”Champagnevalsen”, som i går hade premiär på Roxy, är en uppsluppen amerikansk filmfars med sång och dans och tokroligheter, praktfulla utstyselscener och interiörer från det nutida Wiens musikvärld. De många sång- och danspartierna i filmen äro synnerligen anslående och Johann Strauss’ underbara valsmelodier ha blandats samman med den moderna jazzmusiken på ett sätt som endast amerikaner torde våga sig på. Fred Mac Murray, Jack Oakie och övriga göra sitt bästa för att hålla humöret vid makt och Gladys Swarthout är förtjusande som alltid. Som inledning visas en trevlig journalfilm
Vox.
”I vargens spår” haten en förstklassig djurfilm, som f. n. visas på Regina. Det är berättelsen om en ung man, hans hund, häst och papegoja, varav främst hunden Tuffy, som lyder namnet Treve i filmhistorien, är hjälten. Djurvänner i allmänhet och hundvänner i synnerhet skola finna ”I vargens spår” vara en liten överdådig film i sitt slag, som därför varmt rekommenderas. Hunden i fråga, en sheepdog av vackraste slag, ger rent av rörande prov på tillgivenhet och klokhet, han vallar får bättre än tio herdar tillsammans, blir vän med en hundhatande ranchägare genom att rädda denne från en puma och dödar en varg, som en tid härjat bland fåren. Allt är så naturligt och bra skildrat att man förbluffas. Naturligtvis finns det också en tvåbent hjälte och hans hjärtans kär — men se Treve.
Stadens verkliga hundvänner böra ha Regina till samlingsplats de närmaste kvällarna.
W…
»Kattfällan» har premiär.
I går dansade revyns lätta musa in på scenen vid Mikaelsgränd. Det var själva Första april. Det kunde kanske ha tagits som ett dåligt omen för den, som gick till premiären med högt spända förväntningar, men i det avseendet svek dagen sina traditioner. Ty det var en i många avseenden förträfflig och förstklassig revyskapelse, som i går presenterades visbypubliken. Och det kan också behövas, när den vill försöka konkurrera med det just nu strålande aprilvädret.
En revy brukar ju sällan vara klar till premiären och i varje fall ha knappast artisterna hunnit bli riktigt varma i kläderna. Man hade också intrycket att så var fallet, när spelet i går tog sin början, men det dröjde inte länge, tills det kom i gång på allvar. Det hörde också till programmet, att direktör Sjövalls första nummer skulle representera stapplande steg på tiljan. När sedan i det andra numret bemälde Sjövall orerade fram sin bra hopkomna och skickligt framförda jubileumsprolog, så var isen bruten. Det var de tio revyernas bärande kraft Erik Jacobsson, som självfallet hade axlat Sjövalls kappa med den äran.
Skall man gå in på personligheter, så blir det emellertid nödvändigt att omedelbart göra les honneurs för den engagerade primadonnan Kate Thunman, som gav revyn den kvinnliga kraft som den så väl behövt. I icke mindre än sju olika sketcher var hon i elden och det både i seriösa och i burleska saker samt icke minst som charmös. Furore gjorde hon väl framför allt med sin kyssvisa, som gjorde herrarna på parkett ganska osäkra och gav primadonnan en icke föraktlig -kontakt med publiken. Så gjorde hon en mycket bra parodi i anslutning till ett potpurri av gamla operettmelodier, u‘insade wienervals i den högre stilen, presterade en dråplig svada i slang som ”avskedade Amalia” och dansade slutligen träskodans som självaste Juliana, allt med olika partner ur amatörklubbens manliga garde. Man kunde icke misstaga sig på, att Kate Thunman tog premiärpubliken med storm som en både skicklig och personligen mycket sympatisk primadonna. Hon ägnades också upprepade blomsterhyllningar över rampen. Särskilt herrarna komma nog att vilja se om revyföreställningarna mer än en gång för primadonnans skull.
Om vi sedan återgå till de manliga stjärnorna, så ha vi redan erinrat om hr Jacobsson som icke bara deklamerar utan också har flera utmärkta kupletter, däribland ”Finkan blir svalare och svalare” och ”Nunnehemmet klart”, vars lokala anspelningar mycket senterades. Han är för övrigt med lite varstans i programmet. En som också är med i elden flitigt är hr Charles Grönberg, som verkligen är till sin fördel i de burleska roller, som bruka falla på hans lott och lom
år utföras med en hälsosam moderation, som ger prestationerna ökat värde. En hel rad utmärkta typer hinner han med: Baldar-Nicken, Petter Elof, en kolportörsfigur i ”valabaliken i Garda”, sakföraren Kalle ni. fl. Inte mindre erkännansvärd är hans prestation som partner till fru Thunman i operettpotpurriet.
Sedan har Turre Danielson åtskilliga kupletter på sitt konto, av vilken den bästa utan tvivel är ”Nu komma de stora ransonerna”, vidare har Ernst Svensson åtskilliga uppgifter, som han inte fuskar bort, hr Granlund gör en utmärkt mask av mr Windsor och sjunger för övrigt till luta i ett par sketcher, medan hr Bertil Hilberts medverkan inskränker sig till rollen som fru Thunmans danspartner. På spinnsidan bör Dagny Smolkas nummer icke förglömmas. Baletten, som är nyengagerad för året, gör utan tvivel också den sitt bästa och mer kan man näppeligen begära.
Ett mycket uppskattat mellanspel bereddes publiken genom ett tvärsnitt ur vimlet i Visby pr smalfilm. Det var åtskilliga intressanta bilder och kända figurer, som skymtade förbi och framkallade igenkännandets glädje bland publiken.
Även i litterärt avseende är årets revy lagd på ett ganska högt plan, varav äran som bekant tillkommer författarfirman ”Lawton & Co”. Kvickheterna äro legio, anspelningarna på lokala förhållanden roliga utan att vara alltför elaka och kupletterna överlag fabricerade med gott handlag. Författarfirman har all anledning att vara nöjd med resultatet, i synnerhet som det givetvis har sina svårigheter att år efter år komma med nya uppslag och idéer.
Ett särskilt kapitel äro dekorationerna, däribland ett par utmärkta fondmålningar med motiv från Visby, varvid man bland annat fick se en röd solnedgång över havet, så effektfull att den utlöste en spontan applåd. För dekorationerna står som vanligt Ture Carlson, vilken i år biträtts av Bertil Nyström.
Musiken betyder ju också mycket för en revy. Den dirigeras som vanligt av Friedrich Mehler, medan de övriga medverkande i kapellet äro uteslutande amatörer. Den sköter sig bra ändå.
Spelet har börjat. Hur länge det kommer att fortsätta? Det är ju svårt att redan nu närmare ange, men alla skäl tala för, att revyn kommer att gå länge. Det förtjänar den också, ty det lär väl inte vara många, som icke falla för frestelsen att gå i amatörklubbens fälla. Trots vårkvällarna. Till lördagskvällen är det för övrigt redan nu slutsålt.
— e.
Gotlands Allehanda
Fredagen 2 April 1937
Nr 74