han efterhand lämnat dessa. På många olika områden har han gjort sin insats och överallt, där han verkat har hans person trätt i förgrunden.
Han var född den 14 januari 1857 vid Gardarve, en gammal släktgård, som gått från generation till generation inom släkten åtminstone sedan 1570-talet. Han trädde också in i arbetet på faderns jordbruk men skaffade sig därjämte teoretisk underbyggnad. Sålunda sökte han sig till länets nyinrättade lantbruksskola vid Varplösa, som han genomgick åren 1875—77, varefter han vann inträde vid Trelleborgs lantbruksläroverk. På sina betyg därifrån anställdes han som biträdande lärare vid en lantbruksskola, men han fick aldrig tillträda denna befattning utan kallades åter hem till fädernegården. Hans lockelse till det teoretiska fick vika för det praktiska arbetet och sedan år 1889 var han ägare till Gardarve.
Men som ung allmänintresserad och kunnig lantbrukare togs snart hans kapacitet i anspråk på olika sätt. Han var en av initiativtagarne till Mästermyrs utdikning och var den förste ordföranden i dess arbetsdirektion. Olika ha omdömena fallit över detta arbetsföretag, men obestridligt torde dock vara, att det utgjort en kraftig hävstång till höjande av lantbruket i de berörda socknarna. För nötboskopsavelns betydelse hade han tidigt en öppen blick och insattes redan år 1897 i nötboskapspremieringsnärnnden, först som gillesrepresentant samt efter några år som hushållningssällskapets ledamot. I denna nämnd kvarstod han också i mer än 35 år, under den senaste tiden som nämndens ordförande och först för några få år sedan drog han sig tillbaka. I hushållningssällskapets förvaltningsutskott insattes han år 1902 och tillhörde sedan utskottet i trettiotvå år. Då premiering av mindre jordbruk igångsattes insattes han år 1904 av hushållningssällskapet i prernieringsnämnden, där han tjänstgjorde nära nog lika länge, en tid som dess ordförande.
Tidigare hade han också inom sin hemkommun haft många uppdrag, däribland som kommunalstämmans ordförande, som ledamot och vice ordförande i skolrådet under lång tid, som ledamot i taxeringsnämnden o. s. v. Han var också ordförande i Fardhems sockens sparbank åren 1912-17.
Även i det politiska livet var han tidigt aktivt verksam. Ar 1905 framfördes han av de liberala i södra häradet som deras kandidat till andrakammarvalet, varvid han dock med ett fåtal röster besegrades av de konservativas kandidat, dåvarande kronolänsmannen M. E. Svallingson. År 1910 insattes han — vid det första landstingsvalet efter mera moderna former —i länets landsting, som han då tillhörde i sex år. Då den speciella bonderörelsen började uppstå i landet, var han en av de fem personer, som år 1919 togo initiativet till införande här på Gotland av Jordbrukarnas riksförbund, och han blev från början ordförande i dess valkretsstyrelse. Han var också vid andrakammarvalet 1917 förbundets kandidat samt insattes år 1919 åter i landstinget, Som ordförande i riksförbundets, sedermera bondeförbundets valkretsstyrelse kvarstod han till år 1930 och tillhörde även riksorganisationens styrelse.
I länets landsting kom han att intaga en bemärkt plats. Han blev år 1923 dess vice ordförande samt år 1927 dess ordförande, på vilken post han kvarstod i fyra år, tills han år 1930 lämnade landstinget. Av landstinget insattes han i en mängd nämnder och styrelser, varav må nämnas lasarettsdirektionen, veterinärstyrelsen, epideminämnden, inskrivningsrevisionen m. m. I styrelsen för länats folkhögskola insattes han redan tidigt och lämnade denna befattning för endast några få år sedan. Slutligen må nämnas, att han var ordförande i styrelsen för Gotlands sparbank.
Från ungdomen hade han varit knuten till den frikyrkliga verksamheten och var omkring sekelskiftet i rätt många år ordförande i styrelsen för Gotländska missionsförbundet.
Dessa data vittna tillräckligt om, att den bortgångne hört till länets märkesmän under de senaste decennierna. Han tillhörde själv bondeklassen, men genom sin intellektuella läggning höjde han sig i många avseenden över sin klass, vilket väl förklarar, att han mången gång, särskilt i yngre år, icke alltid rönte den uppskattning från sina egna yrkesbröders sida, som han genom sina kvalifikationer förtjänat. Som en av banbrytarne för den nya tiden vid det stora genombrottet på jordbrukets område möttes han nog i betydande grad av misstro, något som ju brukar höra till ordningen. Någon genuin bondetyp var han icke — han rörde sig ledigt i ”herrarnas” kretsar — och det låg säkerligen honom åtskilligt i fatet. Han var i många avseenden en man före sin tid — gamle kronofogde Bokström lär på sin tid ha kallat honom ”Gotlands klokaste bonde” — men efterhand vann han ändå det erkännande, som han förtjänade. Och när han nu gått bort, står Gotlands jordbrukareklass i stor tacksamhetsskuld till honom för det sätt, på vilket han på olika områden representerat och tjänat densamma.
Han sörjes vid sin bortgång närmast av tvenne söner, av vilka den äldste nu äger fädernegården, samt två gifta döttrar.
Gotlands Allehanda
Måndagen 17 Januari 1938
N:r 12