Man talar ofta om, bur kärleken, den gamla, goda kärleken nämligen, som aldrig rostar, har flytt ur vårt materialiska tidehvarf, men att den ännu finnes, kauske just der, hvarest man minst anar det, visar följande lilla sannsaga.
Förlidet år begaf sig en ung sjöman vid namn F. Svanström från Stockholm till Antwerpen för att söka hyra å fartyg, hvilken han äfven erhöll. Med engelska barkskeppet »The north Star» gick han till Barbados, hvarest han emellertid föll offer för en af de i dessa trakter bärjande svåra klimatfebrarne, Ianan han lemnade sitt fosterland, hade han gilvit bort sitt hjerta åt en flicka på ett kafé å Söder och han hade lika litet glömt henne som hon honom.
Af en hemvändande sjöman fick flickan för kort tid sedan den förkrossade underrättelsen om sin älskades bortgång, hvilken grep henne så djupt, att hennes förstånd omtöesnades.
Hon hade älskat och hoppats, men såg med en gång alla sina illusioner gäckade och sjönk af förtviflan i vansinnets armar.
Den stackars flickan, hvilkens sinnessvaghet är af en mera foglig art, har omhändertagits af en i Visbytrakten bosatt faster, den enda menniska i verlden som står henne nära, sedan hon forlorat sitt hjertas utkorade.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 14 November 1887.
N:r 91.