Om »Gotlands befolknings hörande» angående utgörandet af gotländingarnes personliga värnplikt.
3.
Det är icke längre tillbaka i tiden än år 1885, då Gotlands befolkning hördes rörande denna fråga.
Vid början af nämda års riksdag hade länets dåvarande riksdagsmän till konungen inlemnat en petition, hvaruti de dels påvisat hurusom, i följd af den åren 1810—1811 ingångna samt år 1812 till lag upphöjda beväringskonventionens beskaffenhet och det sätt, hvarpå densamma tillämpats, Gotlands beväring hvarken kommit i åtnjutande af de förmåner som från det allmännas sida vid kouventionens ingående utlofvats eller samma skydd af lag och rätt, som beväringen i rikets öfriga delar, och dels äfven anhållit om rättelse i dessa skriande missförhållanden, och sådant allra helst genom Gotlands inordnande under den allmänna beväringslagens stadganden.
Samma års riksdag hade efter heta strider och i sammanhang med sitt beslut om 30 procents afskrifning å grundskatter och indelningsverk utsträckt beväringens å fastlandet fredsöfningar från 30 till 42 dagar, fördelade på två år, och fastslagit årsklasserna i beväringen till sex och i landsstormen likaledes till sex. Någon ändring i gotländingarnes värnplikt till likställighet med fastlandets ansågs vid nämda riksdag icke böra vidtagas, eftersom någon större utsträckning af den allmänna värneplikten då icke kunnat bestämmas.
Innan riksdagens slut blef det genom enskilda meddelanden kunnigt, hvad afseende krigsministern — då general Axel Ryding — ansett kunna fästas vid riksriksdagsmännens förenämnda petition.
Den »principielas likställighet, som: krigsministern ansåg sig kunna förorda, mynnade ut i 54 dagars fredsöfringar, fördelade på tre år, tolf årsklasser i beväringen, räknade från det nittonde året, samt åtta årsklasser i landsstormen.
Dessa meddelanden bekräftades sedermera af det officiela förslaget, som hitkom i slutet af Augusti, och som var åtföljdt af, en officiel skrifvelse från krigsministern, innefattande en del motiv för förslaget, hvaribland ock förekom, att den fulla likställigheten icke kunnat förordas, särskildt af den anledningen, att riksdagen icke skulle vara hågad att anvisa nödiga medel till någon särskild stamtrupp åt Gotlands beväring. Men nämda skrif velse innehöll ock något annat, som var af särdeles märklig beskaffenhet, nämligen ett meddelande om, att de gotländska beväringsskyldige, för den händelse gotländingane icke ville acceptera ofvannämda på milissystemets grunder bygda förslag, äfven i fredstid skulle komma att samöfvas med de stamtruppdelar på fastlandet, till hvilka de vid en mobilisering komme att böra. Gotlands beväring såsom särskild kår skulle i så fall upphöra, och några förråd af vapen, ammunition eller beklädnad skulle icke vidare till Gotland förläggas.
Alltså: om landets innebyggare dristade sig att i fråga om sin värnplikts fullgörande göra anspråk på likställighet med fastlandets befolkning, så skulle Gotland blottas på allt försvar.
Kan detta hafva varit krigsministerns verkliga mening?
Det är väl bekant, att icke någon del af Sveriges rike under den mer än åttioåriga fred, vårt folk fått åtnjuta, varit så nära att indragas i krigsäfventyr som Gotland, hvars hamnar ådraga sig hvarje i Östersjön krigförande makts lystnad. Vi minnas hur det var under vestmakternas krig med Ryssland åren 1854—1855, och faran måste hafva varit öfverbängande jämväl år 1885.
Då ansåg sig statsrådet Ryding, liksom öfriga medlemmar af konseljen, föranlåten tillstyrka konungen, dels att lyfta det kreditiv riksdagen anvisat för det fall att landet är hotadt och använda en större del deraf till Fårösunds befästande, och dels äfven att utfärda den genom konungens befallningshafvandes kungörelse den 18 April meddelade generalordern derom att Gotlands beväring skulle lyssna till vissa klockringningssignaler för att inom tjugofyra timmar samlas vid sina mönstringsplatser och sättas på fältfot. Och samma år kommer samme krigsminister och ordar om att Gotland, som den ena krigsministern efter den andra inför konung och riksdag utpekar såsom en alldeles särskildt hotad punkt, eventuelt skulle blottas på allt försvar!
