Den militära sjukvården.
För att erfara något närmare om sjukvården vid härvarande garnison, vända vi oss till fältläkaren, doktor Nils Carlson, som tillmötesgående hos militärbefälhavaren, överste G. M. Törngren, utverkar benäget tillstånd för oss att bese sjukhusanläggningarna å Visborgs slätt och sjukvårdsavdelningen vid A. 7. En morgon vid 8-tiden bär det först iväg till Garnisonssjukhuset, vilket efter vad fältläkaren upplyser oss om, är av ungefär samma omfattning som ett regementssjukhus vid något av de större regementena på fastlandet.
Vid framkomsten till sjukhuset få vi först följa med på en rond i sjuksalarna, vilka tillsamman rymma cirka sextio bäddar. Assisterad av sjuksyster och sjukvårdare avlägger fältläkaren besök hos var och en av de omkring femtio patienterna, och vidtager, där så kan vara påkallat, en grundligare undersökning. Sjuklingarna tycktes dessbättre ej vara alltför illa däran, ty på fältläkarens stående fråga till varje patient angående hälsotillståndet, svaras det nästan allmänt: ”Jo tack de är så bra så.” Läkaren fäster emellertid inte så värst stort avseende vid dylika yttringar, ty han har i en del fall en annan uppfattning om hälsotillståndet än patienten, och vet också bättre vad som kan vara bra för denne. Och så får sjukhuspersonalen besked om ”fallets” vidare behandling. En och annan friskförklaras, och blir naturligtvis glad över att åter få komma ut till sitt kompani. Visserligen har man det i alla avseenden bra på sjukhuset, men i allmänhet synes pojkarna förstå, att sjukhuset är till för de sjuka. Förresten, det vore icke heller lönt att simulera sjuk, ty sådana knep lyckas inte. Fältläkaren framhåller också att simulation numera förekommer mycket sällan vid truppförbanden. Snarare då bland den civila befolkningen. (Det händer nämligen att en del personer vilja utnyttja sitt medlemskap i någon sjukkassa, mer än som kanske är av behovet påkallat.)
Efter ronden i sjuksalarna börjar mottagningen i sjukhusets bottenvåning. I vestibulen till mottagningsrummet är det fullt med mannar, som äro behäftade med en eller annan krämpa — eller åtminstone tro sig vara det. De sjukanmälda inropas i tur och ordning, underkastas en noggrann undersökning och få. sedan besked om vad det är för krämpa de besväras av. Än är det ”röda hund”, än halsfluss, symptomer till influensa, sensträckningar o. dyl. En man har gått på vakt och ”fått en förskräcklig värk i ena benet”. Läkaren konstaterar emellertid att det är åderbrock av mycket lindrigt art och inget att oroa sig över. Men patienten såväl som sjukvårdspersonalen får noggranna instruktioner om hur fallet skall behandlas, ty varje åkomma hur lindrig den än kan synas vara, måste behandlas på lämpligt sätt.
Genom dylika dagliga mottagningar, beredes militären tillfälle att vid minsta anledning konsultera läkare, som sedan i sin tur kan kontrollera förläggningens hälsotillstånd och vidtaga lämpliga åtgärder för att stävja och många gånger hindra utbrott av epidemiska sjukdomar. I detta sammanhang bör nämnas, att den värnpliktiges hälsotillstånd är kortregistrerat allt ifrån inskrivningsdagen, då de nyinskrivna själva få uppge eventuella sjukdomar av svårare art, som de eller till äventyrs anförvanter varit eller äro behäftade med.
Vaccinering mot sviter av influensa.
För att i möjligaste mån förebygga de allvarliga sviter, vilka influensa ibland kan medföra, har utexperimenterats ett slags vaccin, som under senare år använts i kampen mot antydda följdsjukdomar. Det kanske ännu ej är tillfyllest utrönt hur pass säkert vaccinet ifråga verkar, men i en del fall har det visat sig ha god verkan. och skulle det dock slå slint d. v. s. ej göra åsyftad verkan, så är det i varje fall ofarligt.
