Hortikulturell framgång för Gotland.
Gotlands klimatiska förhållanden möjliggör odlandet av en delväxter, som annars ha svårt att komma till sin rätt på våra breddgrader. Även den vilda floran upptar som bekant många rara växter, varav några äro så sällsynta att man funnit lämpligt fridlysa dem. Den kalkhaltiga och i flesta fall bördiga jorden ger färgstarka blommor, frodiga grönsaker, saftiga och aromatiska bär och frukter, vilket gör att Gotlands produkter eftersträvas bl. a. av konservfabriker.
Möjligheter för vidgade odlingar föreligga, och det är därför inte så underligt, om man även försöker odla blomsterlökar, som annars importeras i mycket stora mängder. Sverige liksom många andra länder försöker att i görligaste mån bli självförsörjande, och lökodlingen kan vara ett led i desa strävanden.
Men man blir minst sagt häpen, när man får se den stora blomsterlöksodlingen i Västerhejde ,där tulpaner, påsk- och pingstliljor, nareissor, tasetter o. a. blommor stå i full blom. Det är ett färgspel för ögat, ett feeri, som inte kan med ord beskrivas. Ett så färgsprakande skådespel får man ju inte heller se var som helst i vårt land.
Blomsterlöksodlingarnas land är som bekant Holland, och efter berömt mönster har trädgårdsmästare C. L. Persson, Irisdal iordningställt cirka tio tnld god jord — arrenderad å Nygårds egendom — för odling av tulpan. oeh andra blomsterlökar. Föret i portgången är naturligtvis värst, men blomsterlöksodlingen å Nygårds har lyckligt passerat försöksstadiet, och börjar nu bli en producent att räkna med.
Förutsättningarna.
Vilka äro betingelserna för att skapa en sådan här odling, fråga vi herr Persson, som berett oss nöjet följa med ut till Tillipas och Narcissus stora rike i Västerhejde.
Det är inte så lätt att på rak arm räkna upp allt, som är oundgängligt för att driva en blomsterlöksodling. Först och främst måste man ha tillgång på lämpliga jordar med djup och god mylla. För att få jorden i kultur, fordras att den brukas omsorgsfullt, gödes kraftigt och hålles fri från ogräs.
Här är jorden så bra man kan önska, fortsätter hr Persson. Och läget är det inte heller något fel på, för fälten äro bra skyddade mot stormar tack vare omgivande löv- och barrskogar. För övrigt måste man skaffa förstklassigt utsäde och handha det på rätt sätt för att resultatet skall bli bra.
Blomsterlökarna sättas i ren och fin jord på hösten, i slutet av september eller i oktober. Därefter utsås gödningen — men man måste så rikligt och av lämpligt slag. För att jorden skall kunna absorbera gödningen helt och hållet, krattas den ned för hand. Så snart lökbroddarna börja skjuta upp, övertäckes fälten med halm eller torvströ, dels för att lökarna ej skall frysa och dels för att hålla den lätta myllan kvar, om det skulle börja storma, när det är barmark.
Vårarbetet i blomsterlöksodlingen.
I slutet av mars eller i april — beroende på väderleksförhållandena —börjar vårarbetet i odlingarna. Vinterhöljet avlägsnas. Sedan dröjer det inte länge förrän man måste draga i härnad mot ogräset, därför att den kraftiga gödningen ger naturligtvis också fart åt ogräset. Jorden luckras upp med små handhackor och ogräset rensas bort. När detta arbete är slutfört, d. v. s. när man kommit till bortre ändan av odlingen, är det lagom att börja på nytt igen i början av fältet. Nu är det handrensningen som vidtager och som måste utföras med största noggrannhet men även varsamt, så att de nu tämligen stora plantorna inte skadas.
Krokuslökarna blomma ju först, och fordra således den första vården som bl. a. består däri att blomkalkarna nypas av, så snart de börja vissna. Fram i maj och ett par dagar in i juni tävla påsk- och pingstliljor tulpaner och de andra om att utveckla sin fägring. Nu är emellertid tiden inne även för dem, så om några dagar är ledet slut med de praktfulla blomstren. En och annan tulpansort är nästan utblommad. Och innan detta sker, böra blommorna knipas av. Men endast själva ’blomkalken, för om stjälken skäres av, få lökarna i marken inte den saft de behöva för att bli kraftiga och för blomämnenas bildande.