Ingen krigsminister och ingen regering skulle våga taga på sitt ansvar att tillstyrka ett sådant steg.
Stadsrådet Ryding har icke heller veterligen dristat sig att framställa ens möjligheten af en sådan åtgärd för konungen och icke heller för riksdagen, hvarest kritiken nog skulle hafva efter förtjänst behandlat en sådan anvisning, äfven om Gotlandsbänkens innehafvare skulle hafva varit döfstumma, men genom sin förenämnda skrifvelse hav krigsministern i för honom behaglig tid ansett sig kunna framslunga densamma till beaktande af Gotlands intet försåt från detta håll anande befolkning och de kommunalombud, som enligt den vedertagna formen för nämda befolknings hörande skulle yttra sig öfver hans ofyannämda s.k. principiela likställighetsförslag.
Kan emellertid någon lugnt tänkande menniska ännu tro, att nämda krigsministers manöver varit någonting annat än ett hänsynslöst hot af ungefär samma skrot ech korn som Rudolf Cederströms derom, att Goflands vapenföra manskap skulle »i krig utgå och från orten på en gång med den ordinarie armén bortkommenderas», om den af honom föreslagna konventionen icke antoges?
Månne icke detta i rätta ögonblicket utsläppta hot varit en liten icke så alldeles mönstergill krigslist mot de derpå alldeles oberedda gutarna, för attaf dem frampressa medgifvande om, under då varande förhållanden, största möjliga mått af personlig värnplikt?
Om krigslisten lyckades, kunde ju krigsministern, som tilläfventyrs liksom åtskilliga andra framstående militärer saknat all tro på möjligheten för Sverige att kunna försvara Gotland, finna en åtminstone skenbar ursäkt för sin underlåtenhet att såsom stöd för Gotlands beväring påyrka den stamtrupp, som enligt den mening, hvilken proklamerades af vårt generalitet, Axel Ryding deri inräknad, är alldeles oafvisligen nödig, vare sig beväringens öfningar utgöra 30, 42, 54 eller 90 dagar.
Den från krigsministern till konungens befallningshafvande = aflåtna skrifvelse, hvari detta hot först blef synligt, var daterad den 28 Augusti 1885 och är konungens Befallningshafvandes kungörelse, som förordnar om val af kommunalombud, dagtecknad den 28 i samma månad. Den 25 derpå följande September skulle Visby stad och norra häradets ombud höras inför konungens befallningshafvande och södra häradets påföljande dag.
Den betänketid, som sålunda förunnades de i medio af September utsedde kommunalombuden att pröfva det framlagda förslaget och halten af detta hot blef alltså mycket kort, och ehuru en så högt aktad, erfaren och med fosterland och fosterbygd välmenande man som Gustaf Kolmodin icke underlät att offentligen påpeka, att hotet egentligen var af den beskaffenhet, att ingen tänkande menniska deraf borde kunna påverkas, så gjordo det likväl god effekt hos en stor del af vår beskedliga landsbefolkning, i all synnerket sedan en insändare i våra tidningar, hvilken — enligt Kolmodin — stod så högt, att han kunde titta in i landtförsvarsdepartementet och taga notis om dess verksamhet, försäkrat, att våra beväringskarlar i händelse våra kommunalombud satte sig på tvären emot krigsministerns förslag, skulle användas till Karlskronas försvar och för sådant ändamål införlifvas med Blekinge bataljon. Under de årliga vapenöfningarna i Blekinge skulle våra gossar bland de stridslystna infödingarna der få lifsfarligt smörj, det var många bekymrade mammors och pappors oförgripliga mening, från hvars ogenomträngliga pansar hvarje deremot riktadt argument tillplattadt måste studsa tillbaka.
Då jag emellertid fruktar, att jag nu alltför mycket tagit tidningens utrymme och dess läsares tålamod i anspråk, så torde jag få till ett annat tillfälle upp: skjuta med att uppfriska minnet af hvad som vidare i denna sak kan vara af uppmärksamhet förtjänt — n. b. om redaktionen anser, att sådant kan vara af något intresse för tidningens läsare.
Valman.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Mars 1897
N:r 47