En sammanfattning och en återblick.
Som vi i vårt föreg. nummer meddelade, öfverlämnades målet ang. rånet å Fårö vid den i tisdags hållna ransaknvingen slutligen af alla parter till rättens pröfning. Det har varit ett osedvanligt långt och för våra förbållanden rätt uppseendeväckande mål, men den förra egenskapen har ej förmått slappa allmänhetens intresse för de mången gång långvariga och ofta föga intressanta förhören. Tvärtom har länsfängelsets domsal vid alla ransakningarna varit fullsatt af tåligt lyssnande åhörare, af hvilka många bevisligen rest långa vägar endast för att åhöra rättens förbandlingar i målet.
Nu då målet går till sitt afgörande torde en sammanfattande återblick på hvad vid ransakningarna förekommit ej sakna sjtlt: intresse.
Som våra läsare måhända minnas, inträffade det brott, hvarom här är fråga, natten till lördagen 8 Januari i år. Under lördagen, söndagen och måndagen hado man ej minsta spaning på föröfvaren af rånet, men på tisdagen 11 Jan. anhölls å Adelsgatan här i Visby handl. Esra Södergren såsom skäligen misstänkt att vara rånaren. Han nekade naturligtvis för brottet, nu såväl som framgent, Men efter ett synnerligen långt och skarpt polisförhör — den hetaste af alla ransakningarna — samt sedan han under polisbevakning. återförts tll platsen för brottets begående och där ånyo underkastate förhör, blef Södergren förklarad häktad och införpassad till länsfängelset.
Och nu började de många ransakningarnas långa rad — de äro ej mindre än 17 till antalet. Första ransakningen hölla torsdagen den 21 Januari, och leddes denna liksom de flesta sedermera af häradshöfding Nordenström. Då upprepade försök att få den häktade att bekänna visade sig fruktlösa, måste man se till att framdraga alla de bevis som kunde finnas på hans brottslighet.
Det gälde då först och främst att finna direkta bevis för, att 9. vistats på platsen för rånet vid tiden för dess begående.
Sådana funnos väl ej, men indicierma därför voro flera. Så hade S. på kvällen för rånet följt med en person från sin fadors bostad, lämnat denna person vid en genväg till Butlex och af samma person blifvit sedd, gående i fortsatt riktning och ej hemåt, såsom han själf uppgifvit sig skola göra. En annan person hade på tid, som måste anses ha varit efter rånets begående, sett S. komma gående från Butlex hållet och hemåt, Detta allt har bestridts af S. ända till femtonde ransakningen, då han tillstod, att han varit vid det andra vittnets bostad på morgonen i fråga. Om den nattliga promenadens syfte har han haft sväfvande och hvarandra motsägande uppgifter.
Härtill kommo under rättegångens lopp följande för den häktade mycket graverande omständigheter:
S. hade hos en smed bestält tvenne dyrkar, med uppgift att dessa skulle användas till dörrar i hans fars bostad, Dessa ha sedan befunnits användbara i dörrarna till den rånades bostad. Han hade lånat borr och sticksåg för uppgifna ändamål. Sedermera visade det sig, att ena dörren till den rånades rum blifvit genomborrad och en bit ur densamma utsågad med sticksåg, samt att den af S. lånade borren var den enda som precis passade i borrhålen å Berggrens dörr. Sammalunda visade det sig, att några på S:s ena hand upptäckta skråmor noggrant passade in efter kantigheter i det genom borrning uppkomna bålet i dörren, ehuru S. sade sig ha fått skråmorna på annat håll. Vid en promenad om natten, då rånet skedde, hade S. medfört en kappsäck (eller nattsäck).
I denna sade sig S. ha haft konjak, men vid anstäld undersökning har en S. tillhörig kappsäck befunnits vara genomdränkt med fotogén och inuti full af stearinfläckar. Sammanställes detta med den omständigheten, att man dagen efter rånet invid Berggrens bostad funnit en butelj med fotogén och att i rummet där rånet skedde, likasom ock i den rånades säng, funnos talrika stearinfläckar, är äfven detta ett bevis, om ock indirekt, mot den häktade, Till bans förmån talar ej heller, att, då rånet begicka och Berggrens penningar försvunno, äfven en af hans fader utstäld revers försvann, under det midre dylika papper funnos kvar.
