Danmarks sista affär på Gotland 1676—1679.

Några blad ur öns historia.
Af
C. J. Bergman.

(Ur Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademiens handlingar).
Brömsebro-fred var för Danmarks folk och för dess ålderstigne, tappra och hugstore konung ett i flera hänseenden mäkta hårdt slag Om Gotlands besittning hade man i vidpass trenne århundraden kämpat mel både penna och svärd, för dess skull hade man hållit så många möten och fältslag, och derom hade en gång en dansk diplomat till »gamle herr Sten» (Sture) i något volgära ordalag yttrat: »Danmark mister icke Gullard, ty Gulland är liksom kål till fläsk». Med hänsyn till sitt läge nästan midt i Östersjön hade ös af konung Kristian 3 förklarats vara »an nyckel till Nordens riken»; och konung Kristian 4 hade under sin mer än 50-åriga regering hyst ett varmt landsfaderligt deltagande för det aflägsna landskapet, hvilket han tvänne gånger hade besökt, för att lära känna dess egendomlighet och för att der skipa lag och rätt, och angående hvilket han egenbändigt hade utfärdat en nästan otrolig mängd bref och »instruxer» — detta landskap, jämte andra områden och vigtiga förmåner, hade han nu grämelsen att genom nämnda fredsslut se bortslitet från sitt rike.
Det hette väl i fredsdokumentet, att ön öfverlemnades åt Sverige »till aevindelig og upaatald Eijendom»; men förlusten deraf kändes dock alltför svår, för att icke lusten att åter eröfra da skulle göra ett afbrott i den med diplomatisk högtidlighet beseglade evärdligheten.
Dock förflöto trenne årtionden, innan Danmark, utmattadt af krig och inre oredor, trodde sig starkt nog att försöka återvinna hvad det år 1645 hade mistat.
Det var Kristian 4:4 sonson, den ärelystne Kristian 5, som den 28 Februari 1676 förklarade Sverige krig, hvarefter det första anfallet blef riktadt mot Gotland.
Oaktadt det redan i September 1675 af k. Kristian med Brandenburg mot Sverige ingångna förbundet och oaktadt krigsrustningarna i Danmark, hade dock svenska regeringen icke på Gotland vidtagit andra åtgärder, än att den låtit indela allmogen i vissa kompanier till häst och fot, hvilka naturligtvis saknade både öfning och ändamålsenlig beväpning. Sedan dessa åtgärder vidtagits, ansågs af vederbörande »ön capable att afvärja en devzente», hvadan det syntes obehöfligt, att från fastlandet ditföra några trupper. En af då varande Krigskollegium till öfversten Henrik von Vicken redan utfärdad befallning att från Kalmar till Gotland öfverföra 500 soldater, blef beklagligen återkallad.
On de gotländska bondkompanierna heter det, att de patrullerade långs stränderaa, och dervid gjorde »stor bruit», på det att de sjöfarande skulle tro, att landet vore uppfyldt med soldater. Man om beskaffenheten af detta buller förskaffide sig fisnden snart värmare kännedom, Derom och om början af anfallet upplyser en i Palmsköldska samlingarae i Upsala akademis bibliotek befintlig anonym »Kort relation om Goattlandz öfvergång, A:o 1676 d: 1: Maj till dhe Danske», hvilken relation synes vara skrifven kort efter tilldragelsen och hvars öfverensstämmslse i all hufvudsak med danska uppgifter vittnar om dess trovärdighet. Ur denna skrift må följande stycke anföras:
»…. Om vinteren (1675—76) öfverkom med Postbåten från Öhland en dansk man, ben: dr Anders Wiaoterberg, hvilken faller af vederbörande tiltaltes och tilfrågades i hvad ährender han hitkomme, och vijstes tilbakars igen, men som han kom från Stockholm, försedd medh Kongl. CommercieCollegii Pass, under förevändande honom resa i sin Köpenskap, ty gaf han icke många goda ord, helst efter i respect af passet ingen tordes antasta honom; denne Winterberg spionerade alt och gjorde sig nog informeradt, både om landzens tillståndh, så vähl som beskaffenheten innom Wisby och Slotznurarne, och gaf sedan vjdh danske flottans ankomst, all åstundad efterrättelse derom, som härunder förmält varder. Om hösten blef och en fahrkost tagen under Landzort och fördt till Kjöpehambn, — hvarpå voro några af Gattlandz herredagsmän, bland hvilka, som om Wåren igenkommo, någon hölz suspect, att vara af fiender cerrumperat och till otienlige ting öfvertalt, doch kom det aldrig der til, att slijkt examinerat och öppenbart blef; A:o 1676: d: 28: Aprilis en fredag om morgonen syntes en dansk kreutzare för Wisby och gick temmeligh när till fästningen, till dess han hälsad med en feldtslange, stack till sjös, dock icke längre än han var frij