Hallfreda gård i Follingbo socken.
Den anrika, egendomen Hallfreda i Follingbo var bebyggd redan på 1300-talet. Enligt gamla anteckningar lär förresten den nuvarande manbyggnaden ha uppförts i medio av 1300-talet. På Gotlands landsbygd finnas ju flera bostadshus, som byggdes på den tiden och många av dem äro tämligen väl bibehållna trots tidens gnagande tand. I regel äro dessa gamla byggnader uppförda av sten, vilket ju gjort sitt til att de ha kunnat användas i många mansåldrar.
Manbyggnaden på Hallfreda byggdes av trä, men även detta bostadshus har stått sig bra intill våra dagar och kommer att stå sig i en oöverskådlig tid framåt, om inget oförutsett inträffar. Naturligtvis har den gamla märkliga byggnaden genomgått restaureringar och även tillbyggts vid ett par tillfällen, men de ursprungliga väggarna av ekvirke och inredningen är i stort sett densamma som den ursprungliga.
Välordnat försvar.
Ägaren till Hallfreda gård, godsägare F. von Corswant, visar oss en del detaljer i den gamla byggnaden, som för nutidens besökare onekligen te sig ganska underliga. Den förste byggherren, vem han nu var, på Hallfreda synes ha tyckt om ljus och luft, ty huset försågs med för den tiden osedvanligt många och stora fönster. De äldsta byggnaderna voro annars försedda med både få och små fönstergluggar.
När man på 1300-talet byggde bostadshus, tänkte man också på försvaret – kanske i högre grad än vad man nu bekymrar sig om skyddsrum – och lät förse fönsteröppningarna med kraftiga luckor. Så har tydligen varit fallet på Hallfreda, där försvarsanordningarna även omfattade skottgluggar. Skottgluggarna finnas delvis kvar fastän de döljas av nuvarande väggbeklädnad. Om några strider utkämpats kring gården är icke känt, men tydligt är att man då som nu beredde sig på alla eventualiteter mot fientliga angrepp.
Bottenvåningen är lägre än den övre, vilket är ganska vanligt i mycket gamla byggnader. Väggarna i den förstnämnda våningen ha en gång i tiden varit klädda med vävnad varpå målats allegoriska bilder, av vilka en del numera förvaras i Gotlands fornsal. Fru von Corswant, som mycket intresserat sig för gårdens fornminnen, har lyckats samla många upplysningar om vem som fordom härskade på Hallfreda.
Under senare hälften av 1900-ta let kom Georg Matthias Donner till Hallfreda. Han ägde även Stava egendom, som gränsar intill Hallfreda. För den gamla egendomen inträdde under Donners tid en ny tingens ordning. Han lär ju ha varit en rivande karl, som högg i både här och där för att skapa något nytt. Manbyggnaden på Hallfreda försågs då med koppartak – det som alltjämt jämt täcker byggnaden – och utförde en del andra ändringar. Även jordbruket blev föremål för Donners verksamhetslust, och det dröjde inte länge förrän detta ansågs höra till de förnämsta på ön. Men en del lustiga idéer hade nog Donner också. Från uttjänta båtar lät han således taga bort galjonsbilderna, som han sedermera spikade upp över infartsportar till gården. Galjonsbilderna utgjordes stundom av ganska anskrämliga huvuden, varför Donners originella påhitt kanske inte föreföll så trevligt. En resenär Linnerhjelm, som 1804 reste på Gotland och bl. a. besökte Hallfreda skriver därom: (enl. anteckningar av fru v. C.) Gårdarna voro bra och välskötta, men det var harmligt att se avskurna huvuden sitta fastspikade över inkörsportarna. Han tyckte det var ”avskyvärt att mitt i det fridfulla landskapet plötsligt erinras om spetsade huvuden”.
Donner samlade ibland gårdens folk och lärde dem att spela pärk, kasta varpa och andra lekar. Han dog 1808 och begravdes på kyrkogården i Follingbo.
En sällsam rad förgiftningaruppklaras.
Efter ovannämnde Georg Mathias Donner följde en rad olika ägare. Tyvärr drabbades än den ena än den andra av mystiska sjukdomar, som yppade sig på olika sätt. Så gott som alla, vilka bodde i den gamla manbyggnaden på Hallfreda blevo sjuka utan att man kunde upptäcka någon egentlig sjukdomshärd. Det var mycken sorg och mycket lidande, som kunde ha besparats invånarna, om man bara förstått orsaken till allt det onda. Men den mystiska förgiftningshistorien uppklarades först under nuvarande århundrade – alltså sedan godsägare v. Corswant övertog egendomen..