Men, invända vi, är det inte skada på alla de här vackra blommorna, att de inte komma till användning?
Det kan nog tyckas så, men det är absolut nödvändigt, att plocka av dem, om man skall få stora och värdefulla lökar. Så om några dagar är det bara en liten komposthög kvar av alla blomkalkar.
Det är således bäst att njuta av härligheten medan den ännu är kvar.
Tulipas släkt har fina anor.
Tulpanodlingens historia är liksom orchideodlingens rik på intressanta aktstycken. Man kan bl. a. läsa om hur en och annan driftig odlare lyckats draga upp de mest underbara tulpaner tack vare outtröttliga ansträngningar i odlingsarbetet och kärleksfull vård av tulpanlökarna, deras förädling o. s. v. Men man kan ur samma historia även inhämta rafflande berättelser om intriger, som av vissa personer spunnits, för att komma över värdefulla men hemliga uppdragningsmetoder och resultatet av dem — tulpanlökar. Säkert är att förmögenheter offrats på uppdragning och förädling av tulpaner. Det händer förresten än i dag, att en epokgörande tulpansort dyker upp, och betingar väldiga summor på tulpanbörsen.
Många namn med världsrykte har i ett eller annat avseende varit knutit till TUlipas segertåg genom tiderna, och det är väl därför, som’många tulpansorter förlänats med gloriösa namn. Med hr Persson som ciceron bege vi oss ut bland odlingens långa och många blomsterängar för att bekanta oss med storheterna, eller rättare sagt för att titta på ståten, för alla gentila namn kommer man inte ihåg.
Darwintulpanerna förekomma i många variationer. Benämningen är icke namnet på en viss tulpan utan på uppdragningen. Darwintulpanerna äro utan tvivel de mest populära. De äro mycket högväxta och förekomma i många lila och röda nyanser. Flamingo-tulpan är flammigt röd och vit och har stora kalkar. Lady Borel är gnistrande vit, är mindre och sirligare. Triumf och Mendel höra till de mest bekanta tulpanerna.
Vi passera ideligen nya sorter guldkantade- och silverkantade röda tulpaner, gula med ett eller annat ”blodstänk” — en röd slinga på kalkbladen — ja t. o, m. svarta tulpaner — nästan. Helt svarta tulpaner finns inte ännu annat än i romanerna. Den mest fantastiska både till färg och form är Fantasi. Övervägande rosafärgad men skiftar dessutom i grönt o. a. färger. Kalken på denna säregna blomma är mycket stor och kalkbladen tjocka och buckliga liksom hamrad metall. Även, härligt doftande tulpaner finns i den stora odlingen, som upptager tre tnld av totalarealen.
Liljekonvaljen saknas inte heller i denna förnämliga samling av lökblomster. Den börjar först nu titta fram, men det dröjer icke länge förrän även denna så omtyckta blomma är i full blomning. Den får stå i tre år innan lökarna äro färdiga för drivhus.
Skördandet
sker när lökarna mognat, vilket man ser på bladen. När stjälkarna och bladen äro så gott som borttorkade, är det tid att plocka upp lökarna. Lökarna växa hela sommaren och rensningsarbetet mkste oförtrutet hållas igång, så att inte ogräset suger till sig för mycket av den näring, som skall komma lökarna till del.
Upptagningen av lökarna sker försiktigt, så att de inte skadas. De göras väl rena och sorteras i tre olika sorteringar, och läggas i luftiga lådor, som förvaras på svalt men luftigt ställe. Präktiga magasin för lökarnas lagring ha hyrts på Nygårds, meddelar hr Persson. Narcissors och liljornas lökar få ligga någon dag på åkern efter upptagningen men pac kas sedan ihop orensade sedan de torkats.
Gladiolus lökar tål inte att stå i jorden över vintern, utan planteras ut i slutet av maj. De blomma redan i medio av juni och äro färdiga att tagas upp samtidigt med tulpanerna.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 juni 1940
N:r 130