(Skildring för Gotlands Allehanda.)
Alftamördarne.
Vi erinra oss alla det hemska mordet å länsman Gavell; skjuten under sin tjänsteutöfning, i lönkrögarhålan i Alfta. Lönkrögarens tre söner voro dådmännen. Den äldste, en krympling, en dämon både till kropp och själ, var roten och upphofvet; han blef halshuggen. Af de två yngre fattade den ene G. bakifrån, under det att den andre sköt — denne var blott sjutton år gammal. Den förre dömdes till lifstids straffarbete, den senare till tio års; detta i följd af hans ungdom.
De voro verkliga utskott, äfven i en sådan omkrets som den nämda vilda Helsingbygden, de två ynglingarne. Uppfödda i synd, i lagbrott och elände, voro de bedningar i sämsta betydelse, halfeller: helvildar, när de kowmo till fängelset. De kunde inte läsa -— åtminstone högst obetydligt — och inte skrifva; hvarje: moraliskt begrepp låg hos dem i dvala. De voro vilseförda nuturbarn, ej raffinerade ondskefullheter; detta bar visat sig. I fängelset har deras uppfostran skett. De ha fått lära sig ordentligt både läsning och skrifning, och först i fängelset ha deras samvetens bud låtit sig höra. Och de ha varit mycket mottagliga, deras inre var ej stenören, västan god jord. Enrumstiden ba de genomgått och äro nu ute i gemensamhetsarbetet. Häri äro de två tillsamman. De ha fått till sitt göra att sköta städningen i korridorerna, hvari de äro oförtrutra. Man ser dem således håde här och der under vandringen mellan cellerna.
De uppföra sig på det mest mönstergilla sätt; ingentiug har hittilly varit mot dem att anmärka. De båda bröderna sympatisera med hvarandra. Den yngre, som både lekamligen och andirgen står öfver den äldre, är den ledande i arbetet och under samlifvet vid detsamma.
Jag samtalade i några allmänna ordalag med dem, Man skulle vilja tro, att denne yngre som aflossade det dödande skottet, bar en äkta boffysiognomi. Visserligen ej. Han har rent af ett oskyldigt utseende. Är storväxt, mörk ooh med regelbundna anletsdrag. Den äldre, äfven han storväxt, är mera mager och blek.
Efter sex å sju års förlopp träder den yngre ut i det fria lifvet; huru han då kommer att arta sig? Den äldre får nog stanna kvar sina tjugo år och deröfver — måhända han efter den tidslängden kan hysa hopp om nåd.
Också ett offer.
Ej sällan träffar man i fängelserna sådana i grund förolyckade existenser, hvilka mot kontant betalning åtagit sig att anlägga morbrand. Stundom blir både den som lemnat syndapengarne och bulvanen fasta; lika ofta går den förre fri; den senare kommer inom lås och bom. I många och långa år; ej under sex, ej öfver tio.
Vi trädde in till en sådan mordbrännare i en af cellerna. Han hade af en landtman — som han uppgaf inför rätten och fortfarande vidhåller — blifvit lockad att antända dennes gård och lador; priset för denna hyggliga ogerning skulle vara 500 kronor. Han erhöll 20 kronor i handpenningar, med uppmaning att omedebart ta i tu med verket; återstoden skulle han. få sedan. Frestaren -— ägaren kunde ej komma ut med den snöda Mammon, innan han erhållit brandstoden!
Nåväl, han antände, på god tro, som han sade. Han var förvissad om att det skulle vara ärligt spel i denna högst ärliga sak!
Redan detta bevisade föga slughet. Och på ett allt annat än slugt sätt anJade han branden. Tidigt på natten; han blef — det kunde han ha väntat — öfverraskad och antastad af personer, söm anlände. Det tjänade föga till att neka; men han berättade äfven hvem det var, som ledt honom till dådet. Med hvad kunde han bevisa det? Med ingenting. Man hade sett dem båda tillsamman; man hade funnit, att den anklagade strax derefter innehade pengar; något som annars ej var fallet. Men liknelser och omständigheter kunna ej åstadkomma en fällande dom. Den som ögonskenligen var den förnämste brottslingen blef frikänd; mordbrännaren dömdes till sex års straffarbete.
Jag erinrar mig från min vandring, år 1886 ett liknande förbållande, dock med den vigtiga skilnaden att här blefvo både förledaren och mordbrännaren dömda. De befunno sig i cellerna näst intill hvarandra.
I båda dessa fallen, och äfven i många andra, har jag förmärkt ett lågande hat hos den legde mordbrännaren mot förledaren, Om han kunnat bryta genom muren, denne från 1886! Och den jag sist såg mumlade om hämd när han en gång kom ut!
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 December 1896
N:r 187