för styckerne, kom och en annan, då de mächta sköto, och således folcket i Staden allarmerade, msn emoadlertidh kom bela danske Fiottan samma dagh emot aftonen till Klintehamn 3: mijbl från Wisby och satte sig uthe på redden, Lindtmannen budades tilsamman (:som och en del höllo Wacht der nedre:), dijt kommo och Gouverneuren och Hopmannen med flere Betiente; Dhe danske gofvo den aftonen intet tecko, utan alt var stilla tils morgonen d: 29: ejusdem klockan 2: (:emeilertilh bade för:de Winterberg stulit sigh uth med eu båth, och om slätta tillståndet gifvit rapport:) då skiöts danska lösen och begyate derpå att canonera temmeligh skarpt, dock utan någon effsct, ty ingen skada skedde; dh3 våre hade allenast 2: små Fältstycken, som dagen förr från Slottet ditfördes, hvarmed dhe litet eller intet uträttade, hade dock til äfventyrs afhullit fienden, någon stund, som och böaderne icke vore aldeles obenägne til at giöra efter deras pund någon resistence, men som dhe hvilka vore vjdh styckerne blefvo beordrade at draga sigh tilbakarsa och böaderne att eökia hvar sitt hem, blef fienden alt yppet lämbnat, der på han uthe på den vidh Klintehamn liggande, så kallade Sågeholmen landsteg; anförarne här å Orten voro redan innom Wisby murar middagtjden samma dagh, och fisnden gick sedermera hsebl trygger genom Tofte skogh, hvilken är så tädt bevuxen, at och större manskap än fienden då med sigh hade, der hade kunnat nedergjöras, In summa: heela landet lämbnades fisndens diseretion, derföre och Landtmannen medh fordenskap och annat måste gå honom tilbanda efter bebagh och villja havs Samma dagh om aftonen klockan ohnegefärh 8: hade flenden redan avancerat med a marche till Lwdugården närmare än en fjerdedels mijbhl från Slottet, dock icke mehr som sedan förspordes än 500: man stark, som då spargerades för 5000: så snart han djt kom, gafs lösen af Slottet med tvenne fäldtslanger, som lågo i Tornet Blacko, och som syntes, togo dhe sigh deraf rädbåga til, och fiaogo någon skada, men straxt iofunvo sigh vägvisare, hvilka förde fienden en annan vägh Öster om Staden och &t Norre Port, så at våre stycken dem elj mera kunde skada, så sprang och den ena fäldtslangen vjdh Slottet ….»
Anfallet på Gotland, som ealigt det föregående synes hafva varit med spejande klokhet förberedt, hade också med kraft och ifver blifvit satt i verket. Ledningen deraf hade lemnats åt den oförskräckte och kallblodige, med krigaresnille och hög örlogsmannabildning och äfven med milda dygder rikt utrustade Nils Juel, som vid tiden för krigsförklarisgen mot Sverige erhållit högsta befälet öfver danska flottan. Eröfringea af Gotland, som var så godt som försvarslöst, blef för honom och den stora flotta, han kommenderade, en lätt sak; men sedan vann han genom en lång rad af lysande bedrifter den stolta titeln af »Danmarks störste sjöhjelte». Det var denne Juel, som af sin högsinta maka, Margareta Ulfeld, när ban drog ut till atrid, afskedshelsades med dessa ord: »Nu, Niels! kom heller hjem i Stumper og Stykker end uden Seier». Att han var och förblef segerns förklarade gunstling, flugo Sveriges örlogsmän nogsamt erfara.
Den flotta, som på våren 1676 var ställd under Jaels befä!, bestod af 11 skepp och fregatter, 2 brännare, 2 kreyerter», 1 »mau och 2 »gallioter»*. Sju af skeppen voro s. k. rangskepp, näml. »Kurpringen», med 76 kanoner, på hvilken Juel hissat sin amiralsflagga; »Christianus Quartus», med 56 kanorer, kommenderad af vice amiralen Kristian Bielke; »Gyldenlöver, med äfvenledes 56 kanoner, under befäl af schoutbynacht (kontreamiral) Petter Morsing; och för öfrigt »Nellebladet», »Kristiania», hvardera med 54 kanoner, samt »Lindormen», »Dalmenbolst», »Svenske Falk», »Havmanden», »Hummeren» och »Spraglede Falk». Af nämda fartyg hade fregatten »Svenske Falk» under resan uppbringat en lybsk skuta, som kom från Visby, och af dess besättning hade man fått underrättelsen, att svenskarne der icke hade något krigsafolk, men att man väntade, att med det snaraste erhålla 500 ryttare. Vidare blef amiralen under färden underrättad om åtskilliga gotländska förhållanden af en dansk kapare, som hade varit inne i Klintehamn, och dear tillfångatagit och med sig bortfört några sjömän, föratt sålunda äga tillgång på folk, som var bekant med den gotländska kusten.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 November 1893
N:r 183

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *