Måg mot svärfader. Samma Jakobsson var också instämd af sin måg, hemmansegaren Lars Gustaf Nyman, Bockes i Fröjel, hvilken yrkade strängt ansvar å sin svärfader, emedan denne skulle hafva med våld inträngt i Nymans rum, fört oljud, slagit Nymans hustru och benämt sin måg »skojare» och »tjuf», hvarjämte han äfven skulle hafva bestulit sin måg på en del sängkläder. Svärfadren nekade till allt och sade sig hafva blifvit på det orättvisaste och grymmaste sätt behandlad af sin måg, som kört bort honom från hans forna hem, hvilket han skänkt till Nyman, då denne gifte sig med dottren, med vilkor att få bo qvar vid sin förra egendom och der njuta ett >anständigt uppehåll. Ähörda vittnen berättade, att de väl hört måg och svärfader ofta gräla med hvarandra, hvarvid gubben ej just valde några vackra ord, hvarjämtelett par vittnen sett, att gubben. en gång skuffat omkull sin dotter, som å sin sida en gång förut tagit sin fader i bröstet och velat köra ut honom. Sängkläderna, som gubben hade med sig vid rätten och ändtligen ville förevisa, tillhörde enligt hvad han påstod ingalunda hans måg.
Rättens ordförande sökte på allt sätt att förlika de stridande parterna, som synbarligen voro häftigt förbittrade på hvarandra. Gubben vistas pu ej hos mågen utan måste inqvartera sig i granngårdarne,
Enär förlikning ej kunde åvägabringas, blef målet, som gjorde ett sorgligt intryck på de närvarande, uppskjutet till ett nästkommande sammanträde.
— Mågen yrkade vidare, att hans svärfader måtte åläggas att gå bouppteckningsed efter sin hustru. Gubben sade sig härtill vara villig och aflade den äskade eden.
Svärfader mot måg. I detta mål uppträdde ofvannämde Jakobsson, Bockes, såsom kärande mot sin måg Nyman med yrkande, att Nyman måtte åläggas betala till honom 600 kronor för resterande undantagsförmåner och för de kostnader Jakobsson utgifvit vid sin mågs bröllop. Härå svarade Nyman, att han vore sin svärfader ingenting skyldig och ville ej betala honom ett enda öre. Förhållandet är att då Jakobsson bortgifte sin dotter med Nyman, öfverlät han sitt egande 5/32 mantal Bockes till mågen utan att derför taga någon betalning; han förbehöll sig endast ett medelmåttigt undantag, med hvilket han skulle kunna försörja sig på gamla dagar. Emellertid har sedan sistl. sorfimar ett spändt förhållande uppstått mellan gubben och de båda unge, hvarför gubben, med hvilken det nog ej är lätt att komma öfverens, hvartill man kunde sluta af hans häftiga uppträdande inför rätten, sett sig tvungen lemna sitt gamla hem och i små omständigheter vistas hos andra.
Äfven i detta mål gjorde rättens ordförande flere förlikningsförslag, som dock alla strandade på båda parternas oböjlighet att gifva vika. Uppskof beviljades till annat sammanträde.
Sitt namn å en förbindelse förnekade Karl. Sandberg från Vestergarn, hvarför han var instämd af Jakob Vesterlund, Mafrids i Vestergarn, Sandberg hade emellertid funnit för godt att ej infinna sig. Arbetaren Karl Öberg, som tecknat” sitt namn å samma förbindelse, intygade, att Sandberg sjelf påskrifvit densamma. För att få Sandberg hörd uppsköts målet till ett nästkommande sammanträde samt förpliktades Sandberg att då personligen komma tillstädes.
Rättens ordförande yttrade, att målet var af den beskaffenhet; att allmän åklagare deri borde ingripa.
Inteckna sin egendom för att undgå utmätning af densamma ville hustrun Brita Hansdotter. Hennes man Petter Lönning, hörd öfver hustruns ansökan, vägrade bestämdt att gifva sitt bifall dertill ssmt sade sig vara okunnig om att hustrun hade några skulder.
Hustrun återtog då sin ansökan.
Tågvirke och en del inventarier å jakten Elisabet skulle hafva fattats, då hemmans, egare J. Löfqvist i Fröjel inköpt fartygethvarför han instämt befälhafvaren å detsamma skeppare Stengård i Klintehamn. Denne sistnämde påstod, att han enligt uppgjord och godkänd inventarielista aflemnat fartyget med alla dess tillbehör till egaren, ofvannämde Löfqvist, som deremot ville påskina, att Stengård utan uppdrag af L. varit ombord å fartyget efter dess öfverlemnande och att sakerna strax derefter befunnits vara försvunna. Stengård erkände, att han, fruktande att det förankrade fartyget skulle ryckas löst af stormen, i en båt rott ut mot detsamma, men måst återvända, innan han framkommit till fartyget, emedan ena åran blifvit afbruten af de påträngande vågorna; hap hade således ej med sin fot varit ombord på fartyget, sedan han lemnat detsamma från sig, hvadan han ej kunde vara ansvarig för hvad som saknades å detsamma. Löfqvist yrkade fall ersättning för det bortkomna och begärde uppskof för att styrka sina påståenden. Uppskofvet beviljades.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1883
N:r 7