Briggen Svante åter i Visby.
I början af December månad i fjor meddelade vi vår tidnings läsare i en kort notis, att Visbybriggen »Svante», fird af kapten Högstadius, hade afgått från Bremerhafen till Visby med last af koks. Och den lilla notisen lästes och glömdes. Det var ju ingenting märkvärdigt i densamma.
Men om man anat, att i och med Svantes afgång från den främmande hamnen till hemorten en kamp af allvarligaste slag med haf vet och stormen fått sin början och hade man kuon t tänka sig att denna karp mången gång var förtviflad, att såväl skepp som manskap ofta voro nära att försvinna i böljornas djup, så hade man nog lagt den lilla notisen på minnet och med spänd förväntan bidat nästa underrättelse om briggens och dess besättnings öde.
Svantes resa blef sådan som vi ofvan sagt. Om dess öden och äfventyr under. denna ofta vådliga färd, hvarom vi förut en och aunav gång lemnat korta underrättelser, vilja vi här ofter af kapten Högstadins välvilligt lemnade upplysningar meddela ett och annat.
Den 2 December 1896 lyfte Svante ankar i Bremerhafen och vände stäfven mot hommet Man var sont ute — homma var det nu vinter, vädret var ej att lita på, och man gjorde sig ombord icke några öfverdrifna förhoppningar om en allt för gynnsam resa. en man hoppades dock att åtminstone till julen, som snart var inne, kunna vara i hamn på fosterön, att få fira den glada högtiden under eget tak och bland sina anhöriga. Alla ombord voro gotländingar och alla hade de någon kär anhörig eller vän, som väntade dom hem till lugnet och friden efter mödorna på hafvet.
Början var också god och vinden förlig. Men snart slog det om. En orkanlik, våldsam storm öfverföll fartyget på höjden af Hanstholm, nordvestra Danmark. Denna orkan fortsatte sedan med oförminskad styrka till 8 December och förorsakade fartyget flera skador. Så söndersletos seglen och de våldsamt brytande sjöarne lossbröto vattenlaget och kuäckte styrbords reling med tre styttor. Vattnet inträngde i kajutan och skansen, hvilken var så svårt skadad, att manskapet skyndsamt måste tagas akterut. Läget vari sanning kritiskt. Fartyget tog in vatten, orkanen rasade och det var med möda befälhafvaren förmådde att bibehålla herraväldet öfver sitt fartyg. Men alla man gjorde sin pligt, fast beslutna att, om så skulle vara nödigt, förr följa Svante till botten än att svika. Slutligen bedarrade stormen och man fick ett jämförelsevis godt väder med sydostlig vind. Man stäfvade nu framåt med godt mod igen och stärkta af hoppet att hafva ridit ut stormen till slut.
Men så väl var det ej. Den 11 tilltog vinden åter i styrka och hade snart blåst upp till full storm igen. Sjön vräkte våldsamt och fartyget arbetade svårt i sjön. Nu bräcktes äfvon feckrån och en del segel blefvo slitna. Så fortgick det till 15. Manskapet hade då under arbetet i kölden och genom inyerkan af det öfver fartyget vräkande saltskummet fått händer och fötter uppsvä!da och ömma, något som naturligtvis i hög grad nedsatte detsammas arbetsduglighet och förorsa kade det icke ringa smärta. Men man aktade ej derpå. Vinden och sjön må vara hur hårda som helst — icke släpper en gotländsk sjöbuss taget i första hand för det; han må nu vara hur illa medfaren som helst. Och så var det äfren med Svantes dugtiga besättning.
Mellan 15 och 21 December hade man åter laber vind men då uppsted ånyo hård storm ostsydost. Fockrån som skålats, bräcktes nu åter och större delen af seglen sletos. Att i detta tillstånd hålla, sjön var omöjligt, och 22 December beslöt kapten Högstadins att söka hamn på Norges kust, till hvilken man nu drifvit upp, för att få skadorna reparerade.
Den 24 December inlopp fartyget i Sogndals hamn på Norges SJdrdstra kust. Här fingo alltså de käcka och hårdt ansträngda gotlandsbussarne = hvila ut och fira sin jul Nog saknade de, väl hemmet, men, de voro dock nöjda och glada att hafva nått hamn och; om också för en kort tid, hafva fått hvila från hafvets vedermödor och faror. I Sogndal kvarlåg Svante ända till 21 Januari i år, och fick derunder sina skador repa rerade.
Nämda dag stack man åter till sjös och hoppades man utan vidare äfventyr kunna på hemorten. Men nej. Ännu återstod det en dust med det ogunstiga hafvet och med de ogynnsamma vindarne. Svante tycktes hafva fått en gemen otur. »Lyckligtvis hade dock ej råttorna lemnat oss, utan funnos de kvar om bord och vid godt lynne», sade en man af Svautes besättning, när vi talade med honom om resan. Samma dag fartyget lyftade an kar i Sogndal fick det nämligen nordlig storm, hvilken på höjden af Lindesnäs öfvergick till ONO orkanlik storm med stark köld, så att hela fartyget på några timmar blef alldeles nedisadt — på däck var isen 11/2 fot tjock. En del af besättningen fick frostskador i händerna och ett par hade intet skinn på fingrarne utan lyste köttet rödt och bart ända till knogarne. Som nu åter ingen utsigt fanns att hålla kursen utan fartyget hotades med att ånyo blifva drifvande i Nordsjön beslöts att söka inkomma i hamn. Vinden gick snart öfver på ost och var fortfarande lika hård. Utanför Farsund, dit fartyget åter drifvit, kom lots ombord. Stormen tilltog och kursen måste åter sättas nordlig för att söka inkomma i Nordfjord, dit man äfven inkom. Vinden fortfor att vara hård ostlig och man kvarlåg i denna sista nödhamn till 24 Februari, då vinden åter var gynnsam och blåste från nordvest. Man lättade derför ankar till ännu ett försök. Och nu voro vinden och hafvet ennstiga. Resan gick lyckligt och väl öfver Nordsjön, genom Sundet och hem till Visby, dit Svante i går på morgonen anlände efter gin långa. äfventyrliga och mödosamma färd.
Det var i går 2 Mars, och samma dag i fjor anlände Svante äfven hem efter att äfven då hafva haft en mycket svår resa. Men då liksom nu slog den sig segrande igenom, och just då, när man baft minsta kopp om resans lyckliga utgång, har underrättelse ingått till redaren att Svante varit antingsn i hamn undan farorna eller ock på väg mot hemmet med förlig vind.
Sista delen af resan gynnades, som sagdt, af godt väder och förlig vind. Något dimma hade man, men at is sytes intet.
Under uppehållet i Norge afmönstrade 4 af Svantes besättningskarlar, alla gotländingar, och i deras ställe påmönstrades fyra nor-ke »gutter».
Och nu ligger Svante i vår yttre hamn och lossar sin last. Det är lugnt och tryggt derinne. Och när våren kommer och Svante får sina ännu befintliga skador reparerade, sticker den väl åter sin bepröfvade stäf ut i sa’tskummet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Mars 1897
N:r 34