Brev till Gotlands Allehanda av Örnulf Tigerstedt.
Bryssel den 17 juli 1940.
”Plutokrat” är propagandaminister Goebbels nyaste schlager. Plutokrat — det är Churchill och Chamberlain o. andra medlemmar av det engelska överklassskikt, som styr och ställer i England. Plutokrater äro de som bestämde i Societe General i Belgien, makterna bakom Reynaud och de som i U. S. A. ivra för direkt ingripande på Englands sida. Plutokrater äro ”rustningsindustrins krigshetsare och de som i stället för att tänka på Europas välfärd framför allt syssla med det egna privata kassaskåpets fyllande. Plutokraten uppträder gärna i cylinder och röker en tjock cigarr medan han makligt vräker sig i sin eleganta snabbt framilande Rolls Royce. En representativ kollektion sådana individer fanns att beskåda vid den fransk-spanska gränsen under den stora massflyktens dagar med anledning av det franska sammanbrottet. De tyska propagandakompaniernas reportrar har lämnat instruktiva skildringar i ord och bild av nämnda sällskap.
I dag är ordet ”plutokrat” metallmynt över hela Tyskland. Det har spritt sig som en löpeld och klibbar som Janssons klister. Det har blivit synonymen för allt som vräker sig och latar sig, allt vällevande outsiderskap och allt sådant som samlar sig kring annat än den stora gemensamma uppgiften — kriget. Ordet har alla nyanser från gemytlig humor till glödgad vrede och kan av tyskarna till och med användas i så harmlösa sammanhang som: ”Ah, låt oss ta en taxi. Vi äro ju dock plutokrater.”
Som sådana ”plutokrater” kände oss också vi där vi i finska attachéns splitternya Mercedes-Benz susade fram genom Rheingaus vinländer. Herr attachen var på väg till Bryssel för att ordna upp med några hängande finska angelägenheter. Jag följde med som nyfiken journalist och gapande turist i största allmänhet. Det var minsann inte många bilar vi mötte. Stilla frid härskade i dessa av främlingar under fredstid så talrikt besökta landamären. Hotellen stodo tomma för så vitt de inte befolkades av periitterat och krafter återhämtande krigsfolk, Rhens hjulångare med pråmar på släp slamrade makligt ute på floden, här och där passerade vi vrak av farkoster som stött på franska drivminor senaste höst innan nätspärrarna gjorts tillräckligt effektiva. Nationalmonumentet stod på sin plats, i det lilla härbärget, på Loreley hängde Heines inramade dikt som fordom på sin vägg och från Glockengasse tavernor hördes som i alla tider rhenvisornas muntra melodier. Några tecken på krig förutom nämnda minsprängda fartyg, turisttomheten på Rüdesheims annars så brokiga, strandpromenad samt här och där en och annan tämmeligen öppet demonstrerad luftvärnskanon med i gröngräset slumrande servis fanns inte att beskåda. Några luftlarm hade inte avhörts på veckor. Man talade om den kommande vinskörden och avrådde oss bestämt från att dricka Rhen- och Mosel-viner av årgång 1939. ”Varför det?” ”Jo, de äro ointagliga (uneinnehmbar) som Westvallen.” Tydligen en mycket dålig årgång.
I Stuttgart var jag i tillfälle att bese de imposanta Daimler/Benz-fabrikerna. C:a 100-120 personvagnar per dag spyddes före kriget ut hos Daimler-Benz. över 100,000,000 tyska mark betelas i löner ut av koncernen per år. MercedesBenz heter fabrikatet och både jaktplanen och de berömda Messerschmitts, de nya snabbgående motorbåtarna (68 km. per timme), de fyrhjulsstyrda och fyrhjunlsdrivna terrängvagnarna och en stor del av pansarvagnsparken har motorer från Daimler-Benz. Terrängvagnen förtjänar en alldeles särskild eloge. Byggd av Daimler-Benz står den ut med nästan vad som helst. Över bäckar och mindre vattendrag tar den sig med ledighet. Den arbetar sig upp för de brantaste sluttningar och det förefaller att vara mera synd om passagerarna än om vagnen där man ser den guppa fram genom den mest omöjliga terräng. Den byggs i delar på olika vittskilda platser i Tyskland och om man betänker vad etappen och tillförseln under detta krig med dess snabba framstötar över stora djup betytt förstår man även vad som döljer sig bakom den populära travestin på ett par verser i Horst Wessel-sången:
”Gottlieb Daimler und Carl Benz marschier’n im Geist in unsern Reihen mit.”
