men har inga alternativ.
Bondeförbundsledaren och inrikesministern Gunnar Hedlund talade i går i Hemse folkhögskolas gymnastiksal. Massor med folk hade kommit tillstädes för att lyssna och den rymliga salen liksom läktare och tamburutrymmen var packade med åhörare. Landstingsman Helmer Karlquist, Lye, välkomsthälsade på det gotländska BF-distriktets vägnar innan ordet överlämnades till statsrådet Hedlund.
Podiet var vackert blomstersmyckat, en kvintett ur södra Gotlands spelmansförbund underhöll med mycken och vacker musik. Efter föredraget fick hr Hedlund blommor av en söt SLU-tös. Han log, tösen neg och publiken applåderade. Efteråt framförde amatörer från Fröjel-Klinte Anna Kajsa Hallgards pjäs Midsommar på Gullbjerge.
Statsrådet Hedlund möttes av en varm välkomstapplåd när han blev synlig i talarstolen. Han började med att teckna bakgrunden till samlingsregeringens tillkomst oc.h kom därefter in på vår utrikespolitik och underströk därvid nödvändigheten av en alliansfrihet som inte kan misstänkliggöras. De stora partiskiljande frågorna ligger på det närings politiska planet.
Bondeförbundet har alltid kämpat för en politik, som skapar rättvisa mellan olika folkgrupper. En sådan positiv politik kräver givetvis samverkan mellan olika partier och grupper. Bramstorpspolitiken under 1930-talet var ett uttryck för denna samarbetsvilja. Detsamma gäller om den nya regeringssamverkan, som bondeförbundet i höstas inledde med socialdemokratin.
Det kan inte bestridas, att denna regeringssamverkan redan visat åtskilliga positiva resultat. Kampen mot inflationen har varit en av de väsentligaste uppgifterna för regeringen. Utvecklingen har här under senare tid gått i gynnsam riktning. Enligt konjunkturinstitutets rapport föreligger nu ett efterfrågeunderskott. Medan prisstegringen under 1951 var inte mindre än 20 procent, torde den i år stanna vid 4 å 6 procent. Inflationen håller alltså på att bromsas upp och en samhällsekonomisk stabilitet kan sägas ligga inom räckhåll. Högern och folkpartiet har kritiserat regeringens inflationsbekämpande politik — men själva har de inte haft något annat alternativ att komma med än en räntehöjning. Regeringen har avvisat deras alternativ, emedan en sådan politik skulle varit till nackdel för de stora grupperna av vårt folk. På vilket sätt skulle för övrigt oppositionens alternativ kunna stoppa den prisstegring, som ägt rum?
Årets riksdag har fattat beslut om skattesänkning. När oppositionen säger, att skattereformen förfuskats, gör den sig skyldig till en orättvis kritik. En gift man i ortsgrupp 3 och med en årsinkomst av 6.000 kronor får sin skatt sänkt med 21,6 procent, , och det kan väl inte sägas vara ett alltför betydelselöst resultat. Visst är det sant, att oppositionspartierna föreslagit ännu större skattesänk- ’ ning. Men det är också sant, att de på olika områden föreslagit ökade statsutgifter och samtidigt velat minska statens inkomster i en sådan utsträckning, att deras alternativ inte varit möjligt att genomföra
praktiken. Det är självklart, att så snart det finns möjligheter att driva skattesänkningen vidare vill vi också göra det.
I detta sammanhang är det angeläget att betona, att de sociala förmånerna måste bevaras och om möjligt utbyggas. Trots ett besvärligt statsfinansiellt läge har de sociala förmånerna kunnat utbyggas även under senare tid. Det är inte minst betydelsefullt, att genom de ändrade grunder för förbättringslånen, som fastställts av årets riksdag, bättre möjligheter öppnats till förbättring av en- och tvåfamiljshus, vilket är av särskild betydelse för landsbygdens befolkning och då särskilt för dess åldringar. Folkpensionärerna har genom beslut av årets riksdag fått ett extra tillägg, men det måste givetvis betonas, att ett av de allra väsentligaste önskemålen är att folkpensionerna skall kunna förbättras ytterligare. Angeläget är också, såsom påtalas i en bondeförbundsmotion vid årets riksdag, att åldringsvården förbättras.
Den jordbrukspolitik, som regeringen fört, har givit jordbruksbefolkningen större rättvisa än tidigare. I regeringsprogrammet fastslogs, att särskilt det mindre jordbruket skulle tillförsäkras större rättvisa än tidigare, och detta har också i stor utsträckning kunnat förverkligas genom årets jordbruksuppgörelser, i det att huvudparten av såväl prishöjningar som subventioner lagts på animalieproduktionen. Klyftan mellan lantarbetarlön och industrilön har minskats från 22 till 18 procent. Jordbrukspolitiken be; finner sig alltså på rätt väg i enlighet med 1947 års principbeslut om att jordbrukets folk skall beredas likställighet med övriga folkgrupper. Jämlikheten är emellertid ännu inte uppnådd. Det är därför ,förvånande, att vissa grupper inom folkpartiet så aggressivt gått till angrepp mot regeringens jordbrukspolitik och hävdat, att konsumenterna missgynnats. Sanningen är ju i stället, att den jordbrukspolitik som förts skapat större rättvisa mellan grupperna.
Bättre vägar är av allra största betydelse för samhället och framför allt för landsbygden. En upprustning av vägväsendet har äntligen kunnat igångsättas på senaste tiden. Anslagen till vägarna har ökats och det stora problemet, arbetskraftsbristen, har bemästrats bättre än tidigare. Av största betydelse är att de enskilda vägarna också får bättre statsanslag, i det att såväl nybyggnads- som underhållsbidraget ökats med ca 50 proc.
Det är överraskande, att oppositionen velat karakterisera sådana positiva resultat av regeringssamverkan som en kapitulation från bondeförbundets sida inför socialdemokratin. Särskilt har denna argumentering förts från högerns sida, i det att man t.ex. har gjort gällande, att bondeförbundet inte skulle ha kunnat uppnå bättre fördelar för jordbruket. Denna högerargumentering har givetvis förts mot bättre vetande och i rent valtaktiskt syfte. En regeringssamverkan är ju ett samarbete mellan två eller flera partier, och det är då givetvis fullständigt orimligt att dela upp dess resultat på olika delar av regeringen — lika litet som man beträffande t.ex. en bolagsstyrelse kan säga, att vissa delar av dess resultat uppnåtts av en särskild grupp inom styrelsen. En samarbetspolitik är ett resultat av samtliga de medverkandes samverkan. Detsamma gällde ju beträffande samlingsregeringen under 1940-talet. För jordbrukspolitiken utgör givetvis 1947 års principer alltjämt grundvalen. Vad sedan resultatet i år beträffar, räcker det att konstatera, att jordbruket nu fått större rättvisa än tidigare och att detta skett, sedan koalitionsregeringen kommit till makten.
Gotlänningen
Torsdagen 28 augusti 1952
Nr 198