få vi här på Gotland börja att räkna slut på sommaren. Då inträder den ändring i våra båtars turer, som åter försätter oss tillbaka nära på till vinterns långsamhet i fråga om våra postförhållanden, i det vi vissa dagar få nöja. oss med 2 och ett halft dygn gamla bref och tidningar. Styrelsen synes icke håfva funnit skäl att göra någon ändring och dermed får allmänheten åtnöja sig.
Åtskilliga påstötningar i instämmande riktning hafva vi fått med anledning af vårt framhållande af de olägenheter, som denna alltför tidigt inträdande ändring medför. Så påpekar en insändare svårigheten, att icke säga omöjligheten, att vid båtarnes afgång redan kl. 3 e.m. få ett bref besvaradt eller en godsförsändning ombesörjd omgående. Ty, säger han, brefven till Stockholm härifrån komma adressaterna tillhanda först vid 1- eller 2-tiden, och då är det i de flesta fallför sent att kunna ombesörja ett svar eller en godstransport till kl. 3. Anmärkningen är alldeles riktig.
Å andra sidan har man sagt, att våra båtar vore större än de af oss i ett föregående nummer uppräknade ångare, som under denna månad passera kanalen 23 timmar efter solens nedgång. Detta är icke sant, ty både »Södern», »Nore» och »Norden» äro i afseende på ton-talet lika stora och större än våra kanalbåtar.
Vidare har man sagt, att äfven dessa båtar framflytta sin afgångstid. Derom äro vi icke okunniga, men det sker icke så godt som midt på sommaren, såsom fallet är med våra ångare. Om dessa senare 1 eller 15 Okt. satte sin afgång till kl. 3, tro vi att man tillsvidare deröfver icke skulle klaga.
Och hela September skulle båtarne kunna gå från Stockholm kl. 5 e.m. utan att behöfva passera kanalen senare än två timmar efter solnedgången. Ty dagens stjerna visar sig ännu 30 September kl. 5,23 e.m. Och färden från Stockholm till Södertelje medtager, som bekant, omkr. 2 timmar.
Vi ha icke vi, som så många andra orter, staten som ombesörjer vår förbindelse med den öfriga verlden. Omkring den mäktiga häfstången för ett samhälles lyftning hålla här ett enskildt bolag och pågra ångbåtsbefälhafvare en hårdt knuten hand, mot en hederlig ersättning tillseende att höjningen icke går för fort. Och dermed få vi vara tillfreds. Tillsvidare. Ty vi skola hoppas, att tillståndet icke är kroniskt.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 18 Augusti 1885
N:r 66.