Det var skolpojkarnes stora nyhet för dagen, när de i går kommo hem vid middagsrasten:
— Vet mamma, det har kommit zigenare till stan; och dom bor i ett tält ute på byrummet, der dom brukar ha karusell, och så ä dom svarta och ligger på halm med stora öronringar och en vagn och eld på bara marken och allting, vet mamma!
Vi hade också sett dem på middagen, och beslöto oss för att göra herrskapet en visit för att se huru de togo sig ut och hur de hade det.
Ute på östra byrummet hade de, som sagdt, slagit upp sitt hus — ett litet smutsgrått tält, icke olikt en lappkåta, när man såg det på afstånd. Ur öppningen i tälttaket steg en blå rök som ur en skorsten och nere vid marken stucko klackarne af ett par väldiga storstöflar fram undan tältduken.
— Måtte vara ena bjässar till zigenare det här, tänkte jag. Eljes bruka de ha så små fötter. Jag upptäckte sedermera att det var en helt vanlig gotlandssork som låg och visade sina fortkomstledamöter genom tältduken, medan han pratade med far själf.
Då jag kom till tältet var det omringadt af en hel lifvakt af skolpojkar, som tillfredsstälde sin okynneslusta med att »hyfva» snöbollar in genom remnorna i tältduken. De fingo hållas en stund. Men rätt hvad det var, hördes en kraftig stämma på äkta högsvenska utropa:
— F—n anamma er, pojkrackare!
Och ut kom en mörkhyad, svarthårig och svartskäggig zigenare med en stor påk i banden och började valsa bland pojkarne, som hurrande och skrikande skringrades åt alla håll.
— Pojkar äro lymlar, komma hvart katten man vill — sade den mörkhyade mannen, när han småleende återvände från bataljen med pojkarne.
— Jaa, bekräftade vi, och kröpo in med honom i tältet, der redan ett par personer, bl. a. han med stöflarne, befunno sig.
Det såg riktigt hemtrefligt ut derinne, Midt på goifvet sprakade en munter långvedsbrasa ’ och vid den sträckte nu zigenaren åter ut sig med flegmatiskt välbehag. Vid tältets ena sida stod en forvagn och i den lågo några bolstrar och en del husgeråd. En gryta samt andra kärl stodo bredvid på marken.
— Var så god och sitt! — uppmanade han på ren vacker svenska.
-— Tack, men jag står helst, sade jag. Men då jag såg att halmen var alldeles ren, åtlydde jag hans inbjudan, men satte mig i »lä» om elden, med påföljd att jag fick en välsignad syndaflod af aska och rök i ögonen. Då flyttade jag mig och började språka med min värd.
Han var en gemytlig karl och hade godt reda på sig. Han hade rest mycket, förstås, Detta egendomliga vandringsfolk har ju till sin lifsuppgift att flacka omkring öfver allt. Han hade, sade han, varit i alla svenska städer — från Ystad till Haparanda.
— Visby är den enda svenska stad jag aldrig varit i. Men nu har jag varit der också — sade han.
— Har ni inte varit på andra platser också?
— Hur menar herrn?
— Om ni bar varit i andra länder.
Han smålog.
— Jo, det kan herrn fråga. I Norge, Danmark, Finland och Ryssland har jag varit — ja t. o. m, vid Nordkap. Härifrån taga vi vägen till Danmark och sedan kanske till Spanien.
— Hvarifrån kommer ni senast?
— Från Stockholm, Förbaskadt treflig stad! Godt om vackra flickor och hyggliga menniskor för öfrigt, tillade han. Förut i vinter ha vi varit i Norrland. Der hade vi en hundvinter. Men vi redde oss godt. Man fryser inte i sådana här hus — och han såg sig så stolt om i sitt torftiga tält.
— Hvad ämnar ni göra här?
— Jag tänker köpa gotländska rusg och sälja dem på fastlandet.
Visby tycktes ha slagit an på honom.
