Jultomtefesten

i går afton å stadshotellet var icke så talrikt besökt som eljes plägat vara fallet, på grund af flere samtidigt i staden hållna bjudningar. Emellertid hade en ansenlig barnskara infunnit sig med sina föräldrar och anhöriga, och strax efter kl. 6 intågade under musik årets »tomtar», 10 flickor och 13 gossar, samt togo med sina mödrar plats på båda sidor om den ståtliga, ljusstrålande julgranen. Barnen voro då iklädda från topp till tå de nya kläder, som sällskapet skänkt dem.
Ordföranden, borgmästare Een, hälsade de små gästerna välkomna med ungefär följande ord:
Små vänner och öfrige här närvarande!
Å sällskapet »Jultomtarnes» vägnar hälsar jag Eder alla hjärtligt välkomna till firandet af »Jultomtarnes» högtidsdag. Det sätt, hvarpå denna högtidsdag firas erinrar mig om ett fördomsdags ofta förekommande gammalt bruk inom den katolska kristenheten, nämligen bruket, att konungar och furstar samt verkligt fromme kristne vid de stora kyrkliga högtiderna, såsom julen och påsken, plägade inbjuda några fattige till gäster samt å dem förrätta fottvagning. Detta bruk är ännu i dag bibehållet vid det kejserliga österrikiska hofvet. Påskaftonen inbjudas 12 fattige män såsom gäster till det kejserliga palatset i Wien. Kejsarinnan själf i egen hög person tvår de 12 fattige männens fötter, hvarefter de bespisas med en präktig måltid samt er hålla hvar sin rikliga penningegåfva. Den symboliska betydelsen af detta bruk är lätt att fatta och förstå; den är belt enkelt denna: att alla menniskor, äfven de, som blifvit ställda högst på maktens tinnar, äro, från kristlig synpunkt sedt, hvarandras jämnlikar och bröder, såsom varande barn af samme himmelske fader. Särskildt fottvagningen är en synnerligt vacker och uttrycksfull symbol för den kristliga ödmjukheten och barmbertigheten; dessa kristendomens allra största och skönaste dygder, om hvilka det heter: »Herren står emot de högfärdiga; men de ödmjuka gifver han nåd»; »salige äro de barmhertige, ty de skola få se Gud».
Den stora tillslutning och de verkliga sympatier, hvarmed »Jultomtarnes» högtidsdag alltmera omfattats, utgöra ett glädjande vitnesbörd, att åtminstone flertalet af stadens mera lyckligt lottade medlemmar hafva förstått och äfven behjärtat innebörder och betydelsen af »Jultomtarnes» högtidsdag såsom en den kristliga ödmjukhetens, barmhertighetens och kärlekens fest. Julens heliga engel breder också ut sina skyddande vingar öfver »Jultomtarnes» högtidsdag samt nedgjuter öfver densamma gjädje och frid. Ja! Måtte ann julglädje och julfrid städse hvila öfver »Jultomtarnes» högtidsdag!
Du menskosjäl, du mödans slaf
Ack, för en stund lägg oket af
Bland Betlehems herdar: hvila!
Se, Kristi sjärna lyser ren,
Och vandraren i hennes sken
Ser vidder hundramila,
Snart ringa klockorna till bön,
Då glimma stugorna i snön
Och bergens tungor svara. —
Mitt barn, knäpp dina händer då,
Ty, öfver dig Guds englar stå
Med sina vingar klara.

(Evers.)

O! du goda, fromma
Glada juletid,
Du, vår vinterblomma,
Full af fröjd och frid
Tusen skalkar gunga
Ystra på ditt knä,
Och små englar sjunga
Kring vårt juleträ.

(Topelius.)

Så började de yrande ringdansarne kring graner och de fortgingo under hör- och synbar förtjusning något öfver en timmes tid, hvarefter »tomtarne» begåfvades med läckra s. k. »julhögar» samt fingo med sina mödrar en riklig måltid, innan de återvände hem.
Den äldre ungdomen kvarstannade så ett par timmar ännu och roade sig flitigt med dans.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 December 1896
N:r 200

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *