är den uppmaning, som så ofta och tyvärr dock så litet hörsammad ljudit i våra spalter. Gång på gång har man den sorgliga plikten att bekantgöra än det ena, än det andra sjukdomsfallet, som fått en olycklig utgång just derför att man för länge försummat läkaren och kanske i stället vändt sig till kvacksalfvare eller användt s. k. sympati- eller huskurer. När man till sist, nödtvungen, begär den vetenskapligt kunnige läkarens hjelp, är det vanligen för sent. Hans konst förmår intet.
Mest upprörande verkar dylikt, då det gäller barnen, de små, som icke ha någon egen vilja, utan kanske sedan ett helt lif få dragas med sjukdomar eller lyten blott och bart till följd af okunniga eller vantrogna föräldrars vårdslöshet. Ett dylikt ansvar måste ovilkorligen kännas så tungt för fader eller moder, att man icke kan förstå, hur de ha mod och hjerta att ådraga sig detsamma.
I våra dagar är det ju icke svårt att få läkarehjelp, och vi ha, glädjande nog, icke minst på vår ö lyckan att äga kunniga, erfarna och plikttrogna läkare, till hvilka man med största förtroende kan vända sig. Hvarför gör man det då icke?
Vi ha föranledts till dessa uttalanden vid berättelsen om de förfärliga lidanden, som drabbat en liten två års parfvel från Levide. Hans vård i hemmet har från början ej varit den bästa; ofta har han lemnats ensam flere timmar å rad och fått gråta sig till sömns i ensligheten. Snart visade hans krokiga ben och puckliga rygg att han led af engelska sjukan. Ändtligen mot slutet af sistlidne sommar, fördes han in till lasarettet, der han blef försedd med gipsförband, som skulle hindra ryggens vidare utskjutande. När detta efter en tid borttogs i gossens hem, visade det sig, att hela ryggen var sårig. Stackars liten, så han fick lida. Ändtligen mot hösten läktes såren, men vården om parfveln tyckes icke hafva blifvit bättre. En dag blef han ånyo lemnad ensam för att stappla omkring på sina svaga ben. Eld var uppgjord i den stora öppna spisen. Gossen föll i elden och var oförmögen att hjelpa sig upp sjelf. En granne kom händelsevis tillstädes och räddade hans lif, men ena armen jämte handen var alldeles förkolnad. Han fördes omsider åter till lasarettet, der armen till sist måste aftagas, sedan handen snart sagdt fallit bort.
Hemska lidanden! Hade gossen från början blifvit lemnad åt omsorgsfull skötsel, hade han säkert besparats det mesta af dem.
Här skulle ock kunna sägas allvarliga ord i ännu en mening till vårdalösa föräldrar. Hur kunnen I stå till svars med att egna så liten tillsyn åt edra små, att dylika gräsligheter kunna inträffs, som denne lilles fallande i öppen eld! Ja klenare och sjukligare ett barn är, desto noggrannare vård behöfver det. Skall månne den lille olycklige pysens historia kunna väcka eder uppmärksamhet på alla de försammelter mot de små, både i det ena och andra afseendet, som I så ofta låten barnen komma till del?
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 November 1894
N:r 175