Särskildt var han nyfiken att få reda på sammanhanget med »den der flickan», som blef inmurad i ett torn.
— Hon måtte ha varit en dålig menniska, som ville förråda sitt land, sade han. Men — tillade han tankfullt det var väl för pengars skull, och då så … Ty för pecgar kan man göra hvad som helst.
Jag såg mig nu omkring och saknade de för zigenare obligatoriska barnungarne, och af fruntimmer syntes intet.
— Är ni ensam här? sporde jag.
— Nej, vi äro tre stycken, min hustru och hennes syster och jag.
I det samma lyftes tältduken, och in kom, på alla fyra, en ung, mörklockig, mörkögd zigenarflicka och lade ett paket med fisk invid tältväggen i halmen samt började maka om eldens bränder.
Tältet var nu fullt af pojkar. Men hon dref dem alla ut. En del lyddé motvilligt. Då blixtrade de nattsvarta ögonen.
— Gå, säger jag, annars…
Då fingo pojkarne fötter under sig, Hon var visst ej att leka med, den sköna.
— Hon kan spå också — upplyste han med stöflarne, hvilken tycktes hafva kommit på god fot med och syntes trifvas godt bos zigenarfamiljen.
-— Jaså, kan ni spå, min fina vän, sa” jag, liksom Janne Nordström, han som var »ka tjänare», ni vet.
— Ja, vill ni bli spådd?
— Ja, kyss till. Hvad kostar det?
— Femtio öre.
Hon kom bort till mig och tog min hand oeh började mumla något på sitt folks tungomål. Men så tystnade hon.
— Ni få gå ut allesammans, sade hon till de innevarande, och de gingo alla, utom »romano» själf.
Men i en tältspringa såg jag en solvarg stå och grina nyfiket under hela spådomsakten.
Den, akten nämligen, var kort men intressant och värd sina femtio öre.
Hon betraktade noga handens linier, såg mig rätt i ögonen. Men då såg jag i backen. Gud, hvilka ögon bon hadel Och så bade hon en snäcka, som hon först blåste i själf och sedan lät mig blåsa i ockeå. Då blåste hon bort alla djädrigheter, som kunde hända mig, sa hon.
Hvad sade hon mer?
Jo, pytt, fiek ni vetat! Det törs jag inte tala om för den sköna mörkögda fliekans skull, hon förbjöd mig det, så visst som jag ville att spådomen. skulle slå in. Och det vill jag. Ty gör den det, då är det icke värdt att någon kommer och säger »stackare» åt mig mora, så mycket kan jag säga.
Sedan jag väl blifvit spådd, gaf jag mig af och hade kommit ungefär tjugo steg från tältet, då jag hörde någon ropa mitt namn. Jag vände mig om, och ut kom zigenarfar själf igvildaste fyrsprång och med hatten i hand.
— Du är ju tidningsman, hör jag — sade han.
— Nej, hvem har sagt det?
— De, som voro inne i tältet sade det allihop.
Anfäkta det! Och jag som kommit så i »djupaste inkognito» som det heter.
Nå, ja, nu hjälpte det ej att neka.
— Nå, än sedan? sade jag derför.
Han kröp så förtroligt nära intill mig och hviskade:
— Du förstår, min herre! En liten rad i din tidning gör mycket. Vill du ge mig det?
— Ja, det var för att skrifva om er, som jag kom, fast jag inte talade om ärendet.
— Tack, då är det godt. Kom igen, när min hustru är hemma. Hon skall spå dig bättre, om du inte förstod flickan.
— Ja, tack, sade jag. Bättre spådom kan jag inte begära. ’Ty den var bra, skall herrskapet tro, och ni kan gerna själfva pröfva på, och se om jag ljuger.
Det lilla nöjet är värdt femtio öre, allra helst som man på samma gång får en intressant inblick i detta sagofolks lif och vanor.
Gösta Ryd.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 April 1897
N:r 54