Seniorn bland det svenska elementarläroverkets tjenstgörande lektorer, lektorn i grekiska och historia, kontraktsprosten, bataljonspredikanten, ordensledamoten, filosofie och teologie doktorn Daniel Söderberg afled härstädes d. 5:te d:s på aftonen efter ett par veckors sjuklighet och stilla aftynande. Född 1807 i Rute på Gotland, der fadren, teologie doktorn D. Söderberg, var kyrkoherde, hade den åldrige, men ännu nitiske läraren ända till sin sista sjukdom varit i åtnjutande ar en särdeles stark helsa och ovanlig lefuadsfriskhet. Om honom. må nu i korthet nämnas: han blef magister i Upsala 1833, etter att i sin kandidatexamen uti de båda ämnen, i hvilka han sedan såsom lektor fick undervisningsskyldighet, näml. grekiskan och historien, at Höijer och Geijer hafva erhållit högsta och allranärmast högsta betyget. Året derpå utnämdes han till kollega i Visby; lektor 1839, prestvigd 1844 och samma år pastor preebendarius i Veskinde och år 1857 i Endre. År 1846 bataljonspredikant vid Gotlands nationalbeväring. År 1859 vice och 1861 ordinarie kontraktsprost i norra tredingen. Vid sex på hvarandra följande riksdagar (1850—1866) hade han förtroendet att vara stiftets fullmäktige, och var i flere år direktör och vid sin död direktörs-suppleant vid riksbankens lånekontor i Visby. Af k. musikaliska akademien blef han ledamot år 1853, och i musikaliska sällskapet i Visby var han i många är en nitisk ordförande, och hade ännu vid sin död nämda uppdrag. Att han äfven ären 1846—1847 förestod musikdirektörsbefattningen vid Visby läroverk och under tiden skötte organistbertattningen vid stadens domkyrka, kan här för fullständighetens skull omhämnas.
När han d. 2l:sta sistl. Maj på sin 75:te årsdag af läroverkets ungdom och lärare (— bland hvilka alla, som voro födde på Gotland, varit hans lärjungar —), helsades med sång och lyckönskan, kunde ingen ana, att mannen med det friska lynnet, med den högresta, vördiga, af åren icke böjda gestalten skulle ett par månader senare sluta sin jordiska vandring.
Lektor 8. var en rikt begåfvad och mångsidigt bildad man. Jämte sina egentliga äroämnen värderade han högt de lefvande språken, var i grund och botten musikalisk, och trakterade ännu vid/mer än fylda sjutio år sin violin med en ynglings kärlek och med en ingalunda vanlig smak och färdighet. Hur högt han skattade musikens och dramats sköna och ädla konst, ådagalade hån, bland annat, genom flere vid riksdagarna i presteståndet väckta och med framgång krönta motioner. Så föreslog han (år 1853) ökandet af anslaget till k. musikaliska akademien från 4,500 till 15,000 kronor; likaledes (år 1856) om höjandet af anslaget till k. teatern från 30,000 till 75,000 kronor ; vidare (år 1859) om rätt för qvinnor att erhålla organistplatser, samt (år 1865) om pension till professor Randels enka hvilka alla motioner, såsom antydt är, blefvo af riksdagen bifallna. Resultatet af hans (år 1856) väckta motion om löneförhöjning för musiklärarne vid elementarläroverken är oss obekant. Hvad sistnämda läroverk angår, var han såsom riksdagsman äfven i detta hänseende verksam. Han föreslog (år 1853) löneförhöjning för läraren i lefvande språk vid Visby gymnasium, vidare (år 1856) ytterligare statsbidrag af 15,000 kr, till nya läroverksbygnaden i Visby ; samt (år 1853) pension åt konrektor Lyths enka. Men hans förslag (år 1850) om ändring i folkskolestadgan angående tredskande föräldrar; om anslag (1851) af 62,000 kr. till inrättande af 30 högre flickskolor i riket; om pensioner (1856) åt folkskolelärare; om anslag, (1862) till en teknisk skola i Visby; och om dito (1865) till ett utvidgadt folkskolelärare-seminariam dersammastädes, blefvo icke af riksdagen bifallna.
— År 1851 väckte han motion om inrättandet af ett riksbankens lånekontor i Visby, hvilken motion samtidigt framstäldes i de tre andra stånden, och blef genom trenne stånds bifall riksdagens beslut.
Samma framgång hade hans (år 1853) gjorda förslag om ökandet af nämda lånekontors fonder. — Likaledes bifölls hans (nyssnämda år) väckta motion om utvidgad bosättningsrätt i riket för infödd eller naturaliserad mosaisk trosbekännare.
Äfven för militärväsendet och sjölifvet var den nu aflidne kontraktsprosten och lektorn intresserad. Såsom riksdagsman utverkade han (år 1850) anslagtill lega för artilleriets hästar vid Gotl. nationalbeväring, och (år 1862) yrkade han, men utan framgång, förhöjning af underbefälets löner vid nämda beväring. — År 1851 väckte han till lif den för sjöfarten på Östersjön vigtiga frågan om en fyrbåk på Gotska Sandön, hvilket förslag kort derefter föranledde byggandet af tvänne fyrar derstädes; vidare motionerade han (år 1859) om anslag till – lodningsbåtar, och (år 1865) om ett mindre, årligt statsanslag till färjemannen vid Fårösund, hvilka båda förslag biföllos. För öfrigt, och såsom kännetecknande för mannens skaplynne, må nämnas, att ofta sågs han, den fridsamme bataljonspredikanten, än till fots och än till häst, med liflig uppmärksamhet följa beväringens öfningar på exercisplatsen och vid fältmanövrerna. Om hans intresse för sjöfart och navigation vittna ofvannämda riksdagsmotioner. Tilläggas kan, att han engång på en liten gotländsk slup i skymningnn en stormig decemberdag år 1857, stadd på permissionsresa från riksdagen till hemorten, utanför Lickershamn (på Gotlands nordvestra kust) berättas hafva genom rådigt kommando ur ögonskenlig lifsfara räddat eget och elfva andra menniskolif (deribland tvänne riksdagskamraters —): det hade nämligen lyckats att styra den af brottsjöar öfverväldigade lilla farkosten bland bränningarne och klippgrunden så, att den oundvikliga strandningen skedde nära land och på ena utskjutande sandbank. Härifrån kunde ett tåg kastas i land, hvilket af kustboarne uppfångades: medels detta tåg räddade sig nu besättning och resande, den ene efter den andra, och kommo, genomblötte i skummet af bränningarna, på fast mark. Ännu samma afton reste lektor S. i länta bondkläder in till det 2 1/2 mil från strandningsstället belägna Visby. Af trycket har han utgifvit: »Vägledare i Visby ruiner jämte förord om Gotland och Visby» (Visby 1845, 20 sidor 8:o).
Vi hafva, varit utförliga i teckningen af denna döds-runa. Men den hädangängDe var en minnesvärd man. I sitt offentliga lif högaktad, var han såsom easkild person flärdfri, älskvärd, älskad och vänsäll.
Närmast sörjes han af enka, barn och barnbarn.
Frid och ära åt hans minne!
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Augusti 1882
N:r 63