Skickad af vänliga, minnesgoda bänder därborta vå Estlands sandkust ligger åter Rysslandssvenskarnes lilla almenacka med det blekröda omslaget på mitt bord.
”Femte årgången” står det på densamma. Det är alltså redan fyra år sedan de båda Nackö-skollärarnes offervillighet och entusiasm för det älskada modersmålet lät dan första årgången af denna kalenderna dagens ljus. I fyra år ha valkiga händer i kojorna på Estlands öar redan kunnat få bläddra i en almenacka på modersmålet, hvar gång så behöfts — och ingen bok brukas jämte bibeln och psalmboken mera i allmogehemmet än almanackan.
De estniska, ryska och tyska kalendrerna ha fått vika, och det svenska mål, som dasen fattiga, glömda lendsmän genom århundraden segt bevarat, har kommit till heders i ännu ett af lifvets dagliga behof.
Du hemmasvensk, som aldrig vetat af hvad det vill säga att i förskingringen glömd och förtryckt kämps för sitt modersmål och som åt dess framtid kanske aldrig ägnat en tanke eller lyft en hand eller offrat din minsta penning, förstår du hela storbeten i denna århundradenas långe, tysta kamp, i hvilken till och med ernåenda af en liten menlös almanacka på modersmålet kan betraktss sisom en icke obetydlig framgång?
Mitt hjärta skälfver af rörelse hvar gång jag mins dessa gamle, fattiga sorparfamiljer på den kala Nuoköstranden eller Nargöns käcka, äkta svenska lotsar och fiskare. Det var i ljusa, glada janidagar jag en gång för många år sedan såg dem. De tycktes mig alla vara nationalhjältar utan att veta det, hjältar som i ett till synes hopplöst slit för det dagliga brödet bevarat sin nationalitets särmärke såsom hopp och mål, släktled efter släktled. Och som de äro åborna på Ormeö, de stolta dalmasarne på Rågöarne och Odensholm, Dagös sista, döende svenskmannastam, Runös från världen afstängda kärngubbar och Gammal Svenskbys fjärren stäppkoloni.
Just om Gammal-Svenskby erinras man för öfrigt särskildt i den au föreliggande almansckan. De föregående årgångarne ha blott burit titeln af almansoka för Estlandssvenskarne, i år står på titelbladet ”För svenskarne i Rysslanå”, Runö och Gammal-Svenskby äro alltså i år ihågkomna. Och kolonien därnere vid Dnjeperns stränder har lämnat lejonparten af det innehåll, som det lilta häftet på almanackors vanliga vis inrymmer såsom bibeng till den egentliga kalendern. Den svensk har ett hjärta af sten, som ioke röres, då han läser den dikt till modersmålet, som Ohr. Hoas från Gammnul-Svenskby här offentliggjort. En dikt till svenska språket, skrifven sf on inföding från Daj-porne stränder, on svensk son af stäppen! Hvilken full ton ur bjärtats djup ljuder ej t. ex. i dess glutstrof, hur famlande och fattigt dess ordförråd än är:
”Ja, aldrig skall det svenska språket dö, vi älska det så ömt, så ömt, Det evigt är som polens is och snö, som aldrig om en död hur drömt, 0 sköna modersmål”
I en längre uppsats skildras Gtammal-Svenskbyborvas öden enkelt och korifattadt. Det var 1780, som olyckan kom öfver Dagö svenskarne värre än någonsin, Godsherreförtrycket blef olidligt, Dagöbönderna klagade, och resultatet blef en kejserlig ukas, som dref dem från gård och grund ned till Sydrysslands nyss från turken erötrgde stäpper: Förtryckaren, som åstadkommit detta, hette Karl Magnus Stenbock — så blef den svenske folkhjältens namn genom en förryskseåd gren på hans ätteträd det mest hatade bland sverskerne i förskingringen. I aug. 1780 gåfvo de förvisade sig i väg under gråt och jämmer — knappt en tredjedel af de 1200, som bratit upp, kom efter mio månaders outsägliga Vendringsmödor fram till den plats, som ou heter Gammal-Svenskby. Nöd och farsoter härjade här än ytterligare, och om några år voro blott 100 personer kvar. Men denna lila, ekenbart bopplösa svenska ö i det ryska stäpphafvet har trotsat alla stormar; den her med höga herrars goda minne af tyska kolonister plundrats på sin jord, den har kämpet med nöd och svält, den kar fått utstå en dubbel strid mot ryssar och tyskar för att kunna bibehålla sitt språk — men den har med en seghet, hästan för gammeldega storvulen för att nutidesvonskarna skulle ha rätt att kalla den svensk, öfverlefvat allt och vuxit till em blomgtrande koloni på 700 personer.
”Måtte Gad alltid hålla sin skyådande hand öfver denna lilla sverska koloni i Sydryssland!” — så slutar uppsatsförfattaren i almaneckar. Och samma bön för alla svenskarne i förskingriogen stiger nog zumera ofta och inverligt upp från mer än ett avenskt bjärta också här hemma — här hemms, där man ändtligen ockeå börjat vakna.
V. Lm.
Gotlänningen
Onsdagen den 2 Januari 1907
N:o 1