i den gotländska kalkindustriens historia
av RICHARD STEFFEN.
XXV.
Förstöringen av Visborgs slott och dess ruiner.
2.) Under Johan Cedererantz åren 1682-1683.
Man kan få se den meningen framkastas att slottets ruiner brändes till kalk på Karl XI :s befallning. Det absolut motsatte, påståendet skulle komma sanningen närmare : att detta skedde trots konungens förbud. Men i själva verket är händelseförloppet av mera komplicerad natur.
Vi ha sett (artikel XIX), att Holger Jönsson 1681 erhöll K. Maj :s tillstånd att .bygga kalkugnar på det förstörda slottets område och därvid betjäna sig av den sten och det virke, som l’ågo kringströdda på slottsplatsen, men att denna tillåtelse efter generalguvernören Olivekrans föreställningar återtogs 1 juni 1682 med föreskrift att ruinerna skulle användas för drottning Kristinas räkning till uppbyggande av ett residenshus. Oeh därmed blev i själva verket Holger Jönsson fullständigt avkopplad
från varje befattning med slottskalk-ugnarna ehuru han nominellt fick skylta för dem tillsvidare. I alla de talrika handlingar, som äro bevarade härom, ’finnes icke en rad, icke ett ord, icke en siffra från eller om Holger. Överallt är det Cedercrantz som handlar, skriver, bemöter, kalkylerar. Följande av honom själv egenhändigt undertecknade och till större delen egenhändigt nedskrivna räkning är avgörande.
Räckning öfwer dhe Upbygde Kalkugnarne wijdh slåttet.
Debet
Twänne st. upbygde kalckugnar, Dlr smt. hwaraf den ene ännu alldeles ny och obrukader medh tillhörig kalklada, wärcktyg, kärror och och annat tillbehör belöper efter Special Räckningen åthmin-
stonne 650: —
Omkåstningar på horar Ugn att bränna:
steenbrytningen 3: —
framldörtslen 5: — mesteren för insättning
och brenning 5: — lijkaledes trenne arbetskarlar hWardera 3
dkr 24 öre 11: 8 ,knickerw Ulanen i
ladan 6: —
leskningen 4: —23 kanter wehd å 1: — 23: —
Dlr. smt. 57: 8
Belöper på dhe hijt intill brendhe
17 ugnar 973: —Lilla eller porttullen ähr effter Tullordinansen effter hwar läst 4 öre smt. Belöper för dhe till wärckade 850 läster 106: 8 för kalckens inlossning utj farkåsterne som efter landsbruk tilkommer seljaren a 3 öre amt. lästen, bestijger for dhe in credito opförde 850 laster 79:22 1809: 6
Credit
Till datum ähre 17 Ugnar brändne och af samtlige fått 30, 40, 50 och till 60 läster Ugnen, räcknar dock förslagswijss öfwer hufwudet 50 läster på ugnen waraf 17 ugnar högst att räckna 850 läster a 6 mark smt. belöper 1275: —Rester som jag sitter ännu uti förskått före uthan den offwersende kalcken 534: E
1809: E
Visby d. 29 Mali 1683 J. Cedercrantz.
Cedercrantz har sålunda redan frk början ensam byggt och drivit slotts. kalkugnarna, och man gör sig ovillkorligen den frågan, om icke Holger Jönsson vid erhållandet av licenserna var blott och bart en bulvan. Mar behöver kanske ej draga denna slutsats. Ty sedan resolutionen (1 juni 1682) om drottning Kristinas rätt till ruinerna utfärdats, ansåg sig landshövdingen, märkligt nog, berättigad att egakna sig därav på sätt han själv fann för gott. Den avsedda residensbyggnaden bekymrade han sig icke alls om.
Så gjordes på senhösten 1692 en anmälan från Visby om överträdelse av K. Maj :ts påbud (en ”sinistre berättelse” såsom Cedercrantz karakteriserade den), vilken medförde uttryckligt förbud för Holger Jönsson (1) att röra slottsstenen, varjämte infordrades närmare underrättelser om slottsruinernas beskaffenhet. Det är betecknande nog, att ehuru förbudet riktades mot Holger, har intet yttrande från honom vare sig krävts eller inkommit. I stället är det Cedercrantz själv, som träder i breschen, och detta med den största energi. Skrivelsen kom till Visby den 28 maj, och hans första åtgärd var att redan samma dag vända sig till magistraten med begäran om besiktning av ruinerna och intyg däröver. Detta verkställdes omedelbart, och ett syneinstrument avfattades av följande lydelse :
Såsom utav välborne Herr ståthållaren Herr Johan Cedererantz brev av d. 28 maj Vi Borgmästare och Råd i Visby förnimma hos Songl. Maj :t vara förebragt, som skulle vid det demolerade slottet vara så mycken kostelig sten som man kunde byggja palais utav, alltså have Vi, likmä- tigt Välb. År. Ståthållarens begäran, att taga densamma uti noga ögnesikt och däröver således utfärda vårt attestatum, som vi det vele och kunne tillstå och försvara, besett samma sten och befinnom:
1:o inne på slottet, det krutet intet har hint skilja stenarna åt utan stjälpt hela muren över ända med sten, grus och kalk, som den är uppbyggd, så att det synes bättre och med mindre omkostnad att få stenen ur själva berget än ur samma mur, och är densamme uti sig själv intet annat än ordinarie kalksten med grus, kalk och ler blandade.
