av Emil Zilliacus.
Ödekyrka.
Mitt på en lummig löväng,
begravd i blad och blom
fördöljer sig en liten
och gammal helgedom,
som sedan digerdödens tid
stått ödelagd och tom.
Men aldrig har jag nalkats
ett heligare gemak
än denna ödekyrka
av gråa kalkstensflak
med Skaparns egen himlarymd
till tempelvalv och tak.
Vad tid och mänskor härjat
förnyar Guds natur.
Se, sköna slingor klänga
på skeppets kala mur
och sira vittrad kalkstensvägg
med grönskande figur.
Där korets fönster glödde
i dunkel färgextas,
där fyller oxel bågen
med gröna löv till glas
och hasselbuskar luta in
med unga helgons grace.
Här råder ingen skymning
och inget virakskvalm.
Den fria fågelsången
är mässa eller psalm.
Och vind i lövträdskrona är
en klockas vigda malm.
Och denna ödekyrka
är icke död: jag vet
att här församlas åter
andäktig menighet.
Här rastade en rolös man,
en vandrande poet.
Bildsten.
Luften står stilla bland brakved och slån
stilla i askarnas krona.
Ej ens ett eko av havets dån
hörs genom tystnaden tona.
Ljudlöst en pilande koltrast går
ned på den kvällsskumma ängen.
Mitt i en glänta en bildsten står
under en hängasks hängen.
På stenen stävar ett drakskepp fram
över brytande vågor på fjärden.
Högrest hövding i högvälvd stam
länkar ledungafärden.
Stupad i strid eller seglad i kvav,
borta blev drotten, besjungen.
Sakta en susning från bragdernas hav
drar genom drömmande dungen.
Ur ”Minnesaltaret”, Hugo Gebers förlag 1936.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 juli 1943
N:r 154