Från forna tiders Gotland.

Minnen ur Gotlands historia,
antecknade af A.
Bro »Stajnkalm.»

Gotlands forntid! Mycket bar skrifvits om den, mycket torde ännn blifva skrifvet om den, ty den är rik och förtjänar blifva känd. Bland dem, som forskat däri och skrifvit därom, intager Gotlands forne biskop (superintendent), den lärde och snillrike Jöran Wallin, ett utmärkt rum. Uti en af hans uppsatser, på latin »de etymo Calmar» (om härledningen af namnet Kalmar) af år 1749 omnämner han ock ett par märkliga gotländska forngrafvar. Wi anföra här hans ord i öfversättning:
»Kalm kallas än i dag af gotländingarne, liksom tvifvelsutan af alla de gamle götarne, en stor grafhög ansenligare än andra, den förvånansvärda bygnadens bas ringformigt stäld, uppstigande i höjden genom med stor möda sammanförda stenlager, det ena på det andsa, i i skapnad af en kon eller pyramid. I flertal »Kalmar» Detta ord bar hvarken Werelius i registret) eller Spegel i ordboken. Af danskarna kallas den »Dyss», af skåningarna» Kuml, af preussarne »Kubl.» Det starkaste bevis för att denna stad är anlagd af götarne, men ej af andra. Tyå minnesvärda kullar eller ättehögar af detta slag fionas på Gotland. Den ena i Bro socken, en tredjedels mil från staden Visby mot norr,*) hvars genomskärning i midten utgör 80 fot, 40 våra steg eller alnar; spateen och alla de öfversta stenlagren hade skattsökares rofgiriga bänder nedkastat, Invånarne veta ej annat namn på den än »Kalmen»; men att en märkelig kämpe här är jordad, visar, utom annat, en inskrift med något större runor vid ättehögens vänstra sida i själfva hårda klippan förbi hvilken allmänna landsvägen går.
Den andra är nära hamnen Gransviken (Gands- eller Gans-viken) i Gröttlingbo socken, ej långt från stranden, oskadad och alldeles orörd. Den fyller åskådarens ögon med förundran, ty jorden lär knappast hafva många dess likar» så långt Wallin.
I sammanhang med det redan anförda vilja vi här intaga följande ur fornforskaron Hilfelings resejournal öfver hans antikvariska resa på Gotland 1799, 1801:
Wid Bro nära landsvägen från Wisby förmenes vara en Gotlands Höfdings grafvård, som nämnes: Baldur i Bro, hvars omkréls är nära 200 alnar, nu mycket raserad så att höjden ej kan uppgifvas.
På släta berghällen midt emot där landsvägen går skönjes ännu med möda de bekanta runorna: »eso, lang. ok. uko: braid. findis, skato. mino»
(lång som ett par tömmar, bred som ett ok finnes min skatt)
På ett annat ställo säger Hilfeling att »det var omöjligt att finna dessa runor, emedan de voro mycket öfverhöljda med grus och stället ej kunde precis uppgifvas,» hvaraf framgår att han aldrig sett och läst inskriften, utan afskrifvit runorna efter Strelov, som uppgifver att det varit en fader, som låtit rista dem efter sin son, som ban i inskriften kallar sin skatt. Då Strelov tillika berättar alt fadren var från Hejdebys i Kräklingbo (gården närmast Torsburg) samt att sonen hetat Tore och varit anförare för de gutar, som genom lott uttagits att draga bort ur landet, men vägrat och uppfört befästniogarna på Torsburg för att där hafva ett starkt fäste, då visar Strelov tydligen att han, här liksom på många andra ställen i sina historiska uppgifter om medeltiden, diktar och ljuger. På den tid eller de tider då Torsburgs urgamla ofantliga murar uppfördes, var runristning och runkunskap en ännu okänd vetenskap i Norden. Därtill förråda formerna på somliga af runorna (en är t. o. m. punkterad) samt punkterna mellan orden, att inskriften ej bör till den äldre medeltiden. Om inskriften funnits och varit sådan som Strelov uppgifver, kan den knappast varit äldre men väl yngre än 1200-talet. Hade den afsett att bevara minnet af en älskad son och hade den ristats på fadrens begäran, så hade nog runskriften anfört sonens och fadrens namn.
Den inskrift, som Wallin såg i klippan vid ättehögen »Bro Stajnkalm» och den, son Strelov anfört, hafva nog icke varit en och samma, utan två på olika ställen, kanske en i Bro och en i Kräklingbo.
Att Wallin baft säker kunskap om tillvaron af den förra blir tydligt af hvad han sagt i sin latinska uppsats. Skada att han med sin varma kärlek för Gotland och dess forntid ej haft tid och tillfälle att granska och afskrifva den. Kanhända var han ej runolog.
Om den märkliga grafhögen vid Gansviken i Grötlingbo, som han omnämner i samma uppsats, förekommer uti Witterhete- Historie- och Antikviteta-Akademiens handlingar (Tom, XIII, sid. 266) följande:
»Midt för Garns hamn är en märklig stor ättehög, kallad Angantyrs hög, af stora kullerstenar hopkastad och i omkrets omkring 113 alnar med en lagd stenring rundt omkring. Där bredvid äro 2:ne mindre högår och några ätteplatser. I Angantyrs hög är funnet ett litet kopparsvärd.»
Wallin håller det sannolikt att den berömda striden på Samsö, där Hjalmar och Orvar Odd kämpade mot Angantyr och dess bröder, varit här. Uti 2:dra delen (sid. 103) af »Gothlandska Samlingar» säger Wallin: »Här stå ock Högarna qvar, men på Sameö mellan Seland och Jutland wet Wolf inga af. Tyckes utom dess hafva varit en temmelig lång och onödig krok att resa ifrån Upsala til Samsö i Danmark, enkom at slåss om Bruden, der de likwäl kunnat få närmare Ö att försöka sin lycka och krafter på.»

*) Registret till den af honom utgifna Hervorasagan.
**) Rätteligen nordost från Wisby och på 3/4 á en mils afståond från staden.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 December 1898
N:r 190

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *