Trevliga arrangemang lockade massor av folk.
Visby har gått i festrus ett par dagar nu, ty ”sommarens förnämsta attraktion” i nöjesväg — Barnens dag — har ägt rum under i stort sett hävdvunna former. Bensinbrist och politisk världsoro har inte kunnat stoppa denna alla gutars fest, som förvisso roar de äldre i samma grad som barnen.
Arrangör har denna gång varit Mjölkdroppen, vars spädbarnshem får räkna sig till godo alla de sköna sekiner, som givmilda festbesökare lagt i skramlande bössor eller offrat på nöjesgudinnans altare, som verkligen har uppträtt i många olika men alla lika förförande former. När detta skrives på söndagskvällen pågå ännu festligheterna för fullt, men att döma av publiktillströmningen bör man inte kunna klaga. Paviljongs-planen har båda kvällarna varit svart av folk, och inne i paviljongen lär det inte ha gått att uppleta ett ledigt bord vare sig på lördagen eller söndagen.
Men det är väl bäst att ta tingen i deras rätta ordning. Vid niotiden på lördagsmorgonen blåstes alltså Barnens dag av modell 1940 in av tvenne becyklade herrar. Redan dessförinnan var det emellertid en viss festprägel på stan — därom vittnade bl. a. det mer ån vanligt rörliga folklivet — och mot middagen tätnade skarorna alltmera. Det var festtåget, som nu drog uppmärksamheten till sig, — ett festtåg, som lovade bli något av en attraktion, emedan bilarna voro bannlysta från detsamma till förmån för cykeln, som tydligtvis erövrar allt flera områden.
Vad skall då kunna sägas om det ta festtåg? Först och främst kanske, att det var kortare än vanligt, vilket emellertid inte berodde på bristande deltagareantal utan fastmera på, att en cyklist eller fotgängare inte tar så stor plats som en bil. I spetsen för kavalkaden red en skön ryttarinna, som säkerligen inhöstade mer än en bössa med småpengar, och efter henne följde den enda bilen — naturligtvis en gengasare — som härbärgerade ett käckt hotband samt en herre med positiv, vilka två representanter för fru Musica växelvis underhöllo publiken med sprittande toner. ”Cykeln genom tiderna” eller något dylikt hette nästa ”programpunkt”, där en tidstroget klädd herre på s. k. höghjuling handskades tämligen vårdslöst med tyngdlagen. Han åtföljdes av mer eller mindre antikverade modeller av tvåhjulingar — det hela var ett både trevligt och instruktivt inslag. Sedan följde en lång rad av cyklar, demonstrerande de många grenar av samfärdseln som detta transportmedel kan klara av. Det var både brandsoldater, postmän, springpojkar m. m. m. m. för att inte nämna den cykelambulans, som bestod av en tandemcykel transporterande en illa medfaren vanlig cykel, vars förare enligt medföljande anslag icke hade iakttagit det
de trafikreglementet. Ja, Så, kan det, utan tvivel gå. Bland övriga trevliga arrangemang kan nämnas kustartilleristen och hans själs älskade, cykelbilen eller bileykeln, vilket man nu skall kalla fordonet, o. s. v. Tåget slutade precis som det började med en vacker flicka till häst. Det behöver väl inte nämnas, att gatorna längs korgens väg voro kantade av en intresserad åskådareskara, som säkert uppskattade denna bilfria barnensdagskaravan, som väl inte var den allra första här i Visby men under alla förhållanden den första på många år. Arrangörerna äro värda ett tack för att de inte läto modet nedslås av nu rådande förhållanden, som ju gjort det extra svårt att sätta sprätt på en sak som denna.
När tåget väl hunnit avverka sin eriksgata och lyckligen hamnat på Paviljongsplan, var det tid för festens egentliga preludier. Attraktionerna på planen voro väl egentligen ungefär desamma som förr om åren, vilket betyder, att det bjöds på mycket i underhållningsväg och icke alls saknades tillfällen att göra av med den medförda kassan. Det fanns sålunda chanser att för en billig penning tillhandla sig choklad, dockor och andra leksaker, den som ville hade tillfälle att tråda dansen på en bra dansbana i nordöstra hörnet av plan, och i det diagonalt motsatta hörnet funnos två karuseller för dem, som icke av egen kraft orkade snurra runt. På friluftsscenen förekommo titt och tätt olika uppträdanden, bl. a. av en munspelsorkester ”The vagabonds”, som ur sina instrument framlockade de mest förföriska toner. De unga spelemännen visade tillfullo, att munspelet rätt hanterat kan användas även till svårare melodier än ”kväsarvalsen”, vilket vi knappast hade reda på förut. Applåderna smattrade också i ett. På söndagen uppträdde också från estraden Ruth Moberg och Leon Björker, vilka givetvis belönades med veritabla applådåskor. Det är ju inte alla dagar, vi få tillfälle att lyssna till så eminenta förmågor från Operan.
