befunno sig i lördags em. efter ett besök å Österkrog sjömannen Herman Johansson från Rosendal och smedsarbetaren V. Sandberg från Visby. Då de skulle genom Murgatan begifva sig till stationen — Johansson skulle med tåget — mötte de en skjuts, tillhörande bryggeribolaget. Johansson med sin sjömansnatur kunde icke med lugnt sinne se ett sådant landtvidunder som en häst, utan. skulle ovilkorligen bråka med kräket. Nå, det afstyrde kusken, som föste bort Johansson. Men i nästa ögonblick fick han de dimmiga ögonen på repslagarebanan. Som allting tedde sig litet konstigt för honom, var det ej underligt att han blef i högsta grad förvånad öfver de rep i långa banor, som höllo på att snos. Förmodligen hysande någon hemlig fruktan för att repen, en gång färdiga, kunde komma att dansa på hans egen katastrof i form af en »niosvansad katt», gick han modigt till anfall mot drejarhjulet. Gubben som traskade kräftgången, med biåntotten på magen, blef rädd, och som han icke såg sig i stånd att själf värja sig och sina rep, ropade han på hjälp. Från bryggarvagnen, som icke kört långt, hoppade då ned den ene åkande, drängen Viktor Berg. Han är en stark karl, och han sprang fram och fattade både Johansson och Sandberg, en med hvardera armen, samt lyfte ut dem på gatan. Det kan ju hända att det ej skedde med glacéhandskar, men i sådant fall är Berg mer än ursäktad, om han ej ansåg sig ha tid att draga på sådana. Effekten för Johansson blef litet tråkig. Han fick erfara sanningen af orden: »Det är märkvärdigt dock, hvad man faller lätt, och hur svårt det se’n har sig att komma upp.
Ja, den tyngdlagen fjäskar på alla sätt för att rätt chikanera vår arma kropp».
Han föll, men resa sig kunde han icke, ty han hade brutit af sig ena benet i fallet.
Nog var det som sagdt tråkigt, men — sådant läder skall sådan smörja ha.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Febuari 1896
N:r 22