Luciafirandet har urgamla traditioner, liksom de fiesta av våra svenska julseder. Gamla goda traditioner skall man aldrig bryta emot, heter det, och man måste medge att det ör någonting alldeles särskilt med det ottetidiga Luciafirandet den mörka vintermorgonen den trettonde dec.
Generation efter generation har ända från 700- och 800-talen firat denna tidiga Luciamässa. I kristna länder har år från år en vitklädd Lucia med lingonrisvirad, ljusbesatt krona på sitt blonda, lockiga hår bjudit på kaffe med dopp».den dagen, som, här i Sverige bär Lucias namn.
Att den dagen är helgad åt Sancta Lucia, flickan från Syrakusa, som led döden för sin kristna tro, är allmänt bekant. Lucia har ett par legendariska parallellsystrar, som i ett fornsvenskt legendarium blivit sammanblandade med henne, ja, det kanske också de flesta känner till. Den ena av dem är S:ta Bridge, som offrade sina ögon för sin oskuld, och som sedan fick ett par nya ögon, som strålade klarare än solen, rom en skänk från himlen. Den andra är annan legends Lilith, Adams första hustru.
Om vi inte ägnar så många tankar åt Luciafirandets uppkomst, lägger vi desto mera vikt vid att göra denna dag så festlig och högtidlig som möjligt.
Enligt vår äldsta tideräkning var natten till den 13 december årets längsta dag, och följden blev att den 13 december blev ansedd som »det återvändande ljusets» första dag. Och att natten före Luciadagen är lång, det kan nog mången flicka i våra dagar intyga. När man ligger där och knappt kan sova av spänning, när man har det vita nystrukna nattlinnet liggande i byrålådan tillsammans med Luciakronan och bara väntar att det skall bli morgon, så att man kan få ta på sig stassen och sjunga »Sancta Lucia» för de överraskade föräldrarna och bjuda dem på kaffe och Lussekatter, då kan minsann natten bli lång. nästan lika lång som natten före den efterlägtande julafton.
Även Lussekatten, som brukar finnas på Lucias bricka, härstammar från äldsta tider och kallades förr »djävulskatter» eller »dövelskatter». Dessa bröd från hednatiden fick vid kristendomens intåg träda in i ljushelgonets tjänst, då bruket av dem levde kvar hos allmogen. En tolerant och klarsynt kyrkans man fann på att i stället kalla dem Luciakatter, varifrån det i våra dagar använda namnet »Lussekatter» har uppstått.
Luciadagen kallas också »Lilla julafton» och det med skäl. Dels får man ju på Luciadagen en liten försmak av julens stora högtid och dels är det en allmän åsikt, att före Luciadagen är det bara vanlig, grå december, men när den efterlängtade dagen infallit känner man att julen är nära.
Det moderna Luciafirandet, som man kan tro består av nya seder och påfund, har således ofta släktskap med gamla traditioner ända från hedenhös. Det strålande skådespel, de senare årens i alla landsändar populära Luciatåg utgör, har dock inte mycket med gammalt äktsvenskt Luciabruk att gärd. Vackert är det i alla fall, och det är alldeles på sin plats att insamlingsbössorna, som cirkulera bland åskådarna för insamling av medel till välgörenheten, blir väl fyllda just den kvällen.
Men låt oss återgå till det egentliga, traditionsrika Luciafirandet, som går av stapeln i ottan den 13 december. Vi träffar Lucia överallt, i hemmen, på kontoren, i affärerna och på restaurangerna, och vi hälsar med glädje denna symbol för ljuset, skönheten och glädjen.
Förr i tiden var den dagen framförallt ägnad åt vällevnaden och det kulinariska överflödet. Ju mer man åt och drack den dagen, desto mera skulle man få att äta och dricka under det kommande året, enligt gammalt skrock.
På sina ställen på landsbygden lever ännu traditionen kvar, att till Luciadagen skall alla julförberedelser vara undanstökade. Då skall julmaten vara färdiglagad, julölet bryggt, julbaket avklarat och julstöket vara färdigt. Och på Luciadagen får man en liten försmak av allt det goda, som väntar när julen kommer.
För städernas husmödrar är det väl omöjligt att ha allting klart så långt före jul, de sista dagarna före dopparedagen brukar vara de mest stökiga. Men på landet, där man i allmänhet håller mer styvt pa gamla traditioner, är det många som bevarat den gamla seden.
I vilket fall som helst, i staden eller på landet Sverige runt kommer Lucia som en ljusglimt i vintermörkret, ett förebud om ljusets stora högtid.
Kajs-Mari.
Gotlänningen
Fredagen den 12 December 1952
Nr 289