2 😮 finnes och några högar med sten, jord och grus överfallne och blandade, som ock med lika arbete och besvär måste utsökias.
3 😮 de kvarstående murarve äre av ojämbn sten och grus och efter vårt omdöme, som de nu finnas, till ingen nätt byggning nyttige.
4:o den övrige löse stenen är allt ordinarie kalksten, sombt större, sombt mindre, således den ordinarie brytel ur kalkberget och här å orten överflödar, men ibland all denna stenen hava vi intet kunnat se mer än någre få, som varit huggne eller kantade förutan trenne små pelare bestående av någre huggne stenar, som ock en liten utbyggd mur åt vattusidan som ännu står uppe, varuti sitt-je här och där någre få kantade stenar, vilket också där och var i de andre än uppstående murar är att se, som dock allt efter vårt omdöme är av ett ringa värde och dyrt betalt av den som skall bryta den ut, som för vars ens ögon är att syna. Till yttermera visso have vi detta med vårt stadssigill bekräftat.
Visby 29 maj a 😮 1683.
In fidem subscripsit
Gottfried Fineman
Civ. Wisb. Syndicus.
Härav framgår sålunda, att vid besiktningen vissa murar stodo kvar, i vilken omfattning nämnes icke. Att det verkligen brutits av dem har i det föregåend,d visats. Troligen hade förstöringen, särskilt genom plundringen, fortskridit så långt att vid besiktningen knappast återstått av byggnaderna annat än taklösa murar eller murrester. Men då frågar man sig, varför inga åtgärder vidtogos för att hindra skadegörelsen. Först ett halvt år efter ankomsten av det förnyade förbudet blev, såsom i föregående artikel visats, några personer åtalade, vilka alla ”benådades”. Då var i varje fall skadan obotliges skedd. Den enda förklaring man skulle kunna ge är ej vidare tilltalande.
En annan sak är frågan huruvida slottsresterna verkligen kunde varit värda att bevaras i det skick de befunno sig. Detta synes ingen vare sig på Gotland eller annorstädes ha ansett. Och att man då för tiden icke kunde intressera sig för dem såsom antikviteter är både förklarligt och ursäktligt.
Samma dag som instrumentet avfattats, den 29 maj, utfärdade Cedercrantz en sträng befallning till den av honbm själv tillsatta kalkugnsinspektoren, att icke en enda sten vidare finge tagas av slottsruinerna, utan låta bryta sådan ”ur gamble och vanlige stenbrått uppå byrummet”. Ytterligare avfattade han samma dag dels den ovan återgivna räkningen, som säkerligen aldrig avskickades, dels sin till K. Maj :t i ställda förklaring.
I denna redogör han för sakens hela gång och läge, nämligen för så vitt detta kunde anses lämpligt för ett gynnsamt bedömande av hans åtgärder. Och därigenom bestyrker fullständigt den här gjorda framställningen. Enär slottets ruiner hade anslagits till ”drottning Christinas tarfwor — thy hafwer denne Holger Jönsson inte kommit dertill att niuta E. Maj :ta bref sig till godo, eij eller pafft till sin privat nytta en sten deraf”. Några stenar hade visserligen blivit ”uppgräfne” och tagna av slottets ruiner och ”använda till Hennes K. Maj :ta tjenst”, men någon vinst därav hade ej uppstått, utan kostnaderna hade vida översti’ git inkomsten. Vidare beröras de både natt och dag fortgående stölderna, och upplyses till sist, att ”här är elliest uthj staden någre ödekyrkor med mycken heel huggen Steen, som torde framdeles komma till någon E. Maj :ts nytta, men till dess nedertagande fordras stort arbete icke mindre än bekostnadt”.
Samtidigt gjorde Cedercrantz en underdånig förfrågan, huru den tidigare givna kungl. resolutionen om slottsruinerna skulle tolkas, varpå omedelbart svarades, att ”slottets radera och överlefwor till hennes Maj :ts tarfwor och ett residenshus uppbyggande mågs brukas; alltså låte Wij och nu therwidh förblifwa, hafwandes Erher sådant härmed till nådigt mar och efterrättelse”.
Men icke desto mindre användes slottsresterna fortfarande till kalkbränning, om ock i mindre utsträckning, och något residenshus blev det aldrig fråga om.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 februari 1937
N:r 36