vid högre allmänna läroverket härstädes ägde rum i går middag kl. 1.
Rektor meddelade, att helsotillståndet i skolan varit i högsta grad otillfredsställande under terminen i följd af den gängse mässlingen. Utaf 147 lärjungar hade ej mindre än 80 varit angripna af denna sjukdom, men då fallen inträffat på olika tider, hade läsningen emellertid kunnat fortgå.
Lärjungarnas antal vid terminens början hade varit 148. Af dessa hade 1 varit borta hela terminen, en större delen deraf och 16 stycken 3—4 = veckor, hvadan terminsbetyg kunde tilldelas allenast 130 lärjungar.
De kolmodinska stipeudierna, fyra om 45 kronor hvart och ett, tilldelades David Vesterdahl (7:1 L.), Emil Karlström och Gustaf Möllerström (6:1 L.), samt Efraim Lindqvist (6:1 R.). Understöd af 10 kronor erhöllo Johannes Kolmodin och Gustaf Mårtensson.
För ”flit -erhöllo 64 lärjungar betyget ab, 62 b och 4 c; för uppförande 59 a, 60 b (deraf 5 med tvekan) och 11 c.
Man hade önskat — sade rektor — att examen vid höstterminens slut måtte borttagas såsom vållande allenast ett afbrott utan motsvarande gagn. Höstterminen vore blott förra delen af läsåret och några slutresultat af undervisningen hade sålunda icke ernåtts.
Derför vore ej skäl att orda derom. men han ville i stället begagna tillfället att blicka tillbaka på ett och annat, som förefallit under terminen för att deri söka en manving till bättring.
Tablån öfver de utdelade sedebetygen lemnade tillfälle till åtskilliga reflexioner. Närmast låge att göra en jämförelse med förhål landena vid slutet af Kösgkends hösttermin. Flere af lärjangarne mindes nog, att det då var med mindre glada känslor han talade till dem. Då hade varit mycket att anmärka. Orätt skulle han göra om han sade att hufvudintrycket nu vore mycket bättre. Något vore det dock, ty det allra lägsta sedebetyget hade nu ej behöft utdelas, men 11 c-betyg på 130 lärjungar vore en mycket ful siffra och det hade funnits tillfällen, då det varit bättre.
Hvad vure då orsaken? Orsakerna vore af flere slag. En orsak hade denna termin vida mindre förekommit, nämlignn bristande påpasslighet. Men benägenhet för försumlighet i en annan form hade deremet gjort sig gällande, nämligen slarfyet att glömma hemma böcker och skolmateriel. Och detta vore mycket illa. Anmärkningar hade gång på gång måst göras af klasslärarne, och följden hade icke uteblifvit. Lärjungarnes uppgift vore att gå i skola, oeh det minsta man då runde fodra vore väl, att de hade sina tillhörigheter med sig.
Så kom olydnaden i fråga om uppmärksamhet, ordning och stillhet inom klasserna, benägenhet att vända sig åt alla möjliga håll, prata, skratta och bete sig opassande. Förbuden häremot hade upprepats, men ej hjelpt, och så hade de olydige omdömet öfver sig.
Vidare hade åtskilliga betett sig opassande utom skolan. Klart vore att dylikt förekomne i vidsträcktare mån, än hvarom lärarne finge kännedom; derför måsto bestraffningen för dem, som blifvit upptäckta, varda desto skarpare. Gossar hade varit oböfliga mot äldre personer i staden, några hade rökt o. s. v. En viss klåfingrighet att rita och rista i skolans tillhörigheter hade ock förekommit; sådant måste ock straffas.
Men det värsta vore dock detta gamla outrotliga onda, som benämdes lögnen. Olydnad och lögn stammade ned ända från menniskoslägtets upprinnelse. De vore två grundfel, hvarför man måste vara beredd på att finna dem äfven hos barnen, ehurn de här verkade mycket smärtsamt. Dåliga föredömen bidrogo att sprida detta onda. Derför måste skolan söka motarbeta det, inprägla förakt för lögnen och kärlek till sanningen. Ofta berodde lögnen på feghet i det man genom en osanning hoppades undandraga sig bestraffning. Så hade det varit denna termin flere gånger, och det hade varit ofta rena struntsaker, som framkallat lögnaktigheten. Flere nedsatta sedebetyg hade sin grund häri. Det vore skolans ovilkorliga uppgift att taga itu med detta; derför finge den ej lägga fingrarne emellan, derför vore det rektors skyldighet att framhålla denna sorgliga företeelse. Måtte insigten om det vederstyggliga och orätta i lögnen och dernäst bestraffningen mana till bättring i detta afseende.
Hvad flit och kunskaper anginge, torde det vara svårare att bilda sig ett klart omdöme om terminen, enär åtskilliga omständigheter inverkat menligt på arbetet. I högre klasserna påginge ett reformarbete. hvars frukt vore för tidigt att ännu skärskåda. Härtill hade kommit de utsträckta militäröfningarne, som kräft mycken tid, men rektor hoppades, att man nästa termin skulle få tillfälle att taga igen det försummade. Sjukligheten hade ock måst inverka störande. Den hade haft till följd dels att betyg ej kunnat utdelas, dels att betyg måst lemnas, ehuru luckor fan nes att fylla i kunskaperna. Dessa luckor måste fyllas, och det öfverlemnades nu åt lärjungarne sjelfva. Härtill funnes en osökt anledning, då ferierna i år vore längre än eljes. Rektor stälde derför en allmän, allvarlig oppmaning till lärjungarne att under julen taga igen hvad som bruste i kunskapsmåttet. Vore det fråga om att man måste förkofra sig i alla ämnen, blefve det en omöjlighet. Man borde då samla sitt arbete kring hufvudämnena.
Slutligen, innan vi skiljas — yttride rektor till sist — vill jag föra edra tankar tillbaka på en vigtig och högtidlig tilldragelse från terminens slut; jag menarläroverkets Gustaf Adolfs-fest. I ären lyckliga, som fått deltaga i densamma, den är ett minne för lifvet särskildt genom föremålets beskaffenhet och föredöme I hörden då framställas för eder Gustaf Adolfs lifsgerning. I hafven i honom en förebild att efterlikna. »Allt för fosterlandet»! var bans valspråk. Lämpadt på eder blifver detta: »Allt för vår uppgift»! d. ä. skolans arbete.
Först om I med nit och allvar söken fylla denna eder uppgift, blifven I i stånd att se dan vidare göra eder plikt. Gustaf Adolf offrade allt för denva plikt. Han är ett högt föredöme i lydnad, sanningskärlek och gudsfruktan. Mån I söka efterlikna honom i dessa dygder.
Men det gifves en annan, högre förebild, den högsta af alla: Kristus, hvars födelses fest I nu gån att fira. I honom hafven I fullkomlighetens bild. Endast i den mån I söken likna honom, kunnen I vinna lifyets krona och rätt begå den stundande högtiden. Jag önskar eder Guds hjelp att kunna följa vår herre och frälsare. Må han vara medelpunkten i den julefröjd, som jag nu tillönskar eder alla.
Härefter hölls bön och sjöngs psalmversen »Herre signe du och råde». Nästa termin börjar med allmänt upprop onsdagen 23 Januari 1895.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 December 1894
N:r 199