Hr v. C. lät sätta upp nya tapeter i alla rum och gjorde det nya hemmet så trivsamt som möjligt. Men hur det nu var, så kändes det inte så trevligt som man väntat sig. Man drabbades ibland av huvudvärk utan till synes minsta anledning. När detta tryck inte upphörde, började man misstänka att det var något konstigt i väggarna. Fru v. Corswant trodde att de möjligen kunde vara något otyg i tapeterna, och skar fördenskull ut ett stycke tapet bakom en möbel samt skickade bort det för att behörigen undersökas. Det visade sig då att ett gammalt lager tapeter, under de senare påsatta, voro starkt bemängda med arsenik.
Därmed voro alla förgiftningshistorier uppklarade. All väggbeklädnad måste förstås rivas ned och ny uppsättas. Under rivningsarbetet påträffades just de förut nämnda väggvävnaderna i allegori. Fornfynden på Hallfreda äro ganska rika. Bl. a. kan nämnas en runsten, eller rättare sagt ett par delar av en runsten, som omhändertagits av fru v. C. Första delen av den gamla runstenen påträffades, när man var i färd med att täckdika en åker. Stenen med de egendomliga runorna var först uppställd i parken, men fick sedermera en hedersplats inomhus. Icke ens där passade stenen – tyckte vetenskaparna. Och så kom den till Gotlands fornsal.
Sedan kommer det märkliga med runstenen. En tid efter det första fyndet, fann man ytterligare ett stycke runsten, som fru v. C. lyckades rädda från stenkrossen, som just var i verksamhet. Vid närmare granskning av sakkunskapen visade det sig, att den senast funna stenen passade precis samman med den första. Stenarna sammanfogades och vid dechiffrering av texten har man kommit till den slutsatsen: att stenen rests någon gång under 900-talet över en son, som dött i främmande land och ej fick vila i fädernegårddens jord vid sidan av sina fränder.
Hallfredas historia genom tiderna är lång och intressant, men vi måste övergå för att se hur våra dagars Hallfreda ser ut.
Det moderna Hallfreda.
140 år har godsägare F. von Corswant nu brukat Hallfreda och under denna tid lyckate rationalisera jordbruket och främja lanthushållningen. Hr v. C. är som bekant en av våra mest kända hästkarlar, varför man inte förvånar sig så särskilt, när man får se den stora prissamlingen av värdefulla troféer från hästutställningar, premieringar och travbanor. Men man måste dock beundra det arbete, som ligger bakom. Ty utan arbete och ett levande intresse för hästaveln, kan man inte komma i åtnjutande av så förnämliga pris, som hr v. Corswant har i sin ägo.
Jordbruket omfattar cirka 280 tnld och har en vacker ägofigur runt egendomens åbyggnader. Jorden i och vid den bördiga Vidangerdalen, där Hallfreda är beläget, känna vi redan till. Skiftande jordmån förekommer men i regel består åkerarealen av prima lerblandad mylla, som under normala förhållanden ger rika skördar av såväl rotfrukter som spannmål.
När vi föra på tal senaste års obetydliga foderskördar, säger hr v. C.: Man borde odla mera luzern. Därför att luzern är ett värdefullt och kraftigt foder, om det skördas i rätt tid. Får det stå för länge blir det träigt och förlorar i värde. Är nederbörden normal kan man skörda ett par tre gånger under en sommar.
Vid en tur utåt ägorna måste man tyvärr konstatera att torkan är besvärande – minst sagt. Och ändå är det inte fullkomligt hopplöst på en del fält, vilket bevisar att jorden är i god kultur. Skogsmarkerna äro belägna i utkanten av åkerarealen och omfattar cirka 300 tnld skog av skiftande storlek. Där finns god timmerskog och givetvis även vacker ungskog, som svarar för att tillgången på virke och ved även skall bli god i kommande tider.
Ekonomibyggnaderna äro dels av äldre datum och dels uppförda av nuvarande ägaren. De äldre byggnaderna ha vid olika tillfällen restaurerats så att de gott och väl motsvara fordringarna för att härbärgera foder, hästar, nötkreatur 0. S. V.
Magasiner och lador äro rymliga och för övrigt finns det en hel del byggnader, som alla äro bra att ha.
Den nya arbetarebostaden är fullt modern. D. v. s. vatten har man inomhus, värme får man av centraleldning. Varje lägenhet består av två rum och kök. Under hela byggnaden är stora och rymliga källare för mat, ved och andra grejor. Vindsvåningen är även den mycket rymlig.
T-a.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 Augusti 1940
N:r 183