I Heidelberg var det stort jubel vid vår ankomt dit. Under diverse trevliga deviser såsom: ”Parole Heimath”, ”Reserve hat Ruh”, ”Zuriick zur Mutti” och ”schön im Osten, schön im Westen, am schönsten dock bei Mutti” marscherade de hemvändande Heidelbergarna in i sin hemstad, mottogos med transparanger, blomsterregn, tal, parader och jublande människomassor och — hemförlovades. Om något så gav denna syn en föreställning om huru litet Tysklands krafter egentligen äro ansträngda av det stora kriget. Medan England mobiliserar varje tillgänglig man skickar man i Tyskland helt sonika sitt överloppsfolk hem till gumman och familjen. Även detta en illustration i sitt slag till de verkliga styrkeförhållandena på kontinenten.
Först långt uppåt Coblonz sågo vi de första tecknen på att det i detta krig även fanns en andra part, och i en liten Pfalzisk stad upplevde vi vårt första nattliga luftlarm: Saken togs tämmeligen gemytligt. I luftskyddsrummet, fordom en bastant vinkällare, fanns både sängar, spelkort och grammofon. Öl serverades naturligtvis. Ortens begåvade konstnärsembryo hade smyckat väggarna med pfalziska landskapsbilder ägnade att pigga upp melankoliska sinnen. Följande dag besökte vi högsta instansen för luftskyddet.
”Javisst, jaha.” Herr Oberleutnanter visade oss beredvilligt kartor, dokument anteckningar, fotografialbum och uppsamlade splitter. Det hade varit summa 4 direkta angrepp med åtföljande bombfällning under hela kriget och ett par hundra bomber hade kastats. Varje nedslag fanns utprickat på en stor karta över orten med omgivning, röda prickar för brandbomber och vita för sprängbomber. Varje nedslag var fotograferat. Likaså förstörelseeffekten. Man kan ej säga att resultatet av de många bomberna var märkeligt. De allra flesta hade fallit på åkrarna. Endast två hus i själva staden voro förstörda och några andra lätt ramponerade. Fönsterrutor hade krossats i summa hundra hus. Men om alltsammans, huru obetydligt det än var fanns det fotografier och prydligt textade redogörelser i fyra olika albrun. Ett album per angrepp. en enda person, en polisunderofficer, hade dödats och även beträffande denna episod fanns det fotografier med ett kryss som utmärkte stället. Därunder prydligt präntad text med alla nödiga data. Den mest petiga museiföreståndare hade ej kunnat åstadkomma ett noggrannare arbete än denne i poliskaptensuniform klädde luftskyddschef. När kriget är över är det bara att byta skylten ”Luftskydd” mot ”Luftskydds-museum”. Vi tackade för instruktiv demonstration och reste vidare.
I Aachen där jag väntat mig ett och annat i förstöringsväg fanns intet, att beskåda. Det talades om några hus men jag lyckades ej upptäcka dem. På torget utanför järnvägsstationen såg jag de första belgarna. Det var några hundra man i civila kläder med pick och pack. Det råder arbetslöshet i Belgien. Dessa män hade mottagit tyskt anbud. Flera tusen belgare ha redan fått arbete i Tyskland. Varje dag passeras Aachen av dylika belgiska arbetare.
Vi rullade vidare mot gränsen. Vi passerade det med Tyskland införlivade Eupenområdet. Riksflaggan blåste över gränsbevakningens kasärn på en kulle framför oss. Om några ögonblick voro vi i Belgien.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 Augusti 1940
N:r 182