I vårt senaste lördagsnummer fäste vi med några ord våra läsares uppmärksamhet på den fara för Gotlands sent om sider förvärfvade likställighet med fastlandet i fråga om värnpliktens fullgörande, som hotade genom k. m:ts under onsdagen till riksdagen aflämnade proposition med förslag till lag angående ’ändrad lydelse af vissa stadganden i värnpliktslagen. Vår kännedom om innebörden af sagda förslag inskränkte sig då till hvad som kunde inhämtas af en kortfattad tidningsnotis, och vid sådant förhållande kunde vi svårligen utförligare än som skedde uppehålla oss vid det planlagda attentatet mot öns militära likställighet. Sedan dess har emellertid den kungl. propositionen kommit oss till handa — dess hufvudsakliga innehåll återfinnes på annat ställe i tidningen — och vi tillåta oss därför nu att upptaga frågan till förnyad, mera ingående behandling.
Af det framlagda lagförslaget framgår, såsom våra läsare behagade finna, att den undantagslagstiftning rörande värnpliktens fullgörande af invånarne i Gotlands län hvarifrån, efter upprepade framställningar af länets riksdagemän, befrielse ändtligen ernåddes vid 1892 års urtima riksdag, då äfven de gotländske riksdagsmännens röstar ansågos värdefulla för genomdrifvande af urtima besluten, nu skall komma till heders igen.
De gotländska sjömännen skulle icke längre få såsom andra svenske sjömän vapenöfvas vid flottan, hvarigenom dem varit förunnad förmånen att på ett år fullgöra sina nittio dagars vapenöfning, utan skulle de tillhöra hären, antagligen Gotlands infanteriregemente.
Andra uppbådet i Gotlands län, 29 32-åringarne — skulle, såsom nu är lag för 1:a uppbådet, 21—28-åringarne, kunna till tjänstgöring af konungen uppkallas, utan iakttagande af att konungen dessförinnan låtit efter statsrådets hörande utfärda rikedagskallelse, i det fall att riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträder, hvilket stadgande likväl fortfarande skulle gälla för 2:a uppbådet å fastlandet.
Landstormen, 33- till 40-åringar, hvilken på fastlandet endast under krig får uppkallas, skulle i Gotlands län kunna uppkallas äfven vid fara för krig.
När är fara för krig?
Exempelvis då de europeiska stormakterna, såsom just nu är förhållandet, med bepansrade näfvar söka gent emot hvarandra tillfredsställa sin lystnad efter begärliga områden vid de ostasiatiska farvattnen.
Om förenämda lagförslag af riksdagen bifalles, så skulle konungen alltså vara i sin goda rätt att under sådana förbållanden för bevarande af de förenade rikenas neutralitet och på det att innebyggarne i de bägge förenade rikena, Gotlands län allenast undantaget, må kunna i lugn och ro hängifva sig åt Faina fredliga sysselsättningar, till vapentjänst uppkalla alla bevärings- och landstormsmän i Gotlands län, alltså alla som. äro emellan 21 och 41 år, de må nu vara aldrig så väl behöfliga för vårbruket eller andra lika viktiga privata värf.
Huru långvarig en sådan tjänstgöring kan blifva, änskönt landet i öfrigt lefver i djupaste fred och i godt förhållande till de särskilda stridande makterna, beror uteslutande af konungens bepröfvande.
Vår nuvarande konung har haft rådgifvare, som ansett, att en förläggning af trupper från fastlandet till Gotland icke ens kan vid ett möjligt krigsutbrott ifrågasättas i anseende till ringheten af fastlandeta försvarskrafter och enär skyddandet af Gotland icke kan tillmätas någon synnerlig stor vigt.
Må våra riksdagsmän se upp!
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 Mars 1898
N:r 49