Som en sådan kan man med fog beteckna den gamla postångaren Sofia, hvilken nu på grundet utanför Söderarm möjligen för alltid slutat sina färder. Näst Vega och Fram torde intet »nu lefvande» fartyg ha bakom sig en så ärorik historia som den lilla järnångaren Sofia, Den bygdes ursprungligen af kapten Carlsund i Motala för vinterpostföring mellan Ystad och Stralsund och förseddes med en maskin af cirka 60 nästkrafter. När Nordenskiöld 1868 framlade sitt förslag att försöka under hösten med ångfartyg framtränga mot polen, utlånades den lilla Sofia — 40 m. lång, 7 m. bred, 2,5 m. djup — af staten till detta företag, och gjorge i Augusti, September och Oktober 1868 sin ryktbara kryssning i farvattnen norr om 809 n. br. Det var också från henne de djuplodningar här utfördes, genom hvilka man fick den första kännedomen om det väldiga hafsdjup, som går fram mellan Grönland och Spetsbergen norrut och hvars fortsättning först Frams färd mer än 25 år senare skulle låta oss få ytterligare kunskap om.
Den 19 Sept. 1868 nådde »Sofia» 81′ 42′ n. br. och fartygets befälbafvare F. W. von Otter kunde från sitt däck konstatera, att »Sofia» härmed nått närmare polen än något annat fartyg. Vid ett ännu senare i början af Oktober gjordt försök att framtränga norrut slungades ångaren 4 Okt. under en häftig storm på ett isberg, en svår läcka uppstod och endast genom att anstränga sig till det yttersta Jyckades expeditionen rädda sig till Spetsbergen.
Efter att i början at Dec. 1878 ha återkommit till Karlskrona återtog »Sofia» sina färder som postbåt på Östersjön der hon varj med om många äfventyr. Det mest, hotande var, då hon en gång 1876 strandade utanför Oskarshamn och såsom vrak öfvergafs af sin besättning. JLotsad af sjögång och storm tog hon sig dock själf af grundet och dref, tack vare sina vattentäta skott, sin kapten till mötes, då han farit ut för att kasta en sista blick på sitt gamla fartyg.
Sina kanske ärorikaste dagar upplefde »Sofia» dock, då hon 1883 förde den andra Dicksonska expeditionen öfver till Grönland och välbehållen åter efter många vådor. På denna expedition gick Nordenskiöld med det lilla fartyget öfver Atlanten, vidare för första gången med en ångbåt in i de fjordar och sund, på hvilka Grönlands sydkust är så rik, derefter utmed vestkusten in i den långa, trånga, af eskimåerna så fruktade Aulaksivikfjorden, hvarifrån vandringen på inlandsisen företogs. Vid utgående ur denna fjord var också »Sofia» nära sin undergång, då den i kapp med de isberg, som från glaciererna förts ut i fjorden, formligen kastades genom dess smalaste del. Sedan gick den under A. G. Nathorst till Kap York till de trakter, som sedan blifvit så ofta omtalade under Pearys och Björlings färder. Från dessa ingalunda ofarliga farvatten återvände hon lyckligt, hemtade Nordenskiöld och lyckades ånyo under hans ledning i ett företag, som under 300 år gång på gång misslyckats. På hemvägen gick nämligen expeditionen in till Grönlands ostkust vid Kung Oskars hamn, dit icke något fartyg under nyare tid lyckats komma, Ytterligt nära var det på grund af en svår ispressning, att dst blifvit »Sofias» sista resa, men än en gång kom hon igenom och bröt i dubbel måtto isen, ty genom hennes färd blef det uppenbart, att man på senhösten kunde nå in till ostkusten. Danmark har nu också anlagt en koloni der, och hvar höst gå fartyg in.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 Januari 1897
N:r 5