— Man ju inte lämna något oförsökt, som kan tänkas eliminera risken av sviter från influensa, säger fältläkaren. Och därför har jag föreslagit vaccinering, om någon skulle vilja taga del av denna behandling. Det är således icke fråga om tvångsvaccinering utan fullkomligt frivillig, så att de som önska deltaga endast ha att anmäla sig.
Under ovan omtalade mottagning förekom s. k. vanlig vaccinering. (Vaccineringen mot influensasviter förekom på andra tider). Det var ett antal värnpliktiga, som redan vaccinerats en gång; — och nu skulle det visa sig med vilket resultat. Ungefär hälften av de vaccinerade mannarna kunde förete positivt resultat, och fingo avlägsna sig. De andra åter måste vaccineras om, vilket också skedde raskt och störningsfritt. T. o. m. så ledigt att vi funno oss ha anledning fråga, om vaccination i allmänhet var en så enkel procedur, som den vi just bevittnat.
— Nej, kanske inte alltid, svarar fältläkaren. Det kan nämligen hända, när ett större antal skall vaccineras första gången, att någon svimmar, och då smittar svimning ungefär som gäspning . . .
Garnisonsjukhuset skall restaureras.
Vi erinra oss att ett anslag om 65 å 70,000 kr. beviljats för Garnisonssjukhusets omdaning, varför vi även ville höra något därom, då vi voro i tillfälle att vända oss till rätt forum med våra spörsmål. Fältläkaren ger oss också klart besked, och nämner bl. a. att det ej är fråga om någon utvidgning av själva sjukhuset, utan en genomgripande restaurering inom detsammas murar. Garnisonssjukhuset uppfördes för 37 år sedan, och kan naturligtvis ej tillfredställa de krav, som är oavvisliga i våra dagars militära sjukvård.
Militär sjukvård lika noggrann som civil.
Som bekant ha vid flera större förläggningsorter uppförts garnisonssjukhus, vilka i stor utsträckning tagas i anspråk för civila patienter, men som tillkommit för att i första hand bereda militära patienter nödvändig vård.
— Den militära sjukvården måste naturligtvis vara lika noggrann som den civila, menar fältläkaren. D. v. s. varje militär patient bör ha samma möjligheter till samma vård som civila patienter komma i åtnjutande av på våra moderna lasarett. För att så skall kunna ske, måste naturligtvis även förutsättas, att det militära sjukhuset förfogar över samma möjligheter Bom ett civilt sjukhus. Givetvis kunna vi icke för härvarande garnisonsjukhus räkna med en så omfattande utrustning, — eller ha tillräcklig användning för sådan — som tillkommer större lasarett. Här ha vi det så ordnat, att vi kunna sända svårare sjukdomsfall och olycksfall till Visby lasarett, där de bättre kunna tagas om hand för operationer etc. Skulle det emellertid vara fråga om en åkomma av sådan art, som icke ens lasarettet äger resurser att behandla, sändes patienten till det stora Garnisonsjukhuset i Stockholm, där specialutbildade läkare för olika sjukdomar kunna taga hand om fallet.
Efter att ha tagit del av dessa intressanta upplysningar, avsluta vi vårt besök å garnisonsjukhuset, och svänga förbi den paviljong, som står i beredskap för att mottaga patienter, om någon epidemisk sjukdom skulle utbryta. Därefter besöka vi även sjukvårdsavdelningen till A. 7.
I nämnda sjukvårdsavdelning inläggas patienter, som ej äro alltför illa däran. Skulle det visa sig att patienten behöver längre tids sjukhusvård, transporteras denne till Garnisonsjukhuset å Visborgs slätt.
Sjukvårdsavdelningen förfogar för övrigt över vanliga möjligheter för att anlägga förband o. s. v.
Gotlands Allehanda
Lördagen 10 April 1937
Nr 81