Vad är f. ö. att säga om Barnens Dag 1940? Att vädrets makter voro ovanligt gunstiga t. ex. med strålande sol nästan hela dagarna, ljumma vindar och en värme, som säkerligen klarade de unga, sköna och mycket lätt klädda damerna av olika åldrar från en annars oundviklig sommarförkylning, att staden dagen till ära på söndagen hissat alla flaggorna på stadsmuren, vilket gjorde feststämningen än intensivare; att cykelparkeringsplatsen vid östra station var en utmärkt ide, som tydligen livligt senterades att döma av de massor av cyklar, som åtminstone på söndagen voro parkerade därute; att fyrverkeriet var vackert och vann publikens stora bifall; att ordningen båda dagarna varit den bästa både på festplatsen och i staden i övrigt, men att det första ”ekipage” vi mötte vid förflyttningen till paviljongs-planen var tvenne poliser, mellan sig ledande en av starka drycker synbarligen berörd yngling, som alltså börjat festandet alldeles för tidigt med den påföljd, att han måste fira barnens dag i finkan; att — slutligen — arrangörerna ännu en gång äro värda en eloge för ospard möda, när det gällt adr göra denna sommarens förnämsta begivenhed så tilldragande som möjligt.
Brandchef en Lindström och hans stab kunna med belåtenhet se tillbaka på dessa dagar, som — hoppoms vi alla — också givit ett tillfredsställande ekonomiskt resultat. Den belöningen vore nämligen välförtjänt.
Inne på paviljongen
stod givetvis glädjen och karnevalsstämningen högt i tak. Och fullspikat var det; vartenda bord, ordinarie såväl som extra, var långt i förväg upptingat och de stackars senkomna som inte dessförinnan haft förutseende nog att förvissa sig om plats hade svårt att få delta i den allmänna fröjden. Emellertid gjorde man från personalens sida vad man kunde för att ingen skulle bli lottlös, men när varenda vrå är vederbörligen ockuperad återstår ju inte så värst mycket att göra. Allt har sina gränser, även rymliga gamla Pavis.
Etablissemanget hade naturligtvis ett par av sina stora dagar, så mycket är säkert. Dansen gick med liv och lust såväl nere på matsalens parkett som uppe i kaMet. Understundom var det trångt om saligheten på de båda dansgolven men på trivseln var det inte något fel. Restaurangens musikkapell låg flitigt i selen och personalen i övrigt kan nu se tillbaka på ett par jäktande dagar och kvällar. Men allt fungerade perfekt, regin var alltigenom lyckad.
Precis detsamma kan sägas om Barnens Dagkabareten, som avverkades med schwung och ackuratess. Conferencieren, en skådespelare från Stockholm, skötte sitt ansvarsfulla värv med den äran, ett omdöme som återkommer även beträffande de agerande. Bland dessa åter-”hörde” man med nöje talangerna från Gotlands truppers ägandes fältteater, den ock ”Försöksmodell 1940” kallas, antingen det nu gällde kuplett-eller annan sång, den utmärkta sketchen om radiohälsningarna eller fru Vogels charmerande vokalartisteri. Också dånade applåderna efter varje nummer, vilka som sagt exekverades med verklig brio. Publiken var även med på noterna, det både hördes och syntes. Man deltog till och med i refrängsången då och då med ett alldeles särskilt eftertryck. Ett annat livligt applåderat nummer var det inlagda dansnumret i vilket tre elever i fröken Astrid Malmborgs dansskola med grace och stort behag dansade en komposition med titeln ”Höstvindar”, till vjlken ingen mindre än direktör Friedrich Mehler var det musikaliska upphovet. Bland de medverkande A detta nummer märktes f. ö. lilla Eva Runsten, som ju redan vid tidigare Barnens Dagar tilldragit sig en smickrande uppmärksamhet från publikens sida. I kabareten ingick även det duktiga och välspelande munspelskapellet, vilket kom lika bra till sin rätt här som ute på planen. Förutom allt det som härovan antytts bjöds paviljongens söndagspublik på några alldeles särskilt förnämliga prestationer, nämligen sång av operasångerskan Ruth Moberg och operasångaren Leon Björkers vilka bådo gåvo flera prov på sin utomordentliga sångkonst och med dessa skördade alla tiders bifall från en begeistrad publik.
Sist men därför inte sämst kan nämnas att paviljongen dagarna till ära förlänats även en konstnärlig utsmyckning i det att en värnpliktig konstnär låtit sin rutinerade pensel åstadkomma ett par synnerligen tilltalande och trevliga jättefonder, vilka bildade en charmant bakgrund till de agerande på ”scenen”.
In summa: ett par verkligt tjusiga Barnens dagar även på pavis, ländande arrangörerna till all heder.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 Augusti 1940
N:r 178