Kommer så frågan om penningarna och den därmed sammanhängande frågan om 8:s affärsställning. Som bekant har man funnit, att S. strax efter eller vid tiden för rånet haft 28 etthundrakronesedlar, alla utgifna-af riksbanken. Men likaledes är det med ganska stor visshet utrönt, att Berggren sällan eller aldrig hade sina penningar i mindro sedlar oller i metall utan i regel tillväxlade sig 100-kronesedlar, liksom det ock är upplyst, att pensionen till Berggren nästan utan undantag utbetalats i 100-krone-sedlar utgifna af riksbanken. Nu återstod det för den häktade dels att redogöra för, hur han råkat få sina penningar in växlade så, att han — i fullkomlig likhet med den man, som han misstänktes ha rånat — hade deom i riksbankssedlar af 100-kronors-valör, dels ock framför allt att bevisa, att han på ärligt sätt fått de penningar han vid häktandet innehade. Med den första punkten har han redt sig tämligen slätt, med den senare om möjligt än sämre. Så har han sagt, att han dels hos ej namngifna personer å Fårö, dels i Visby tillväxlat sig sedlarne och visat sig ha mycket svagt minne af när och hvar så skett, Sedermera och under en af de sista ransakningarna kom den öfverraskande underrättelsen från svaranden, att han vid ett besök i Stockholm hösten 1897 på en gång i en bankinrättning (dock ej i riksbanken, där sedlar af här ifrågavarande slag väliregel erhållas) tillväxlat sig de flesta sedlarne. Uppgifterna om denna resa äro dock så sväfvande och ovissa, att den snarare torde få anses som en dikt än som verklighet.
Nu gälde det att reda den andra, ej minst kinkiga punkten — affärerna, för att få klart, om S. verkligen på sin handelsrörelse, qvilken ej pågått fullt ett års tid, då häktningen skedde, kunde ha förtjänat de penningar han innehade, Allt visade sig dock tala mot ett sådant antagande, Skaror af vittnen intygade, att affåren gått dåligt och varit fåtaligt besökt. Då hänvisade S. till sina spanmålsaffärer — där hade han förtjänt sina penningar, Men nej, äfven här mötte vittnen, — personer som gjort spanmålsaffärer med svar. — och intygade, att han] snarare förlorat än vunnit på denna affär. Då gick man till den bäktades affärsböcker för att där söka utredningen och fann — att ingen bokföring ägt rum mera än under företa tiden. Och redan af denna syntes det, att inkomsterna varit små och åtminstone för ringa att kunna uppgå till 2,700 kr. ren vinst vid tiden för S:s häktande. Och trota svar:s ifriga försök att uppbringa kreditsidan — till högsta möjliga belopp, blef dock slutet det, att hans affär befans ha gått med en förlust på omkr. 3,000 kr., lågt räknadt.
Men man fann äfven något mera under granskningen af S:s böcker. Där funnos mystiska anteckningar i kladden om konjak o. d., och då svar. ansattes om betydelsen af dessa anteckningar, bekändo han öppet, att han idkat olaglig bandel med spirituosa. Äfven o!aga handel med sprängämnen misstänkes han ha gjort sig skyldig till.
Dessa äro — i korta drag och ur minnet af oss nedskrifna — de omständigheter och indicier som under ransakningarna framkommo och som kunna anses komma att ha mera direkt inverkan på på målets utgång.
Åtskilliga andra, ej mindre för svar. genanta saker framkommo dessutom. Så bar af flera vittnen berättats, hurusom S. vid upprepade tillfällen och med olika personer samtslat om fyrmästare Berggren, hans penningar eto., och främst bland alla vittnesmålen i den punkten kommer då det af Mårten Broman vid sista ransakningstillfället afgifna, hvilket ej af S. direkt bestreds och som med all önskvärd tydlighet pekar hän på att han — om han ock ej skulle ha begått rånet — dock varit synnerligen lifligt betänkt på att söka tillägna sig den gamles penningar, naturligtvis med iakttagande af största möjliga försiktighet för upptäckts undvikande.
Biomständigheter äro ju bl. a. den mycket omtalade mask- historien, hvilken torde ha saknat all grund, upptäckten af fotspåren vid träsket i närheten af Butlex o. s. v. Sitt intresse kan ju meddelandet om 8:s förehafvanden här i staden natten före häktandet ha, i det åtskilligt däri synes tyda på, att han ämnat försvinna med båten från Gotland för att sätta sig i säkerhet, men att detta af en eller annan orsak blifvit om intet.
