Södra häradsrätten.
Tingspredikan hölls i måndags f. m. i tingssalen å Skogs af presten Öfverberg i Stenkumla, hvilken dervid på ett förträffligt sätt för den talrika menigheten utlade de ord som presten Jethro i 2 Mos. 18 kap. ställer till Moses i fråga om sättet att skipa dom bland Israels folk.
I det barnuppfostringsmål, fam Emma Larsson väckt mot f. husbonden Olof Johannes Reinhold Ahlin i Hejde och hvari svaranden ålagts edgång anmäldes vid detta rättegångstillfälle förlikning mot vilkor att svaranden betalade käranden i ett för allt 400 kronor i uppfostringsbidrag.
Ett vattenmål. Såsom förut omtalats hade J. Larsson, A. Soensson och O. Pettersson, Hallgårds i Fröjel m. fl. instämt ägarne af Grymlings såg i Ejsta, P. Jacobsson och J.
Hederstedt med yrkande om skälig ersättning för den skada de lidit derigenom att svarandena dämt upp vatten på deras kringliggande ägor.
Vid detta tillfälle skulle svarandena ha bevisat att de hade rätt att dämma upp vattnet utan att lemna någon ersättning, men de afstodo derifrån och öfverlemnade målet under åberopande af att sågen af ålder funnits på platsen. Äfven kärandena öfverlemnade.
Stenkastning vid lägret. Vid detta tillfälle voro åter före slagtaren Lofqvist muraren Berglund och arbetaren Aug. Melin från Visby, tilltalade af allmänna åklagaren för att en afton i somras ha öfverfallit lägervakten å Visborgs slätt med stenkastniog samt för att ha skrålat och fört oljud. P. Flygare uppträdde som svarandenas ombud, hvarjämte Melin var personligen närvarande.
Som vittnen hördes fyra värnpliktige. A. L. Cedergren intygade att dat vid omstämda tillfälle kastats sten in i vakten, men hvilka som kastat visste han ej. Han tyckte sig igenkänna Melin såsom en bland de anhållne.
Jakob Olsson hade icke känt någon af de anhållne, men på tillfrågan hade de uppgitvit sig heta Löfqvist, Berglund och Melin. Han hade icke sett några andra på vägen samtidigt, hvilka kunde kasta sten. Tyckte sig känna igen Melin.
Fredrik Jacobsson visste endast att sten kastats från ett sällskap af hvilka en var klädd i hvit hatt.
Jakob Hansson kunde ej säga hvilken som kastat sten, men Melin hade varit i det sällskap, derifrån stenarne kommit, och nägra andra parsoner funnos ej på vägen.
Åklagaren begärde och erhöll uppskof till tredje sammanträdet och ålades svarandena personlig inställelse vid vite af 25 kr. hvar och en. Häröfver mälde svarandeombudet missnöje.
J. Bokström kontra Karl Jacobsson. Detta mål rörde sig, gom bekant, derom, att Karl Jakobsson vid ett tillfälle öfverfallit och slagit Bokström, Karl Jakobsson öfverlemnade målet och yrkade ansvar å Bokström för obefogad rättegång. Han berättade skriftligen förloppet af slagsmålet så, att han en afton på vägen sett Bokström skynda förbi sig, hvarvid han, Jacobsson, yttrat, »Hels’ och spring inte och ränn som en lössläppt enbetsoxel» Bokström hade då med en käpp slagit i ett plank och sedan skrikit att han blifvit öfverfallen af Jakobsson.
Käranden öfverlemnade målet och yrkade edgång å Jacobsson, Då Bokström aldrig svor, sade sig Jakobsson ej heller vilja göra det och för öfrigt ville ban inte »parera längre».
Utslag vid tredje sammanträdet.
Till ansvar för skjutning vid ett bröllop i Vestergarn hade kommissarien Svallingsson instämt Axel Ahlin m. fl. Utslag vid tredje sammanträdet.
För misshandel hade samme åklagare instämt arbetaren Grönhagen. Denne hade vid ett tillfälle slagit och knuffat inspektor Wöhler å Klintebys. Svaranden erkände, men anförde som förmildrande omständighet att han först blifvit retad af målsägaren. Utslag vid tredje sammanträdet.
Norra häradsrätten.
På grund af justitieombudsmannens åtal stod vid detta rättegångstillfälle kommunistera och vice pastorn i Hörsne G. Hedgren lagförd för det han af sin församlingsbor mottagit »offer». Såsom åklagare var förordnad kronofogde Calisgendorft och såsom konsistorieombud kyrkoherde J. Uddin i Sanda.
Svaranden anförde mot åtalet, hvad han i gin förklaring till justitieombudsmannen yttrat med anledning af den mot honom gjorda anmälan sammanskottet hade af församlingsborna gjorts honom ovetande. Aftidningarne hade han ofta sett, att på andra ställen prester fått mottaga gåfvor utan att åtal derpå följt. Skulle lagen ingripa i detta fria gifvande skulle i det rent enskilda lifvet uppstå en hel mängd förvecklingar, som icke vore till gagn för den sociala sammanlefnaden. Till sist påpekade svaranden, att anmälan tillkommit på grund af illvilja och hämdlystnad från en person, hvars broder han sin embetsplikt likmätigt varit nödsakad att tilldela en varning.
Härefter öfverlemnades målet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Januari 1891
N:r 12