I målet har endast ett vittne, ogifta Maria Broman, varit ti!l S:s förmån. Hon har nämligen intygat och vid ett annat tillfälle ytterligare bokräftat, att hon en afton i November inne i S:s butikskontor sett denne inneba en större sedelbundt, hvars format låtit förmoda, att det varit större, t. ex. 100-kronesedlar. Värdet af detta vittnesmål förringas dock genom åtskilliga omständigheter, för hvilka det torde vara onödigt att här åter närmare redogöra.
Slutligen har det under målets handläggning utrönts, att S. gjort sig skyldig till första — resan stöld från handl. M. Arweson å Slite, där han en tid vistad s för att lära sig handelsyrket.
Om målets handläggning och det sätt, hvarpå det från åklagaro-sidan blifvit skött, är intet annat än godt att säga. Det har skett med kraft och god urskiljning — och — åkl., kronolänsman Jacobson, har ej skytt någon möda för att få saken utredd. Att målet dragit så långt ut på tiden är ej hans fel och ingen annans heller, utan har detta helt enkelt varit en följd af omständigheterna.
I fråga om vittnesmålen kan sägas, att de väl harmoniorat med hvarandra och att ingen anledning finnes att antaga, att ej allt som kunnat framkomma på den vägen äfven framkommit. — Skiljaktigheten mellan Adolf Karlströms och Mårten Bromans vittnesmåliden föga viktiga mask- historien förblef outredd och torde få anses bero på antingen glömska hos endera vittnet eller af ömsesidig missuppfattning.
Strax innan målet nådde sin afslutning afled som bekant offret för våldsgärningen, dock ej till följd af det honom vid rånet öfvergångna våldet.
Hvad den häktade angår kan man gärna säga, att han är en intressant personlighet. Med ett sympatiskt, förtroendeingifvande utseende, förenar han ett vinnande, om god uppfostran vittnande sätt, Han är intelligent, besitter — då han vill och anser sig behöfva använda det — ett briljant minne och har ovanligt lätt att uttrycka sig, formfulländadt och sakligt. Hans vaksamhet och förmåga att reda sig ur en tillfällig svårighet t. ex. vid ett korsförhör voro beundransvärda. Och dessa förmåner sökte han äfven vid ett och annat tillfälle på ett synnerligen förslaget sätt anväada för att förvilla vittnen och blanda bort korten i några för honom obehaglig poäng af förhöret. I jämnhöjd med hans själskrafter ha hans fysiska krafter stått. Den långa fängelsetiden har ej lämnat det ringaste yttre spår eftor sig — han ser tvärtom nu efter 11 månaders vistelse inom fängelsemurarne friskare och starkare ut än vid första ransakningen. Och ej en enda gång under de ofta många timmar långa ransakningarna, då han naturligtvis hela tiden varit stående, bar han visat tecken till trötthet.
Han har hela tiden varit vid godt mod och aldrig tviflat på en för honom gynsam utgång af målet, hvarpå bästa beviset ligger i hans anbållan vid målets ötverlämnande i tisdags att få — bli försatt på fri fot.
Att kostnaderna i ett så pass vidtomfattande mål som detta ej skolå vara små, är naturligt Så har ju ett femtiotal vittnen blifvit hörda, af hvilka de flesta varit bosatta å Fårö och sålunda haft rätt att åtnjuta kostpengar och resekostnadsersättning för tre dagar hvargång de instält sig. Också uppgå summan afsutafstatsverket förskjutna vittne?
löner till i det närmaste 1,000 kr. Förnämdens och länsmännens resor till un??tima ting ha under den hittills gångn delen af året inallas utbetalts kr. 1,865:20. Häri ingå visserligen kostnader för reser m. m till älfven andra ransakningar, mon största anparten af summan har dock utgått i kostnader för detta måls handläggning. Lägges bärtill kostnaden för obduktionen å fyrmästare Berggren kr, 74:25, så bar väl målet i rundt tal kostat statsverket omkr, 2,500 kr. eller i det närmaste lika stor summa som Södergren antages ha tillägnat sig vid rånet.
På denna punkt står nu målet, då rätten i morgon middag går till doms i detsamma, hvarmed det dock troligen ej blir utageradt, enär antagligt är att hvilkendera parten som blir den vinnande, den andra alltid går till högre rätt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 December 1898
N:r 190